Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Dövheten – gripande, rolig, vacker och berörande

by

Foto: Sören Vilks

Dövheten
Text Niklas Rådström
Regi Peter Langdal
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scenografi Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Mask Sofia Ranow
Drottningsholmsteater i samarbete med Dramaten
Premiär på Drottningholms slottsteater 4 september 2019
Medverkande Johan Rabaeus, Andreas T Olsson, Per Svensson, Grynet Molvig

Fyra av Sveriges mest erfarna, duktiga och rutinerade skådespelare på scen i den anrika Drottningholms slottsteater är redan det ett starkt skäl att se denna föreställning. Allt ljus i hela salongen sker med stearinljus, stämningen ger känslor från tider mer än hundra år tillbaka. Det är en enastående estetisk upplevelse att vara där, känna atmosfären och se denna stilistiskt fulländade föreställning. Föreställningen är nära tre timmar lång, men tiden flyger iväg, trots att sittplatserna inte tillhör de mest bekväma.

Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.

Titeln anger vad berättelsen kretsar kring: Ludwig van Beethoven, en av världens största kompositörer hade hörselproblem och blev döv, men kunde ändå komponera odödlig musik. Vi får uppleva hur han, liksom alla de människor som levt tidigare och som satt avtryck i historien, också är människor av kött och blod, med känslor och reaktioner och inte alltid några goda föredömen. Beethoven, spelad så starkt av Johan Rabaeus att det känns som att Beethoven är där framför oss. Trots att spelstilen på denna scen kräver mycket tydligt spel med röster och gester som hörs och syns, ett spel som är långt från den naturalistiska realismen men ändå är så trovärdigt.

Salongen har förstås sina begränsningar. När skådespelarna rör sig utanför scenområdet kan det vara svårt att uppfatta allt av alla i den långsmala publikdelen, trots de rutinerade skådespelarnas röster.

Handlingen i pjäsen startar på kvällen den 23 maj 1824. Beethovens ”Nionde symfonin” har precis framförts offentligt för andra gången för en halvfull salong. Beethoven är rosenrasande och anser det vara en stor skandal och ett fiasko, trots att premiären några veckor tidigare hade varit en succé. Hans brorson Karl däremot menar att det var väntat att salongen inte skulle fyllas, den förväntade publiken har åkt från Wien till sina sommarställen.

Föreställningen handlar både om Beethoven och hans dövhet, hur han lider av att dövheten inte betyder tystnad utan innehåller tinnitus, brus, en mängd skräpljud och hans enda sätt att kommunicera med omgivningen är att han måste läsa vad de andra skriver på lappar eller griffeltavlor. Samtidigt är han oerhört musikalisk och kan höra musiken inom sig och därför kan han komponera musik. Men att han har musikaliskt gehör gör inte att han har känslomässigt eller socialt gehör. Han har hand om sin brorson Karl. Beethoven är starkt fäst vid Karl men hans kärlek visar sig i att han försöker styra och ställa över Karl, tvinga honom att leva det liv Beethoven vill.

Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.

Föreställningen är rolig emellanåt också, men detta balanseras väl och det blir inte tramsigt. I första akten kände jag emellanåt att spelet var lite överdrivet, för tydligt. Det lämnades inte så mycket kvar åt mig själv att lista ut eller förstå. Jag förstod att Beethoven led och att han var grinig och svår att ha att göra med.

Dövheten är en gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande i samspel med både levande och döda. De finaste delarna för mig var tankarna kring skapande och musik. Och skådespelarnas insats där alla fyra var lysande.

Filmrecension: Wild Rose – En film som går rakt in i hjärtat och stannar där

by

Wild Rose
Betyg 4
Svensk premiär 6 september 2019
Regi Tom Harper

Rose-Lynn (Jessie Buckley) är ett rödhårigt kraftpaket som har levt sitt liv utan eftertanke. Efter ett ettårigt fängelsestraff kommer hon hem till sina två barn och sin mamma (Julie Walters). En mamma som har tagit hand om Rose-Lynns barn och har skött det mesta åt henne. Med drömmen om att få sjunga country och att få ta sig till Nashville, countryns hemstad, börjar hon om sitt liv. Men verkligheten är inte så lätt och att få kontakt med sina barn igen och att kunna försörja sig står i vägen och Nashville känns långt borta. När hon börjar städa hos den välbärgade Susannah (Sophie Okonedo) öppnar sig en möjlighet att förverkliga drömmen. Men vad kostar den?

Samspelet mellan Rose-Lynn och hennes mamma skildras med äkta känsla. Rose-Lynn, energisk och framåt som tar alla med storm, men samtidigt oansvarig i kontrast med mammans desillusionerade praktiska inställning. Fast vuxen och mor blir Rose-Lynn en liten flicka inför modern. En dotter som vill ha bekräftelse men har låtit mamman ta ansvaret för barnbarnen. En fint skildrad mor och dotter relation.
Liksom samspelet med Rose-Lynns egen dotter som tyst iakttager och inte längre litar på sin mamma.

Jessie Buckley är den strålande stjärnan både som skådespelare och musikartist. Hon sjunger själv och har varit med att skriva musiken.
Julie Walters tillbakahållna spel kompletterar och blir en intressant motvikt. Även Sophie Okonedo gör en fin prestation.
Musiken är som country skall vara: medryckande, rolig och ibland sorglig.

Med ett socialt perspektiv, mycket känslor och sentimentalitet , underbara skådespelare och en musik att älska finns bara ett omdöme: En film som går rakt in i hjärtat och stannar där.

Filmrecension: Judy vacker, sorglig, berörande, stark

by

Judy
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regi Rupert Goold

Det surrar om Oscarsnominering kring den här filmen och i synnerhet om Renée Zellwegers rollprestation där hon spelar den legendariska sångerskan Judy Garland. En vacker film, en sorglig film, en berörande film, en stark film. I år är det femtio år sedan Judy Garland dog, endast 47 år gammal.

Filmen handlar om Judy Garlands sista tid, då hennes röst inte var lika klockren och hon låg i vårdnadskonflikt om de två yngsta barnen med sin före detta make Sidney Luft. De hade barnen Lorna och Joey tillsammans. Judy Garland har ytterligare en dotter, den världsberömda artisten Liza Minnelli, som däremot knappt nämns i den här filmen.

Judy Garland slog igenom och blev stjärna redan som barn. Det är i år åttio år sedan Garland spelade Dorothy i klassikern Trollkarlen från Oz. Men att vara stjärna redan som barn har en mörk skuggsida. Hon var påpassad och fick gå på svältdiet periodvis för att inte gå upp i vikt. Hon fick piller för att orka vara vaken och jobba och piller för att sova. Att hon blev missbrukare behöver knappast sägas. Hon dog också i en överdos.

Hon borde blivit rik, men den tid som filmen utspelas var hon 46 år och hade bara några månader kvar att leva. Hon var tvungen att lämna USA för att ge konserter i London för att tjäna pengar. Hennes två yngsta barns pappa ville inte att hon skulle ta hand om barnen då hon inte ens hade en fast bostad.

Handlingen känns mycket ärlig och äkta, det är mänskliga karaktärer på gott och ont. Det går att begripa den före detta makens agerande och barnens och människorna omkring Judy Garland. Mycket sorgligt samtidigt förstås att se hur en så beundrad sångerska kunde hamna så under isen och det gör ont i mig att se hur den amerikansk showbiz förstör barns framtid. Judy Garland är inte det enda exemplet som farit illa av att slå igenom som barn.

Det är en stark och berörande skildring av kvinnors situation inom underhållningsbranschen och hur hon slets mellan sin längtan efter sina barn och kraven på att uppträda på scen.

Ett extra plus för att få se Jessie Buckley i rollen som Rosalyn Wilder, Judy Garlands assisten i London. Jessie Buckley gör en strålande roll i filmen Wild Rose som har biopremiär i Sverige en dryg månad innan Judy går upp på svenska biografer

Renée Zellweger är helt enastående i sin roll som Judy Garland. Jag har svårt att tänka mig att hon inte åtminstone blir Oscarsnominerad för rollen. Hon har tidigare vunnit en Oscar för Bästa kvinnliga biroll i Åter till Cold Mountain.

Filmrecension: Det Kapitel 2

by

Det Kapitel 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2019
Filmen är 2 tim och 49 min lång

Filmen är lång. Och den är lång. Och jag satt och skruvade mig och undrade hur segt det skulle bli. Förmodligen är det julafton för Stephen King-älskare att del två i filmatiseringen av Det nu kommer på bioduken. Är man ett fan av något så är man. Men som film för den som inte grottar ner sig i detaljer spelar den på alldeles för hög volym med skräckfigurer och musik förmodligen ska vara läskigt men bara blir segt.

Händelserna i filmen utspelar sig 27 år efter händelserna i första filmen. Förstås. Den som sett filmen och kan historien vet att den hemska, förfärlig, onda clownen Pennywise (spelad av Bill Skarsgård) dyker upp vart 27:e år och då kalasar han på den lila staden Derrys barn.

De sju ungdomarna som kallade sig själva för Losers Club och som tillsammans satte stopp för Pennywise slöt en ed tillsammans att om monsterclownen dök upp igen skulle de återförenas för att besegra ondskan än en gång. Givetvis vaknar Pennywise till liv efter 27 år och de sju skolbarnen har nu blivit vuxna – och de har levt sina liv i glömska av vad som hänt. Men Mike, den ende av de sju som inte flyttat från Derry, lyckas samla dem i Derry för att de tillsammans ska döda Pennywise. Mike har nämligen lyckats få reda på en metod av en indianstam, en metod som ska kunna ta död på den onda clownen.

Det som gör filmen så trist är den överdrivna skräckscenerna, som bara är för mycket. En annan sak som gör filmen trist är dessa brott mot sin egen logik. Flera gånger konstaterar medlemmarna i Losers Club att de hemskheter de möter egentligen inte finns utan Pennywise kan sätta skräck i dem genom att utnyttja de hemligheter de har och som de vill dölja eller skäms för. Det skulle kunna vara intressant, det blir som en form av ett psykoterapiskt budskap att våga möta sina rädslor för att bemästra dem. Det är bara det att den teorin är inte konsekvent. Losers Club har var och en mött sina rädslor och då borde inte monstren kunna dyka upp och inte kunna skada dem.

Den amerikanska sensmoralen är nog många filmälskare, liksom jag, trött på. Dessa puttinuttiga scener där de snusförnuftigt producerar new age-gulliga budskap.

Nej suck, det är sorgligt att ett filmteam kan ha sådana enorma resurser till sitt förfogande och ändå blir det aldrig skräck som hugger tag i mig eller engagerar mig.

Anledningen till att betyget inte blir lägre ändå beror på att miljöerna är välgjorda. Men det räcker för att göra en bra film.

Filmrecension: Hasse & Tage – en kärlekshistoria – ett rent nöje och man vill bara se mer

by

Hasse & Tage – en kärlekshistoria
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2019
Regi Jane Magnusson

Radarparet Hasse & Tage – svenskare kan det inte bli. En dokumentär om ett annat Sverige. Om uppbyggnaden av ett folkhem där klasskillnader förvisso fanns , men där vi
alla såg samma Tv-program. Där barn och tonåringar skrattade åt samma sketcher som sina föräldrar. Där underhållning och skämt låg kvar länge och införlivades i det allmänna medvetandet. Helt skilt från dagens snabba flöde. Med en otrolig produktion av filmer, revyer och mycket mer blev Hasse och Tage ett begrepp som fick folk att skratta bara vid tanken på dem. Filmen belyser hus stor deras produktion var och vilken genomslagskraft de hade. Från en liten stuga i Vita Bergs parken med två små rum kom en strid ström av produkter som roade hela svenska folket. I filmen får man se utdrag ur produktionen och man skrattar igenkännande åt alla. Man skojar med vardagliga saker och mänskliga dumheter utan att vara elak.
Med tiden blev tonen i skämten mer politisk och Tages möte med Palme är intressant. Om de hade varit senare i tiden hade de säkert öppnat sig mer mot omvärlden.

Den trettio-åriga vänskapen mellan Hasse och Tage byggde på en livslång kärlek till varandra. Som ett långt äktenskap där man behåller respekten för varandra . De var olika och de kompletterade varandra. När de bollade idéer, inspirerade och stödde de varandra. När Tage dör 1985 och Hasse håller tal i kyrkan är sorgen stor. Många kollegor uttalar sig i filmen med beundran och saknad och minns samarbetet. Regissör Jane Magnusson har skildrat vänskapen mellan Hasse och Tage men egentligen behövs bara en bild för att förstå deras djupa vänskap.

Filmen berättar också om Hasse och Tages privata familjeliv. Om tragedier och familjeförhållanden. Ändå blir den biten ganska anonym. Det är först när sönerna berättar om
sina fäder som vi kommer dem lite närmare privat. Till gryniga badbilder och suddiga familjeporträtt berättar de om familjeliv och uppväxt.

Dokumentären om Hasse och Tage är en nostalgitripp i ett Sverige som många fortfarande drömmer om. Om ett folkhem som är en plattform till dagens Sverige. Att bli påmind om deras stora och härliga produktion är ett rent nöje och gör att man bara vill se mer. Att de gillar varandra förstår vi snabbt och Hasse och Tage vi älskar er.