Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal – griper tag i mig, engagerar mig

Låt mig ta din hand
Författare: Tove Alsterdal
Utgiven: 2014-08
ISBN: 9789174612813
Förlag: Lind Co

Äntligen är en ny roman på gång av en av mina svenska favoritförfattare. ”Låt mig ta din hand” av Tove Alsterdal kommer ut i bokhandlarna 28 augusti.

Romanen är en skildring av en ung kvinna som drar till Argentina för att kämpa mot den fascistiska militärjuntan och en stark berättelse om hur livet blir för de barn och den man hon överger och lämnar kvar i Sverige. På ett sätt är det en deckare till formen – men samtidigt är det mycket mer en skildring av människoöden och om argentinsk historia och nutid och en skildring av Sverige idag och framför allt förortslivet. Den tragiska förbindelsen mellan rebeller och knarksmuggling berörs också. Romanen rymmer flera berättelser och har flera nivåer i handlingen.

Handlingen i korthet från bokens sida på Internet:
Natten mot valborgsmässoafton störtar Charlie Eriksson ner från en balkong på elfte våningen i Jakobsberg. Bakom sig lämnar hon ett liv av droger, kaos och ouppfyllda drömmar.
Polisen avskriver dödsfallet som självmord.
Samma natt vandrar Riddarn genom Jakobsbergs centrum, en tilltufsad man som hävdar att Olof Palme fortfarande lever. Han ser Charlie komma ut från en nattklubb tillsammans med en man som beter sig hotfullt – men vem skulle bry sig om det vittnet?

Det visar sig att hon hade kommit ödesdigra hemligheter farligt nära. Spåren leder tillbaka till 1970-talet när deras mamma förälskade sig i en argentinsk flykting och försvann. I sin jakt på sanningen konfronteras Helene med en brutal del av historien som går djupare in i hennes eget liv än hon någonsin kunde ana.

Tove Alsterdal är en duktig författare, hon fångar upp exakta bilder och miljöbeskrivningar som säger mycket.
Jag tyckte om hennes debutbok ”Kvinnorna på stranden” och ännu mer fastnade jag för hennes nästa bok ”I tystnaden begravd”. ”Låt mig ta din hand” är ett stort projekt och jag fångades in av berättelsen och kunde av och till inte slita mig, men ibland kände jag att den handlar om för mycket. Kanske hade den vunnit på att stramas åt lite. Jag vet dock inte helt säkert. En av romanens styrkor är att den inte förenklar, att människor har både goda och onda sidor, att både karaktärerna och handlingen är trovärdig.

Det slår mig hur annorlunda livet och samhället är idag. Ing-Marie var beredd att överge sina barn för att följa med en argentinsk man för att kämpa mot militärdiktaturen. Hon känns blåögd och dumdristig. Hur kunde hon offra sina barn? När en bok får mig att känna engagemang på det sättet, då har en roman verkligen lyckats tala till mig. Jag skulle vilja tala Ing-Marie tillrätta och hindra henne från att ge sig iväg. Men det är liksom för sent för det nu. Romanen är skriven.