Förlovningen
Av Georges Feydeau
Regi Ellen Lamm
Översättning Katrin Ahlgren
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljusdesign Torben Lendorph
Kompositör Matti Bye
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 10 januari 2019
Förlovningen av Georges Feydeau, i regi av Ellen Lamm och med en lång rad duktiga skådespelare blev en skrattfest utan like på Dramaten. Det var länge sedan jag skrattade så gott.
Handlingen utspelar sig i 1930-talets Pari och den fattiga unge mannen Bois-d’Enghien (skickligt spelad av Rasmus Luthander) är älskare åt den eldige, eftertraktade nattklubbsångerskan Lucette (träffsäkert komiskt spelad av Maia Hansson Bergqvist). Bois-d’Enghien har ett problem. Han är fattig och nu har han fått chansen att gifta sig. Nu måste han alltså göra slut med Lucette för att kunna gifta sig med den rika unga kvinnan. Att göra slut visar sig svårare än han räknat med, riktigt omöjligt. Lucette vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få honom upptänd. Relationerna skruvas till flera varv till, dessutom. Lucette har en rik uppvaktande generalen som inte uppskattar någon konkurrens och är beredd att döda Lucettes älskare, ifall han kan få reda på vem det är. Bois-d’Enghien lurar generalen och pekar ut en stackars oskyldig kompositör som älskaren. Situationen kompliceras dessutom av att Lucette har en lillasyster som är förälskad i generalen. På ytan ser det ut som ett triangeldrama vi sett förr och vi kan lista ur hur allt ska sluta. Fast det är inte riktigt så, denna fars har några unika oväntade vändningar.
Intrigen är lite löjlig, kanske. Men det är väl precis så ofta är i livet och med mänskliga relationer. När vi trasslar in oss i lögner kan det bli rejält tilltrasslat och om vi analyserar det efteråt var det egentligen ganska fjantigt – fast samtidigt så stort för oss just då. Lucette säger till sin älskare att om han skulle överge henne och gifta kommer hon att skjuta sig själv. Hon är så passionerat förälskad. Frågan på avstånd från oss som sitter i publiken är förstås: hur mycket är det själva passionen hon är förälskad i? Hur mycket är allt ett manér, en yta att visa upp?
Så trots den farsartade intrigen fångar komedin med sin humor något högst mänskligt. Och vi får skratta. Jag skrattade stundtals hejdlöst. Det här var det roligaste jag sett på en svensk teaterscen på länge. Föreställningen är bara en timme och 45 minuter, inklusive en paus, men det går så fort att det känns som att den är ännu kortare. Den har samma längd som en vanlig biofilm och denna komedi har också filmatiserats flera gånger.
En orsak som gör att det blev så bra är att skådespelarna hade sådan tajming. De spelar mot oss i publiken och delger oss sina tankar emellanåt, vända mot oss. Det fungerar riktigt bra.
Scenografin är enkel, i första delen mest flera sängliknande soffor med kuddar och i andra delen en kal vägg och en garderob. Suveränt för det ger skådespelarna utrymme för sitt spel som tidvis är mycket kroppsligt.
En underbart snurrig fars, skickligt framförd.