Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: We Live in Time – glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande och lysande skådespelare

by

We Live in Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi John Crowley
Roller Florence Pugh som Almut och Andrew Garfield som Tobias

Filmen om Tobias och Almut följer inte någon linjär tidslinje vilket gör att berättelsen inte är helt enkel att återberätta. Men ändå. Deras första något ovanliga date är en bilolycka där Tobias blir påkörd av Almut. Olyckan beror till stor del på att en mycket disträ Tobias går rakt ut på vägen utan att se sig för. Det enda han verkar ha i huvudet är den skilsmässan som han just då står mitt uppe i. Den skuldmedveten Almut följer med den lätt skadad Tobias till sjukhuset. Där bjuder Almut, som är kock, in Tobias med fru på middag till den restaurang som hon arbetar på. Tobias kommer sedan ensam till restaurangen och berättar för Tobias att han nyligen har separerat. Efter middagen går de tillsammans till Almuts lägenhet och kvällen slutar med att de hamnar i säng med varandra. Det leder till att de fortsätter att träffas och efter ett tag berättar Tobias för Almut att han är kär i henne och vill att de skall bilda familj. En smått chockad Almut avvisa honom först men ångrar sig sedan vilket gör att de bildar ett par.

Efter ett tag grumlas deras lycka eftersom Almut insjuknar och får diagnosen äggstockscancer. Den behandlingen som Almut genomgår leder dock till att cancern minskar, vilket naturligtvis gör att båda blir lättade. Till bådas stora glädje blir Almut sedan, efter flera försök, gravid och föder en dotter Elsa. Men efter några år tar liver en ny vändning, cancern återkommer och nu mycket allvarligare än förra gången. Eftersom det inte är helt självklart att behandlingen kommer att leda till att hon överlever är hon först tveksam till att genomgå en smärtsam behandling. Men när Tobias äntligen friar till henne väljer hon till slut att genomföra behandlingen.

De bestämmer vilken dag de skall gifta sig och börjar så smått planera för bröllopet. Men samtidigt dyker något nytt upp, Almut blir inbjuden till att deltat i en mycket prestigefylld internationell matlagningstävling. Hon bestämmer för att tacka ja trots att det försvårar behandlingen och dessutom gör att bröllopsdagen måste ställas in. Hon och hennes kollega vinner den nationella tävlingen och avancerar till finalen som går i Italien. Tobias och Elsa följer med till Italien eftersom Almut vill att Elsa skall minnas henne som en skicklig kockmamma och inte en som en sjukmamma. Under finalen blir Almut dock allt svagare vilket gör att hennes kollega måste överta huvudansvaret för att genomföra tävlingen. När Tobias och Elsa kommer hem ensamma, får Elsa den hund som Tobias under en tid har övervägt att skaffa för att om möjligt lindra för Elsa om mamma Almut skulle dö.

Under filmens gång åker både filmens rollgestaltare och publiken en känslomässig berg- och dalbana. Filmen är romantisk och allvarsam på en och samma gång, glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande. De båda skådespelarna är helt lysande. På ett nyanserat och mycket trovärdigt sätt ger de tillsammans och var för sig ge uttryck för filmens alla skiftande känslolägen.

Filmrecension: The Dear John Letter – ärligt och omskakande

by

The Dear John Letter
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Bill Watts

Ärligt och omskakande möte med några medelålders män som blev sexuellt utnyttjade som barn av en man som gjorde dem till missbrukare och förstörde deras liv.

Bill Watts som regisserat denna dokumentären såg ett brev som var postat på Facebook. Brevet började med ”Dear John” och handlade om en man som hette John och som för drygt trettio år sedan utsatte unga pojkar i en förort i London för sexuella övergrepp och pumpade i dem droger. Brevet var skrivet av en barndomsvän till Bill och han förstod direkt vilken ”John” som brevet handlade om. Bill Watts förstod också då varför hans vänner i yngre tonåren blivit så förändrade.

En av Bills bästa vänner i barndomen och yngre tonåren var Frank. De två hade mycket roligt tillsammans. Frank var påhittig och framåt och uppväxt i en välbärgad familj. Frank, liksom omgivningen, var övertygade om att han skulle vara miljonär innan han fylld 25 år. Men så blev det inte. Frank gick djupare och djupare in i drogmissbruk och ett destruktivt leverne. Bill kände att Frank och Franks vänner blev allt för jobbiga att ha att göra med så Bill drog sig undan. När Bill nu många år senare förstod vad som drabbat Frank och hans vänner blev han omskakad och starkt berörd.

Bill sökte upp Frank och de började prata. Sakta, sakta nystas sanningen fram. Ytterligare några barndomsvänner förenar sig med dem och Bill spelar in deras samtal. De drabbade berättar lite i taget, sakta öppnar de sig något som är mycket svårt för dem då de kände sig medskyldiga till övergreppen, fast de alla var barn och i tidiga tonåren då de utsattes. De fick alla stora missbruksproblem också då John öste över dem kokain och heroin.

De nu vuxna männen sätter för första gången ord på vad de varit med om och inser hur övergreppen format deras liv som kantats av missbruk, aggressivitet och våld. Genom att träffas och berätta tillsammans hittar de en styrka i vänskapen och genom att prata om sina upplevelser kan de lämna skammen de burit på i 35 år bakom sig. Regissören gör det också spännande. Vi får följa jakten på att hitta John nu 35 år senare och försöka ställa honom till svars.

Det är film som berör mycket djupt och jag blir omskakad och också fylld av beundran för dessa mäns mod att berätta och öppna sig. Vilken svår hemlighet att bära djupt inom sig i ensamhet i så många år. Dokumentären visar också hur stor läkande kraft det finns i att prata om svåra händelser. Det denna mannen, John, gjorde var dubbelt illa: han utsatte pojkarna för sexuella övergrepp och han gjorde dem till missbrukare.

I pressmeddelandet om filmen står:
Ett viktigt vittnesmål som berör, stärker och inspirerar till samtal som kan förändra liv.

Det är sorgligt och bedrövligt att en sådan film behövs. Runt om i världen finns det många människor som behöver få hjälp att sätta ord på liknande upplevelser. Och mycket imponerande att göra denna dokumentär på ett sätt som också ger hopp om healing.

Filmrecension: The Room Next Door – Almodóvars första engelskspråkiga film

by

The Room Next Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Pedro Almodóvar

Det må vara filmhistoriskt att Pedro Almodóvar för första gången i sin bejublade och beundransvärda karriär lämnar hemlandet Spanien och tar sitt filmskapande till USA för sin första engelskspråkiga film någonsin. Tyvärr har vi inte att göra med något vidare historiskt vad gäller den faktiska filmen.

Pedro Almodóvar är en av filmvärldens bästa dramatiker. Sättet han kombinerar det udda, familjära och – ibland, motbjudande har visat sig vara omöjligt att kopiera. Även då Almodóvar går på sparlåga förkommer personregi, skådespel och manuskript av sådan hög klass att andra bejublade regissörer framstår som rena amatörer. Almodóvar kan förtrolla med sin nästintill perfekta dramatik och har skapat några av de bästa filmupplevelserna de senaste årtiondena.

Men steget från soliga Spanien till det stora landet i väst har sällan varit särskilt smärtfritt för europeiska regissörer som gjort succé i hemlandet. Exempel som Susanne Bier, Florian Henckel von Donnersmarck eller vår egen Lasse Hallström har aldrig lyckats återskapa den magi som skaffade dem en förstaklassbiljett över atlanten. Strukturerna och arbetssättet som tillämpas för europeiska projekt är sällan lämpade för amerikanska produktioner, där betydligt större budget och byråkrati måste tas i beaktning.

Det leder ofta till schizofrena och grovhugget ihopsatta projekt där essensen – som gjorde dessa regissörer så imponerade på hemmaplan, endast figurerar flyktigt och slutresultatet är utslätat och identitetslöst.

Och tyvärr drabbar detta även Almodóvar. Det är initialt en närmast bisarr upplevelse att se regissörens igenkännbara scenografi och estetik ta sig an New York City, och denna känsla av olust stannar kvar då de klassiska Almodóvar-elementen vägrar att gå hand i hand med nästintill allt. Flera gånger om känns det som en bisarr fusion där kärnan av Almodóvars bästa filmer är latent och där majoriteten endast kan beskrivas som kompetent men identitetslös.

För alla de där osannolikt fantastiska inslagen som skapat filmmagi i så många år finns där, bara avtrubbat och utan någon genuin glöd. Tilda Swinton och Julianne Moore gör båda goda rolltolkningar och försöker – för allt de är värda, att skapa samma elektricitet och magnetism som andra klassiska Almodóvar-kvinnor på film. Men hur stora ansträngningarna än är blir resultatet inget annat än dugligt. Almodóvar är också uppenbart oerfaren med det engelska språket. Där hans spanska dialog har erbjudit prosa i världsklass och meningsutbyten som kan skrivas in i vilken historiebok som helst är dialogen i The Room Next Door ofta stel och långtifrån så fängslande som den borde vara.

Almodóvar försöker också stoppa in flera inslag för att göra publiken medveten om att han står som kapten för skutan. Detta resulterar i de klassiska övertoningarna, den ibland sporadiska klippningen samt korta och närmast surrealistiska stickspår. Det borde funka men blir här endast till oerhört krampaktiga försök likt desperata notiser som vill påminna publiken om tidigare triumfer, nu i en slätstruken förpackning.

Det tar också alltför lång tid för filmen att hitta rätt. Där andra Almodóvar-projekt kedjar fast tittaren och vägrar släppa taget tills eftertexterna rullar, förlöper en ohyggligt lång period då filmen stapplar och inte kan hitta något vettigt fotfäste. Först mot mitten är Almodóvar någotsånär bekväm med situationen men då återstår alltför lite av landningsbanan för att filmen ska kunna lyfta.

Måhända är The Room Next Door inget magplask, andra försök att göra engelskspråkiga debuter har resulterat i betydligt sämre produkter. Men med tanke på att vi talar om en regissör som många gånger saknar motstycke är ett slutresultat som endast kan beskrivas som dugligt långt ifrån tillfredsställande.

Filmrecension: Armand – unik komposition av realism och drömlik surrealism

by

Armand
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Halfdan Ullmann Tøndel

Vilken enastående debutfilm av Halfdan Ullman Tøndel. Armand vann Caméra d’Or – priset för bästa debut vid årets filmfestival i Cannes och huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve (Världens värsta människa) hyllades unisont. Filmen utsågs också till Norges Oscarsbidrag.

Armand är en unik film som börjar som en skarp realistisk samhällsskildring men som sedan går över till symboliskt, surrealistiskt drömlikt berättande som talar till känslor och det undermedvetna.

Filmen börjar med att den ensamstående mamman Elisabeth (spelas av duktiga Renate Reinsve) är kallad till ett möte i skolan med sonen Armands lärare Sunna. Elisabeth är stressad och har inte fått någon information om vad mötet ska handla om. När hon kommer till skolan får hon besked att de måste vänta på föräldrarna till Jon innan mötet kan börja.

Före mötet får Armands och Jons lärare Sunna peptalk av skolans rektor och en äldre erfaren skolpersonal, som båda fegt lämnar över mötet till den yngre läraren. Sunna frågar de två äldre om vad skolan har för rutiner i fall som detta, men något tydligt besked får hon inte.

Inledningen av filmen är absurd men samtidigt väldigt träffande. De två sexåriga pojkarna Jon och Armand brukar leka bra med varandra, de är dessutom kusiner. Men en dag ville Jon inte längre leka med Armand och så gjorde Armand något med Jon på skolans toalett. Exakt vad som hänt finns inget vittne till. Allt är ryktesspridning.

Istället för att verkligen gå på djupet med vad som hänt blir de vuxna alltmer desperata och misstänksamma mot varandra. Vem talar sanning? Till slut handlar konflikten mer och mer om de vuxna. Lager efter lager avslöjas av de vuxnas demoner och fördomar och det blir allt svårare att greppa om vad som egentligen hänt. En både absurd men också väldigt trovärdig skildring av hur människor kan förvränga vad som hänt och hur de lurar andra och kanske allra mest lurar sig själva.

Filmen tar upp frågor om moral och etik men ännu mer om hur rykten kan få fart och hur lätt människor kan ta parti utan att egentligen ta reda på fakta.

Att Halfdan Ullmann Tøndel valt att sista tredjedelen berättas mer danslikt och drömlikt gör filmen så bra. Det gör att vi förstår med våra känslor och det fördjupar vad filmen förmedlar. Suverän berättarteknik.

Filmens regissör, Halfdan Ullmann Tøndel, är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Det är klart att det medverkat till uppmärksamheten, men Halfdan står helt klart på egna fötter och har skapat något som är unikt. Det ska bli spännande att följa hans filmskapande framöver.

Venom: The Last Dance

by

Venom: The Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 Oktober 2024
Regi Kelly Marcel

’’Sista chansen, sista dansen’’, ord som yppades av Per Gessle efter en konsert då Gyllene Tider gjorde sin så kallade avskedsturné för fem år sedan. Men den där frasen visade sig vara måttligt relevant då bandet ifjol gav sig ut på en återföreningsturné. Lika ihåligt och tunt ekar hela Venom: The Last Dance vars marknadsföring försöker övertyga publiken om att ett monumentalt och viktigt avslut väntar. Sanningen visar sig istället vara en kolossal bluff och en permanent påminnelse om att Sony Pictures ägnat sig åt historisk vanskötsel vad gäller sin Marvel-licens.

Efter att ha gjort ett av filmvärldens mest komplexa avtal med Marvel Studios, vilket innebar att Spider-Man kunde ansluta till Marvel Cinematic Universe, beslutade sig producenterna Amy Pascal och Avi Arad sig för att – tjuvaktigt, rida på framgångsvågen. Detta resulterade i en grotesk förvanskning där bolaget nyttjade sina breda filmrättigheter vad gäller Spider-Man och började att skapa en uppsjö av tangenter där diverse bifigurer och skurkar fick sina egna projekt, dock med brasklappen att de inte kunde inkludera Marvels kanske mest kända hjältefigur. Resultatet har varit lika bisarrt och krystat som väntat, dock framstår den första Venom-filmen som ett stycke briljant filmskapande då vi jämför med det vi tvingats uthärda de senaste åren. Från den närmast historiskt usla Morbius till årets megakalkon Madame Web har Sony Pictures styrt skutan rakt in i isberget samtidigt som de borrat hål i skrovet.

Venom The Last Dance må vara en marginell uppryckning från den filmiska mardröm som var Madame Web – med Dakota Johnsons likbleka agerande, och en berättelse som måste ha sitt ursprung i helvetet. Dock är det en ytterst klen tröst då Venom The Last Dance exponerar publiken för slentrian och håglöshet i närmast farliga kvantiteter.

I och med att vi nått del tre finns det väldigt liten möjlighet att korrigera kursen, Venom har alltid varit ett projekt där Tom Hardy lever rövare och visar på sina absolut sämsta kvalitéer, där han grymtar och mumlar som en hamnbuse och där precis allting är pubertalt och fånigt. Hardy har också bestämt sig för att ta mer kreativ kontroll över projekten i och med uppföljarna, vilket lett till en ren lekstuga där Hardy och intet ont anande regissörer basunerar ut trams och flams utan någon som helst substans.

Kelly Marcel som debuterar som regissör saknar all form av rutin eller vision och känns istället som en marionett där Hardy kan diktera alla villkor något som leder till en fullkomligt obegriplig berättelse. Filmens marknadsföring har lockat Marvel-älskare med introduktionen av den – för oss i Sverige, erbarmligt döpta skurken Knull, en av Marvels mer uppmärksammade och populära karaktärer på senare tid. Detta visar sig vara en kolossal bluff och istället ägnas hela filmen åt det mest ointressanta filmhotet på länge. Inte för att det spelar någon större roll, den stökiga berättelsen gör det omöjligt att bry sig om något som händer. Där tidigare filmer varit tafatta och saknat råstyrka är detta en huvudlös höna som flänger likt en besatt. Den övergripande strukturen kan beskrivas på följande sätt; valfritt trams och tjafs, Tom Hardy mumlar och grymtar, usel komik, utfyllnad, kass action, repetera.

Just ordet utfyllnad verkar ha varit ledordet för hela produktionen. Inbitna seriefantaster vet att berättelsen som involverade Knull var ett massivt event som kopplade ihop flera av de mest populära spindel-relaterade Marvelkaraktärerna i en grandios och storslagen strid. Adaptionen vi serveras här är en håglös gröt där majoriteten av speltiden går åt till definitionen av meningslöshet som mestadels involverar pubertalt tjafs, usel dialog och kopiösa mängder rutten exposition. Som stor Marvelfantast kan jag bara gapa åt den fullkomliga likgiltighet som demonstreras av alla involverade.

Inte ens som actionfilm kan Venom: The Last Dance lämna något bestående intryck. Det är kass koreografi, fantasilösa scenarion och explosioner som är lika högljudda som de är hjärndöda. När allting väl är slut är det också uppenbart att dörren står öppen för ytterligare uppföljare, något som gör sig välförtjänt av ytterligare ett Gessle-citat, ’’Hösten började komma och känslan med, att komma bort ifrån hela skiten’’.