Foto: Staffan Claesson
Flickvännen
Av Karolina Ramqvist
Dramatisering &
Regi Marianne Lindberg De Geer
Scenografi Peder Freij
Kostym och mask Rebecca Afzelius
Medverkande skådespelare: Eva Fritjofson, Simon J Berger, Nadja Mirmiran, Alma Pöysti, Natalie Sundelin, Thérèse Svensson
Urpremiär 2 februari 2019 på Lilla scen, Uppsala stadsteater
En föreställning som kryper in under huden och är svår att skaka av sig efteråt, ett mycket tragiskt drama om människors förmåga att ljuga för sig själva, om livslögner. I centrum står en ung kvinna, Karin, som lever tillsammans med John i ett dyrt, vräkigt hus. John tjänar mycket pengar och Karin går hemma och håller sig fin och fräsch för honom medan han är borta vilket han är mycket. Något gnager under ytan. Karin skrattar och flinar men det är svårt att skilja detta ljud från gråt. Hon spelar upp en lycklig yta men det vibrerar av ångest under.
Föreställningen bygger på Karolina Ramqvists hyllade roman med samma namn som kom 2009. Den som läst romanen vet förstås redan från början hur John försörjer sig, att han är yrkeskriminell och försörjer sig på våld och brott, bland annat grov knarklangning. Men Karin ska skyddas, hon ska inte veta något om vad han gör, hon ska bara försörjas.
Det är kanske lätt att betrakta berättelsen på håll och tolka den som en skildring av en viss sorts kvinnor. Men det tycker jag är att blunda för verkligheten. Karin och de övriga kvinnorna som hänger ihop med kriminella är en metafor för många människor idag. Det är väl många som blundar för vad som händer i samhället och i världen och är noga med att hålla upp en snygg fasad om hur lyckliga de är. Det finns en stor, stor fara med dessa falska lyckliga fasader, för alla som upplever att livet är lika gnistrande lyckligt mår ännu sämre för att de inte passar in i den bilden. En bild av lycka som är en illusion.
Det är många romaner som förs över till teaterscenen nu. Det har sina svårigheter. Att dramatisera Flickvännen måste haft sina utmaningar. Romanen är till stor del en monolog av Karin. De första trettio minuterna fungerar oerhört bra. Natalie Sundelin som Karin kändes äkta, hennes känslor kändes. Det var berörande. Några av de andra rollerna syntes vid sidan av scenen och trädde fram ibland, för att gestalta Karins tankar och inre monolog. Det fungerade bra men blev efter ett tag ändå lite segt. Jag hörde flera ur publiken kommentera detta när de gick in efter pausen. ”Hoppas det blir lite mer nu, att vi får möta någon mer karaktär, vi vet ju hurdan hon är nu”.
Efter paus blev det snabbt mer fart, för då dök några andra kvinnor som levde med kriminella män upp hemma hos Karin och de hade ett party för att bearbeta sin ångest. Så fort samtalet började brännas, så fort någon började närma sig att berätta hur hon kände skulle mer droger tas och musiken skulle skruvas upp och de skulle dansa och låtsas vara lyckliga. Allt för att smita från sina äkta känslor och tankar.
Det är en hemsk tillvaro. Det är en tragedi och en fruktansvärd skildring av nutidens människor. Bra scenografisk lösning med en vit jättesoffa mitt på scenen och duktiga skådespelare, men föreställningen skulle vunnit på att kortas ned tio minuter både före paus och efter paus. En del blir övertydligt och segt.
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Medverkande:
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.
