Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Klas Östergrens nya roman Twist – roman i deckarens upplägg fast ändå ingen deckare

by

twist

Twist
Författare: Klas Östergren
ISBN: 9789127140110
Förlag: Natur Kultur

Klas Östergrens nya roman ”Twist” har hyllats på många håll. Jag är väl lite förvånad över detta. Till formen är den som en deckare, fast det är ingen kriminalroman. En man i övre medelåldern, romanens berättarjag, åker till Karlskrona för att forska kring en förmodad släkting från 1700-talet som var teaterman. Berättarjaget är någon slags skribent, författare och/eller journalist. I Karlskrona träffar han två gamla vänner från tiden då de var i tjugoårsåldern – och via dem träffar han en ryss som varit säkerhetsagent. Ryssen tränger sig på berättarjaget och hävdar att de har haft en gemensam kärlek.

Den kvinna som åsyftas som en tidigare gemensam kärlek har många namn: Anne-Marie, Ami, Anna eller Annie, beroende på vem som stått henne nära. Sakta börjar hennes liv nystas upp. Hon är redan i början av boken avliden. Dessa nystande i hennes liv är upplagt som i många deckare. Eftersom Klas Östergren har ett lättsamt språk som flyter på är känslan när jag läser romanen samma som när jag läser en deckare, jag sugs in i händelserna och vill veta mer.

Romanen har fått mycket beröm. Aftonbladets recensent kallar Twist en underhållande och välsedd romanväv.

I DN skriver recensenten:
För berättarjaget i Klas Östergrens nya roman utgör den klassiska hiten ett ledmotiv för barnets övergång till mognad på gott och ont. Men eftersom vi har med Östergren att göra så står twisten också för något annat – mer omfattande och sinistert: ”man vred och bände på kroppen som masken kringlar runt en krok och när låten var slut var man genomsvettig och utpumpad utan att ha kommit ur fläcken.”

Svenska Dagbladets rubrik är: thriller med själsdjup.

I boken finns en beskrivning av dansen Twist, om hur dansaren rör sig på alla möjliga sätt men när sången är slut ändå inte förflyttat sig en millimeter. Det tycker jag är en träffande beskrivning av romanen ”Twist”. Fast om det är bra eller dåligt är väl upp till bedömaren av dansen. Alltså, romaner är väl ofta just det: något som händer en stund, kanske underhållande, kanske tankeväckande, kanske spännande, kanske språkligt fascinerande, kanske imponerande. Men har det något värde sedan? Det finns konstverk av olika slag, såväl inom film, teater, konst och litteratur som gör mer än så: som förflyttar läsaren ett stycke i livet. Det gör inte Twist.

Första halvan, ja nästan första två tredjedelarna, av romanen, kunde jag knappt slita mig. Jag ville läsa och läsa. Sedan kom tröttheten, jag fick tvinga mig själv att läsa klart boken. Inget överraskade mig längre, inte fick mig att tycka det var intressant längre. Jag funderar på varför det blev så. När så många hyllat romanen, varför orkade jag knappt läsa klart den? På ett sätt består romanen av tre olika berättelser: om en pojke och flicka och en båt och en ungdomsromans, om efterforskandet kring teatermannen Lewenhagen och den tredje om berättarjagets möte med ryssen och den ryska gasledningen – och alla dessa tre berättelser ska då mynna ut i berättelsen om Anne-Marie. Fast det gör de ju inte. Jag ska inte förstöra för läsaren, men jag tycker det är svårt att säga att de tre berättelserna förenas – och därför blir det en fjärde berättelse: om Anne-Maries spretiga, sorgliga liv.

Människoödena i romanen griper inte tag i mig. Jag känner ingen identifikation med någon och känner inte för något av det som skildras. Kanske är det så att själva formatet ställer sig i vägen: lättläst och som en puzzeldeckare. I en sådan roman blir det lite malplacerat med små antydningar, tror jag.

Jag tror dock att den som älskar Klas Östergrens genombrottsroman ”Gentlemen” kommer att uppskatta den här romanen. Jag tror att det är en typisk Klas Östergren-roman. På gott och ont, så att säga.

Här är ett samtal på bokmässan med Klas Östergren om Twist.

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal – griper tag i mig, engagerar mig

by

latmigtadinhand_tovealsterdal

Låt mig ta din hand
Författare: Tove Alsterdal
Utgiven: 2014-08
ISBN: 9789174612813
Förlag: Lind Co

Äntligen är en ny roman på gång av en av mina svenska favoritförfattare. ”Låt mig ta din hand” av Tove Alsterdal kommer ut i bokhandlarna 28 augusti.

Romanen är en skildring av en ung kvinna som drar till Argentina för att kämpa mot den fascistiska militärjuntan och en stark berättelse om hur livet blir för de barn och den man hon överger och lämnar kvar i Sverige. På ett sätt är det en deckare till formen – men samtidigt är det mycket mer en skildring av människoöden och om argentinsk historia och nutid och en skildring av Sverige idag och framför allt förortslivet. Den tragiska förbindelsen mellan rebeller och knarksmuggling berörs också. Romanen rymmer flera berättelser och har flera nivåer i handlingen.

Handlingen i korthet från bokens sida på Internet:
Natten mot valborgsmässoafton störtar Charlie Eriksson ner från en balkong på elfte våningen i Jakobsberg. Bakom sig lämnar hon ett liv av droger, kaos och ouppfyllda drömmar.
Polisen avskriver dödsfallet som självmord.
Samma natt vandrar Riddarn genom Jakobsbergs centrum, en tilltufsad man som hävdar att Olof Palme fortfarande lever. Han ser Charlie komma ut från en nattklubb tillsammans med en man som beter sig hotfullt – men vem skulle bry sig om det vittnet?

Helene har lämnat förorten. Hon suddat ut sin bakgrund och brutit med familjen, en mamma som övergav dem, en pappa som drack och syrran som inte kunde skilja på verklighet och fantasi.
Men vem var hennes syster Charlie egentligen? Tog hon verkligen livet av sig? Och vad gjorde hon i Buenos Aires fyra veckor före sin död?

Det visar sig att hon hade kommit ödesdigra hemligheter farligt nära. Spåren leder tillbaka till 1970-talet när deras mamma förälskade sig i en argentinsk flykting och försvann. I sin jakt på sanningen konfronteras Helene med en brutal del av historien som går djupare in i hennes eget liv än hon någonsin kunde ana.

Tove Alsterdal är en duktig författare, hon fångar upp exakta bilder och miljöbeskrivningar som säger mycket.
Jag tyckte om hennes debutbok ”Kvinnorna på stranden” och ännu mer fastnade jag för hennes nästa bok ”I tystnaden begravd”. ”Låt mig ta din hand” är ett stort projekt och jag fångades in av berättelsen och kunde av och till inte slita mig, men ibland kände jag att den handlar om för mycket. Kanske hade den vunnit på att stramas åt lite. Jag vet dock inte helt säkert. En av romanens styrkor är att den inte förenklar, att människor har både goda och onda sidor, att både karaktärerna och handlingen är trovärdig.

Det slår mig hur annorlunda livet och samhället är idag. Ing-Marie var beredd att överge sina barn för att följa med en argentinsk man för att kämpa mot militärdiktaturen. Hon känns blåögd och dumdristig. Hur kunde hon offra sina barn? När en bok får mig att känna engagemang på det sättet, då har en roman verkligen lyckats tala till mig. Jag skulle vilja tala Ing-Marie tillrätta och hindra henne från att ge sig iväg. Men det är liksom för sent för det nu. Romanen är skriven.

Den färglöse herr Tazaki – förmodligen det bästa hittills av Haruki Murakami

by

denfargloseherrtazaki

Den färglöse herr Tazaki
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Yukiko Duke och Eiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113055619

Den japanske författaren Haruki Murakami är de breda folklagrens favorit till Nobelpriset i litteratur, år efter år. I alla fall enligt de stora vadhållningsbolagen. Murakamis underfundiga romaner som fångar in känslor av livets mysterier och existentiell magi tilltalar många. Jag tillhör dock inte hans stora skara av beundrare. Jag har läst det mesta av honom men aldrig riktigt fastnat för hans litteratur. Inte ens jätteprojektet 1Q84 satte några större avtryck inom mig. En novellsamling av honom är det jag uppskattat mest av hans utgivna verk, kanske för att hans idéer inte håller för att utvecklas i romanlängd, har jag tänkt.

Nu har jag också fallit. Pladask. I och med romanen ”Den färglöse herr Tazaki” har Haruki Murakami hittat fram som stor författare. Berättelsen tar tag i mig och den är spännande, fast det inte alltid händer så mycket på ytan, jag längtar efter att få fortsätta läsa när jag inte har tid att läsa vidare i den. Det är inte bara det som sägs utan det är så mycket som finns mellan raderna som är starkt och får mig att känna och tänka.

”Den färglöse herr Tazaki” – den senaste av Haruki Murakamis romaner som översatts till svenska har fått även mig att se hans storhet som författare.

Romanen handlar om Tsukuru Tazaki som är i dryga trettioårsåldern. När han gick i gymnasiet var han med i en grupp av fem. De fem, tre pojkar och två flickor, var tätt sammanknutna i en djup vänskap. Det har bestämt sig för att vara nära vänner livet ut. Men när han kommer hem från universitetet en dag blir han varse att han inte längre är välkommen i gruppen. Något har förändrats i grunden men ingen vill eller kan berätta vad som har hänt.

Uteslutningen blir ett trauma som följer honom genom livet. När han flera år senare möter Sara och förälskar sig i henne berättar han om sveket och hur det alltid plågat honom. Hon uppmanar honom att söka upp vännerna från skoltiden för att ta reda på vad som faktiskt hände den gången.

Han lyder hennes råd men ju mer han får reda på, desto mörkare blir sanningen om gruppens intensiva jakt på den perfekta vänskapen. Frågan är om Tsukurus uppgörelse blir något han ångrar eller något som leder till att han äntligen kan lägga det förflutna bakom sig. Kan kärleken verkligen besegra ensamheten? Hur nära kan man komma en annan människa? Kan man faktiskt tvinga sig att glömma obehagliga saker?

Haruki Murakamis nya roman, Den färglöse herr Tazaki, handlar om sorg, om vänskap, om tillit, om att våga ge sig hän, om att läka själens sår och om hur ens egen självbild inte alltid stämmer överens med omgivningens uppfattning.

Romanen är välskriven och lämnar mycket åt mig som läsare att själv känna, tänka och upptäcka. Den är vacker, vemodig och samtidigt spännande.

 

Torgny Lindgren: Klingsor – ett mästerverk i sin perfekta enkelhet

by

klingsor

Klingsor
Författare: Torgny Lindgren : Klingsor
ISBN:9789113058368
Förlag: Norstedts

Den som noggrant skärskådar hans målningar ser det genast: där finns inte en enda färgfläck eller punkt som tillkommit av en slump eller i hastigt mod.
Ur kapitel 15 i Torgny Lindgrens nya roman ”Klingsor”.

Det är en sammanfattning av Torgny Lindgrens nya mästerverk. ”Klingsor” är ett verk av en stor författare, förmodligen den nya största svenska författaren. Ingen i romanen finns av en slump, allt är utmejslat noggrant, kargt och ödsligt och perfekt och storslaget i de små detaljerna.

”Klingsor” handlar på utan om att skriva en biografi om en konstnär med namnet Klingsor. Klingsor kommer från Västerbotten, är född och uppväxt i en enkel familj – och det Torgny Lindgren berättar om är konstens, kulturens mening – om att kultur/konst är tätt sammanväxt med vårt sökande efter svar på existensens stora – eller små – frågor.

Konstnären Klingsors farfar ställde en dag ett snapsglas i skogen, på en stubbe. En dag hittar Klingsor detta glas som under decennier format efter det sneda underlaget:

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.
Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.
Det var i den stunden han blev konstnär.

För Klingsor är det helt uppenbart att glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.

Bokförlaget skriver att Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Det är inga överord. ”Klingsor” är ett mästerverk, ett konstverk – en karg roman där varje ord, varje formulering, står helt naken och stark och lysande. Liksom Klingsor inte vill göra vackra konstverk utan i det mest vardagliga söker den innersta, djupaste sanningen berättar romanen om hur ivets storslagenhet hittas just i det enklaste.

Bokrecension: Meditationens sång

by

meditationenssang

Meditationens sång
Författare: Dhyan Giten Swami
Förlag: Solrosens förlag
ISBN10: 918836223X
ISBN13: 9789188362230

Att det är bra för både kropp och själ att meditera, det har forskare visat i flera rapporter. Det finns många olika sätt att meditera på – från mindfullness till kristen djupmeditation och heliga danser.

Swami Dhyan Giten har undervisat i meditation och andlig utveckling i flera decennier. Hans bok om meditation, ”Meditationens Sång” har nu kommit ut på svenska.

Om du är intresserad av meditation eller överhuvudtaget av andlig eller personlig utveckling är jag säker på att du får ut en hel del av boken. Det är dock en bok som är bäst att läsa ett kapitel i taget.

Swami Dhyan Giten tar upp olika saker om hur vi agerar som människor och hur vi kan utvecklas och i slutet av varje kapitel finns övningar, tankar som du kan meditera över.

Jag håller inte med Swami Dhyan Giten i alla hans slutsatser. Det tror jag inte heller är meningen. Hans tankar är till för att den som läser det själv ska meditera över det och hitta sin väg, sitt förhållningssätt, tänker jag.

Ord kan ju betyda så mycket och vi kan tolka saker på så många olika sätt.

I kapitel 4 skriver han om att säga ja eller nej till livet. Nej-positionen i livet grundas på vårt separata ege, våra separata idéer, attityder, drömmar, illusioner, ambitioner och föreställningar om hur oss själva, om andra människor och om hur livet ska vara.

När vi blir besvikna och livet inte ger oss vad vi menar att vi behöver, stänger vi vårt inre fönster och blir besvikna och desillusionerade. Han skriver:
Det gör vi utan att vara öppna för möjligheten att livet kanske inte ger oss vad vi tror att vi behöver utan vad vi verkligen behöver.

Swami Dhyan Giten menar att vi ska sträva mot ett ha en Ja-position till livet, vilket innebär att överlämna sig till helheten i kärlek, glädje, tillit och accepterande, precis som vattendroppen överlämnar sig till havet. Vi ska helt enkelt acceptera livet som det är.

För min del inser jag att det visserligen blir mindre smärtsamt att leva med en Ja-position, men det är omöjligt att ha det jämnt och det kan bli en illusion i sig själv. Jag har ju till exempel förlorat min älskade yngste son för sex månader sedan. Ska jag inte acceptera den smärta den förlusten ger? Ska jag låtsar som att saknaden inte är outhärdlig emellanåt?

Jag läser boken så att den ger mig tankar som jag sedan mediterar över, funderar kring och bearbetar. Swami Dhyan Giten tar upp så mycket i boken kring att vara människa.

Här har Swami Dhyan Giten en blogg.