Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhälle

Göran Hägglund tar hellre strid för snus än att gamla får bo tillsammans

by


Vi var nog många som upprördes när vi först läste i medierna om Karl-Gustaf och Iris Kleen som har varit gifta i 65 år. Men Varbergs kommun tvingar dem isär. Förvaltningsdomstolen har gett dem rätt att bo tillsammans, ändå vägras kommunen att lyssna.

Aftonbladet berättar:

Det enda Varbergs kommun erbjöd var ett rum i en helt annan byggnad flera hundra meter bort från Iris.
– Då kunde det lika gärna vara. Jag behöver i alla fall klä på mig, promenera och ta mig bort till Iris boende för att vi ska kunna träffas. Det är tufft, framför allt nu på vintern.
I hustruns byggnad har flera rum blivit lediga, men det hjälper inte. Karl-Gustaf petades längst bak i boendekön.

Ett politiskt parti som tydligare än andra tog ställning och sade att gamla absolut ska ha rätt att bo tillsammans är Kristdemokraterna. Partiledaren Göran Hägglund lovade med stora åthävor. Han lovade en lagändring. Av detta har inget blivit.

Det är väl ganska symtomatiskt, eller typiskt. I Sverige råder en mycket utpräglad åldersdiskriminering och människor över 50 har inget värde i mediers och makthavare och allmänhets ögon och för varje år uppåt där minskar vår människovärde i den ungdomsfixerade västerländska kulturen.

Att politiker dessutom gärna talar med stora bokstäver och lovar och lovar, men sedan förlitar sig på att allmänheten ska glömma saken och inte kontrollera om de uppfyller vad de lovat, det är inte särskilt förvånande.
Medier är ju dessutom så fixerade på senaste nytt att de sällan kollar upp hur det blev med något.

Kristdemokraternas ledare profilerar sig istället som en förkämpe för snus, på regeringens uppdrag.
Snuset ses kanske som en bättre opinionsvinnare än att ställa upp på äldre människors rättigheter. Kristdemokraterna och regeringen har nu tagit strid för att snuset ska släppas fritt. Hur de kan få det till något viktigt i Jesu namn, det kan man ju fråga sig.

Ur Svenska Dagbladet:

Ett spektakulärt snuskrig håller på att bryta ut i Sverige. I en skrivelse till EU pläderar regeringen för att häva förbudet mot snusförsäljning i Europa – och kör därmed över sina egna experter i Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet

.

Relaterat:
Dagens Nyheter:

Törnebohms Hotspot har också bloggat om den dåliga behandlingen av äldre människor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om jag fick välja vem som blir partiledare i Socialdemokraterna

by

Det har varit många spekulationer fram och tillbaka och till och med de högerstyrda tidningarna som DN har försökte lägga näsan i blöt och styra och ställa i frågan. Frågan om vem som ska ta över som partiledare i Socialdemokraterna.
När ledarredaktioner som stödjer högerregeringen lägger sig i och tycker till vet man ju inte om deras förslag är personer de tror ska vara bra eller dåliga för socialdemokratin. En ledarredaktion som vill ha ett borgerligt högerstyrt samhälle torde ju rimligen vilja ha en svag ledare för S?

25-27 mars ska Socialdemokraterna ha extrakongress och välja ny partiledare. Valberedningen har mycket att göra nu med att vaska fram ett enande, samlande namn.

Mikael Damberg har gått ut tydligt nu och sagt ifrån att han vill vara med i toppen på S. Det är bra att det äntligen är någon som vågar träda fram och säga att han är intresserad, även om han i och för sig lindade in sin intresseanmälan i ett mer allmänt ordalag. Hn uttryckte inte att han vill bara just partiledare utan att han vill vara med och ha ansvar för S.

Tyvärr finns det alldeles för många missunnsamma personer inom politiken och också inom S som glatt gör vad de kan för att motarbeta en kandidat, ifall han/hon träder fram lite för tidigt. Det handlar om att ha timing där.
Synd att det ska vara så, att det finns så mycket intrigerande inom ett parti.

Aftonbladets ledarredaktion har nu tagit fram tre namn som får ledarredaktionens stöd. På ett sätt ser jag deras utspel mer som en attack mot Östros och Österberg är för dessa tre som de för fram.

Thomas Östros och Sven-Erik Österberg var centrala i att utforma den politik som Socialdemokraterna förlorade valet på. Det finns en könsdimension i dessa mekanismer – att Mona Sahlin ifrågasattes och avgick, medan den manliga maktstrukturen bakom nu belönas – som är djupt obehaglig.

Aftonbladets tre namn är:
Mikael Damberg, Folksamchefen Anders Sundström och Leif Pagrotsky.

Personligen tycker jag argumentet för Damberg, att han är ung, är det sämsta. Det är ytterligare ett exempel på den åldersdiskriminering som styr över politiker och över redaktionerna inom svenska medier.

En person som jag vet har stöd av många inom S är Lena Sommestad. Arbetarbladet i Gävle går ut starkt med detta.

Aftonbladets argument för Sundström:

Anders Sundström har som chef för Folksam visat att han inte är rädd för att ta risker och tänka nytt. Han har mycket att bidra med i diskussionen om jobb och tillväxt. Han skulle kunna ena partiet och ge Fredrik Reinfeldt en match.

Det är absolut bra att han visat att han kan tänka nytt. Fast jag tycker Folksam ändå inte är något exempel på nytänkande.

Min kandidat är: Leif Pagrotsky

Dels med samma argument som Aftonbladet lyfter fram, som hans ekonomiska kunnande, men också för att han är dynamisk, snabbtänkt, rolig, har hög integritet och känsla och förståelse för hur viktig kultur är.

Tyvärr tycks det råda sådan åldersdiskriminering att ingen som fyllt 50 år har någon chans nu. Leif Pagrotsky är född 20 oktober 1951. Tyvärr verkar majoriteten inom S nu för tiden vara så extremt förblindade av illusionen att endast människor under 40 duger något till.

Fast nu tror jag inte att Pagrotsky kommer att ställa upp. Tyvärr.
Några av de andra förslagen kan växa in i rollen och göra ett godkänt jobb, absolut.
Några av de som det surras mest om just nu är inte alls mina favoritkandidater, men några är jag positiv till och några känner jag till för dåligt för att ha någon säker uppfattning om.

Relaterat:
Jinge stöder Pagrotsky, Peter Högberg har tidigare talat om att han vill ställa upp (vilket jag tolkar mer som en uppmaning att få de verkliga kandidaterna att träda fram).

Media: Ekot, Ab, Ab2, Ab3, DN, SvD, SvD2.
Bloggat: Peter Johansson och Peter Andersson och Tokmoderaten och Alexandra Einerstam och Peter Högberg, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Politiker som hotar pressens roll som granskare av makthavare

by

Internet har verkligen förändrat möjligheten att nå ut. Förr krävdes det att ha råd att trycka tidningar för att starta en redaktion. Teoretiskt räcker det idag att ha tillgång till en dator med webbuppkoppling.

Att vem som helst lätt kan starta en blogg eller börja göra sig hörd på Facebook eller Twitter förändrar medielandskapet. En del politiker har varit duktiga på att ta för sig av detta, som Carl Bildt som använder sin blogg för att få ut sin syn på situationer och på så sätt inte vara beroende av om journalisterna citerar honom korrekt eller inte.

Andra exempel är den folkpartistiske politikern Madeleine Sjöstedt som i sin blogg ofta släpper nyheter, istället för att släppa pressmeddelande först.

I vissa fall kan detta hota journalisternas roll som granskare av makthavare, menar exempelvis Dagens Nyheter och tar upp frågan i en artikel:

Politiker och makthavare försöker ta befälet över nyhetsförmedlingen. Det visar flera exempel från den senaste tiden. Fenomenet både gläder och förfärar folk i mediebranschen.

DN tar upp fall som hur statsminister Fredrik Reinfeldt agerat mot DN, hur kommunchefen Martin Jansson i Katrineholm agerat mot Katrineholms-Kuriren och Frälsningsarmén mot TV 4:s ”Kalla fakta”.
Tre exempel på att den som ska granskas rycker åt sig initiativet från journalister och svarar på sina egna villkor, menar DN.

Jag vet inte om det är helt korrekt att göra den analysen.
Medier förlorar förstås lite av sin makt när den som granskas kan gå direkt ut till sina väljare och ge sin syn på något. Det är väl i princip mer demokratiskt. Medier som intervjuar någon väljer ju exakt vad som ska publiceras eller sändas. Medier kan klippa bort en del i vad den som avslöjas har att säga, något som kan vara viktigt att veta för att få en helhetsbild. Det har hänt att medier inte tar med sådant som kan göra deras avslöjande mindre.

Ett fall som sätter frågan på sin spets är det som hänt i Katrineholm. Mediekonsulten Paul Ronge berättar om det och analyserar i sin blogg:

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare.Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Det är så klart bra att möjligheten idag finns att nå ut utan att bli filtrerad av medier. Å andra sidan: visst behöver vi medier och redaktioner med resurser. Den redaktion kan satsa helt andra resurser än enskilda bloggare på att följa och och granska. Tyvärr gör inte medier det särskilt ofta utan springer hellre på alldeles för många korta, snabba puckar och de ägnar övervägande delen av det redaktionella på tillfälliga sensationella nyheter, och lägger inte ner särskilt mycket på mer uthålligt granskade av makthavare.

Medier har uppdraget att granska makthavare. Tyvärr sviker de alltför ofta detta uppdrag och väljer att ägna sig åt klickjournalistik, med ständig bevakning av Charlie Sheens problem med droger och sexmissbruk.

Paul Ronge säger till DN att han anser att de sociala medierna luckrar upp journalistrollen, men det är på gott och ont.
– Det finns alltid ett syfte. Människor sitter inte gratis och beskriver någonting bara för att upplysa allmänheten, det finns alltid en agenda, och det skiljer bloggare och twittrare från journalister.

Nja? Journalister har väl också en agenda. Det finns journalister som har som mål att bli ett känt namn och därför inte tvekar att vrida till nyheten så det passar deras agenda. Redaktionerna styrs av ägarna, som alldeles tydligt har en agenda. Ingen kan förneka att DN drivs av sympatisörer till högerregeringen, likaså Expressen, medan Aftonbladets ledaravdelning hör till det rödare blocket. Ledarredaktionerna har påverkan på nyhetsbedömningarna, mer eller mindre öppet och mer eller mindre undermedvetet. Agendor finns både hos journalister och hos bloggare och hos twittrare, och för den delen hos mediekonsulter också.

Självklart råder det nu, som alltid, en kamp mellan makthavare och de som granskar makthavare. Ibland tillhör granskarna också makthavarna – och blir arga när de avslöjas, som i fallet i Katrineholm. Visst tar en del politiker vara på möjligheten att kringgå mediernas granskning när de kan direktkommunicera med väljare. Det är förstås på gott och ont.

Att vissa makthavare historien igenom alltid försöker ta makten över granskarna, det är som det. Det har alltid varit så och kommer troligen alltid att vara så. Visst hotar politiker pressens roll som granskare av makthavare. Fast pressen och dess jakt på ytliga nyheter är ett lika stort hot, pressen klarar rätt bra av att vara ett hot för sig själv och sitt uppdrag att granska makthavare.

Flera bloggare har tagit upp detta, som Ett hjärta rött och Sebastians tankar och Mary i Mina Moderata Karameller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dags för alla civiliserade länder att bojkotta länder med dödsstraff

by


Vi lever under 2000-talet och det betyder inte att vi lever i någon civiliserad värld. Massor av länder dödar fortfarande sina medborgare på order av myndigheterna. Dödsstraff är hur j-a ociviliserat som helst och helt ovärdigt ett land som vill göra anspråk på att vara en demokrati och en civiliserad stat.

USA tror jag har höga anspråk på att vara en slags demokratins riddare. Jag skakar bara på huvudet åt dessa anspråk. Så länge staten utför mord på sina medborgare. Så länge en enda amerikanska stat använder dödstraff borde inte en enda demokrati ha med det landet att göra.

Wikileaksgrundaren Julian Assange riskerar att bli utlämnad till Sverige. Och som den lilla amerikanska lydstat vi är kommer våra myndigheter säkert att i sin tur lämna ut Assange till USA. Där riskerar han dödsstraff.

Det spelar ingen roll vad en människa gjort, en stat borde aldrig någonsin kunna döma en människa till döden.

Om en människa gjort fruktansvärda saker finns det en mängd stränga straff att ta till istället. Men att släcka en annan människas liv har ingen stat rätt till.

Dags för alla civiliserade länder att bojkotta länder med dödsstraff.

Relaterat:
Aftonbladet, Expressen 1, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Varför lägger sig DN i vem som ska bli Socialdemokraternas partiledare?

by

Varför lägger sig DN i vem som ska bli Socialdemokraternas partiledare?
Det är verkligen en relevant fråga. På ledarplats propagerar DN för Nuder som partiledare för S:

I september 1995 – en månad före Toblerone-affären – fann Isaksson att Göran Persson var den som bäst motsvarade de sex kriterierna. I dag är det Pär Nuder. Han är omstridd. Efter konflikter med de två senaste partiledarna kan han definitivt inte beskrivas som frammatchad. På det hela taget är han som politiker betydligt mer ärrad än både Sven-Erik Österberg och Veronica Palm.

Om Socialdemokraterna skulle fastna för någon av de två sistnämnda är det i sig ett symtom på partiets kris, på att dess tidigare så starka känsla för politikens realiteter har gått förlorad.

Vad kommer det sig att högerpartiernas stödtidningar nu lägger sig i valet av S-ledare?
Krassman funderar kring detta:

Man är rädd för ett vitaliserat och nytänt (S) kommer prioriterar sin egen politik istället för borgerlighetens. Man är rädd för att Socialdemokraterna skall tänka utan för boxen och leta utanför mötesrummen efter en person som kan förmedla en Socialdemokrati för framtiden. Man är rädd för en person som inte har så långa och djupa rötter inom arbetarrörelsen att personen inte uppfattas som en stubbe. Man vill till varje pris vägra Socialdemokraterna en framgång i valet 2014, och det är därför man spekulerar till vansinne och nu lägger mer trycksvärta på Socialdemokraterna än vad man gjorde under hela valrörelsen 2010

.

Vad det verkar har Pär Nuder sagt nej ännu en gång – och det verkar som hans nej är ett nej och inte ett ”Göran Persson-nej”. Osvuret är förstås bäst.

En person som jag märkt har stort stöd bland många bloggare är Lena Sommestad, som dessutom är en duktig bloggare. Här bloggar Lena Sommestad om apoteksreformen. Lena Sommestad har väl inte riktigt nått ut till allmänheten, men hon är en kunnig person som har erfarenheter utanför den politiska sfären också.

Lite typiskt är att bland de aktiva inom S är det helt andra kandidater som är intressanta än de som medier så envist försöker lyfta fram. Jag är inte alls säker på att det bland det breda S-lagren verkligen bara handlar om Nuder, Veronica Palm eller Sven-Erik Österberg, vilket de flesta medier försöker hävda.

För en sak är säker: Sverige behöver ett starkt oppositionsparti. Nu har sjukskrivningarna ökat, skolan har inte blivit bättre under högerregeringen och snart är 5.000 människor helt utförsäkrade, för sjuka för att jobba med trots att de betalat skatt hela sitt liv får de inte ersättning när de är svårt sjuka, på grund av att sjukdomen är så svår att de är sjuka för länge.

Så: Varför lägger sig DN i vem som ska bli Socialdemokraternas partiledare?
Det märks att medier blivit så mycket mer politiserade under senare år. DN är trots allt inte någon s-tidning och borde inte alls lägga sig i S-interna affärer. Det är skrämmande att det gått så långt att högerns medier lägger sig i det valet och försöker styra och ställa där. Det är inte deras uppgift. Är de rädda för att S ska bli ett starkt alternativ mot sittande högerregering? Eller handlar det bara om att sälja lösnummer och samla klick till sajten, för att politik säljer?

En mängd bloggar har kommenterat detta och de senaste turerna i partiledarefrågan hos S:
Ingen kommer undan politiken och Martin Moberg och Mats Engström och Ett hjärta rött.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,