Oktoberbarn
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgivningsdatum: 2019.08.09
Förlag: Modernista
Inbunden: 978-91-7893-055-5
E-bok: 978-91-7893-056-2
Jag är arton år och går på en nästan folktom gata någonstans i centrala Sankt Petersburg. Plötsligt är det en yngre man som försöker fånga min uppmärksamhet. Han ser ut att vara en högskolestudent, i sin skrynkliga bruna tweedkavaj och med en svart pärm som han håller i den vänstra handen. Han frågar mig om inte jag vill skriva på hans protestlista angående elchockbehandlingar i den ryska psykiatriska vården. Jag blir förvånad. Fram tills det ögonblicket har jag endast associerat elbehandling med föråldrade mentalvårdsmetoder, med litteratur som ”Gökboet”. Ignorant och fördomsfullt nog tänker jag något i stil med ”Med tanke på alla andra brott mot mänskliga rättigheter är detta kanske inte så konstigt. I Sverige skulle liknande metoder inte användas”. Det är nästan skrattretande hur långt ifrån verkligheten min bild av ECT-behandlingar var på den tiden; därför blir jag ännu mer förvånad när jag kommer tillbaka till Sverige från min Rysslandsresa och får höra att ECT-behandlingar i Sverige är långt – väldigt långt – ifrån ovanliga. Då ställer jag frågan till mig själv – hur kommer det sig att det här har undkommit mig, hur kommer det sig att debatten inte nått mig, och om den inte nått mig, hur många andra har den inte heller nått i så fall?
Innan jag läst färdigt ”Oktoberbarn” är jag fortfarande inte medveten om att Sverige är det land i världen där det utförs flest ECT-behandlingar per capita vilket Linda Boström Knausgård upplyser om i sin bok (KMR – kommittén för mänskliga rättigheter kommer med samma statistikresultat). Det är den främsta anledningen till att ”Oktoberbarn” är en läsvärd bok, för att den kan bli ett betydelsefullt bidrag till att skapa en ännu mer omfattande debatt kring elbehandlingar. Betydelsen ligger inte endast i val av ämne, utan även i faktumet att boken i sig fungerar som ett motstånd, i och med att Boström Knausgård minns trots alla minnesförlust-biverkningar. Att minnas, och att skriva om den lilla flickan som inte var kommunist men som bestämde sig för att ha på sig oktoberbarnens pionjäruniform, att skriva om sin barndom, sin ungdom, sina barn, sina resor och andra minnen trots att biverkningarna försöker ta ifrån en de minnena, den friheten – det i sig ger boken styrka. Vare sig man är på för eller emot sidan i debatten kring ECT-behandlingar förtjänar den som fått behandlingen att få sin röst hörd, men hur enkelt är det att få ett liknande perspektiv angående den psykiatriska vården om den som fått behandlingen lider av minnesförlust?
Linda Boström Knausgård berättar i sin bok om hur ECT först börjande användas på grisar för att lugna dem innan de skulle slaktas. Nu används det på människor, ”de människor som inte kan tala för sig själva”, såsom hon beskriver det. Det behövs inget medgivande från de tvångsinlagda. Boström Knausgård beskriver platsen där hon behandlas som en fabrik, och trots att forskare fortfarande än oense vare sig ECT är en katastrof eller inte fortsätter behandlingarna att utföras.
Slutligen är det värt att nämna att ”Oktoberbarn” inte bara är ett viktigt bidrag till debatten kring ECT-behandlingar utan också ett fascinerande litterärt verk i och med Linda Boström Knausgårds mycket personliga, ärliga och mest av allt modiga beskrivningar av vad hon har gått igenom.