Det Kapitel 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2019
Filmen är 2 tim och 49 min lång
Filmen är lång. Och den är lång. Och jag satt och skruvade mig och undrade hur segt det skulle bli. Förmodligen är det julafton för Stephen King-älskare att del två i filmatiseringen av Det nu kommer på bioduken. Är man ett fan av något så är man. Men som film för den som inte grottar ner sig i detaljer spelar den på alldeles för hög volym med skräckfigurer och musik förmodligen ska vara läskigt men bara blir segt.
Händelserna i filmen utspelar sig 27 år efter händelserna i första filmen. Förstås. Den som sett filmen och kan historien vet att den hemska, förfärlig, onda clownen Pennywise (spelad av Bill Skarsgård) dyker upp vart 27:e år och då kalasar han på den lila staden Derrys barn.
De sju ungdomarna som kallade sig själva för Losers Club och som tillsammans satte stopp för Pennywise slöt en ed tillsammans att om monsterclownen dök upp igen skulle de återförenas för att besegra ondskan än en gång. Givetvis vaknar Pennywise till liv efter 27 år och de sju skolbarnen har nu blivit vuxna – och de har levt sina liv i glömska av vad som hänt. Men Mike, den ende av de sju som inte flyttat från Derry, lyckas samla dem i Derry för att de tillsammans ska döda Pennywise. Mike har nämligen lyckats få reda på en metod av en indianstam, en metod som ska kunna ta död på den onda clownen.
Det som gör filmen så trist är den överdrivna skräckscenerna, som bara är för mycket. En annan sak som gör filmen trist är dessa brott mot sin egen logik. Flera gånger konstaterar medlemmarna i Losers Club att de hemskheter de möter egentligen inte finns utan Pennywise kan sätta skräck i dem genom att utnyttja de hemligheter de har och som de vill dölja eller skäms för. Det skulle kunna vara intressant, det blir som en form av ett psykoterapiskt budskap att våga möta sina rädslor för att bemästra dem. Det är bara det att den teorin är inte konsekvent. Losers Club har var och en mött sina rädslor och då borde inte monstren kunna dyka upp och inte kunna skada dem.
Den amerikanska sensmoralen är nog många filmälskare, liksom jag, trött på. Dessa puttinuttiga scener där de snusförnuftigt producerar new age-gulliga budskap.
Nej suck, det är sorgligt att ett filmteam kan ha sådana enorma resurser till sitt förfogande och ändå blir det aldrig skräck som hugger tag i mig eller engagerar mig.
Anledningen till att betyget inte blir lägre ändå beror på att miljöerna är välgjorda. Men det räcker för att göra en bra film.