• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms stadsteater

Leka med elden på Stockholms stadsteater – visar passionens kraft och lättflyktighet

15 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Leka med elden av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 14 oktober 2011

Passion kan vara en förtärande kraft, men också flyktig och inte mycket att lita på. August Strindbergs skrev ”Leka med elden” 1892. Pjäsen handlar om Knut och Kerstin, gifta sen tio år, som väntar på att deras vän Axel ska komma på besök. Knut och Kerstin bor i sitt sommarställe i skärgården. Förra sommaren gästade Axel dem också men gav sig av hals över huvud. Knut misstänker att det var för att han blev förälskad i Knuts fru Kerstin. Det kan vara farligt att leka med passionen.

Strindberg var helt klart inspirerad av egna upplevelser. Sommaren 1891 vistades August Strindberg på Dalarö och umgicks flitigt med målaren Robert Thegerström. Efter en tid blev Strindberg känslomässigt intresserad av Thegerströms fru Elin. Då gav Strindberg sig brådstörtat iväg. Programbladet för föreställningen berättar att Strindberg i ett brev till sin kusin Gotthard skrev: ”Är upprigtigt rädd för mina känslor gentemot Fru Thegerström, och vill varken bli olycklig eller göra andra olyckliga.”

Författaren har fångat något mycket allmänmänskligt. Händelserna skulle kunna utspela sig i dag också, med nutida människor. Passionen kan slå till och vara stark och helt omöjlig att stå emot, men den är inte att lita på. Att följa passionen kostar och vem är beredd att betala vad det kostar?

Knut och Kerstin är dessutom oförskämt förmögna. De lever på räntor och behöver inte arbeta. Knut är konstnär men har inte klarat att måla på senare tid och Kerstin är uttråkad hemmafru och lever i tristess. Kusinen Adele lockar både Knut och Knuts pappa. Knuts rika föräldrar bor nära dem och springer ut och in i huset och lägger sig i. Knuts pappa har byggt huset åt dem för att på så sätt kunna tvinga dem att tillbringa somrarna i deras närhet. Den delen av föreställningen är förstås svår att ta till sig för en person som mig, som alltid försörjt mig själv och aldrig fått något till skänks. Att de lever i ett sådant bortskämt tillstånd både har och har inte med passionen att göra. Kanske människor som måste jobba för att försörja sig inte har tid att falla för tillfälliga passioner? Kanske uttråkade människor har lättare att ta till lek med andras känslor?

Föreställningen är mycket välspelad. Gerhard Hoberstorfer som Knut är klockrent rätt. Han imponerar alltid, jag tror inte jag sett Gerhard Hoberstorfer göra en dålig roll. Behöver jag ens nämna att Johannes Bah Kuhnke är lika rätt i rollen som Strindbergs alter ego: kluven och bränd efter skilsmässan han håller på att genomföra med sin fru, han både dras till Kerstin men vill ändå inte komma henne för nära. Petronella Barker är lite obehaglig i rollen som Kerstin, vilket jag tror är meningen. Vad är det för spel hon driver med sin man och med vännen?

Dekoren är enkel med en liten lätt soffa i mitten, en stol på vänstra sidan och stora luftiga halvt genomskinliga vita gardiner på sidorna som fladdrade i luftdraget och gav små skuggor som gav känslan av att allt kunde tjuvlyssnas på.

Dialogen är rolig men ändå fylld av allvar. August Strindberg är definitivt en av världens bästa dramatiker som träffsäkert skildrar människor som vi är, varken onda eller goda.

”Leka med elden” är en föreställning att rekommendera för den som vill se bra teater men inte vill att det ska ta hela kvällen. Föreställningen är en timme, utan paus. Den passar in perfekt för den som vill se något bra på teatern men också hatid över att gå ut och äta något efteråt eller ta ett glas vin med en vän.

Från Stockholms stadsteater om ”Leka med elden”:

August Strindberg debuterade som dramatiker 1869 och hann därefter skriva ett 60-tal dramer innan sitt sista drama Den stora landsvägen 1909. Leka med elden tillkom under 1892 då han gjorde comeback som dramatiker med hela sju pjäser varav sex enaktare. ”Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi, der menskorna dölja sin tragedi under en viss cynism”, skrev August Strindberg själv om Leka med elden.

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Petronella Barker och Johannes Bah Kuhnke i Leka med elden. Premiär 14 oktober på Klarascenen.
Premiär 14 oktober på Klarascenen
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt

I rollerna:
Fadern Niklas Falk
Modern Yvonne Lombard
Sonen Gerhard Hoberstorfer
Sonhustrun Petronella Barker
Vännen Johannes Bah Kuhnke
Kusinen Josefin Ljungman


Foto: Carl Thorborg
Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer i Leka med elden.

Läs även andra bloggares åsikter om Leka med elden, Stockholms stadsteater, August Strindberg

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Leka med elden, Stockholms stadsteater

Den halvfärdiga himlen som pjäs på Strindbergs Intima Teater

12 oktober, 2011 by Redaktionen

Foto: Carl Thorborg

Den halvfärdiga himlen – texter av Tomas Tranströmer
Stockholms stadsteater/Strindbergs Intima Teater
Premiär: 7 oktober

Skrivbord, stolar, dokumentskåp, en kopiator, en kaffe- och en vattenautomat. Scenen på Strindbergs Intima Teater föreställer en anonym, gråbeige kontorsmiljö med kala väggar. Där utspelar sig Stocksholms stadsteaters dramatisering av nobelpristagaren Tomas Tranströmers dikter, någonstans mellan dröm och verklighet, mellan apati och frenesi.  Regissören Mia Winge har lagt diktfragment, hela dikter och citat ur brev av Tranströmer i deras munnar.  Thérèse Svensson spelar Den unga, Iwa Boman Översättaren, Samuel Fröler Diktaren och Ulf Eklund Den okände, som är mest okänd för sig själv och desperat jagar sina egna minnen.

Mycket i pjäsen handlar om jakten på sig själv och skräcken för att finna vem jag är. Det finns ingen musik i pjäsen. Stämningsläget styrs istället av vaga ljud – tickanden, pipanden – och av ljuset som tilltar och dämpas. Med jämna mellanrum blir det plötsligt mörkt och larmet går – sedan ljust och personerna börjar arbeta febrilt. Läs vidare i min recension i Teatermagasinet.

Relaterat: recensioner i DN och SvD.

Medverkande

Den unga: Thérèse Svensson
Översättaren: Iwa Boman
Den okände: Ulf Eklund
Diktaren: Samuel Fröler
Texter: Tomas Tranströmer
Manus och regi: Mia Winge
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson

På lördag den 15 oktober arrangeras ett samtal om Tomas Tranströmer på Strindbergs Intima Teater.

Tomas Tranströmer (f 1931) är en av världens mest översatta poeter och den ende svensk som nämns i Nobelprissammanhang. Samtidigt är han relativt okänd för gemene man i Sverige. Han debuterade som poet redan 1954 med den numera klassiska samlingen 17 dikter. Parallellt har han varit yrkesverksam som psykolog bland annat på ungdomsfängelse. 1990 drabbades han av en stroke som har lett till att han nästan helt förlorat talförmågan. Efter stroken har det blivit mindre nyskrivet, den senaste diktsamlingen är Den stora gåtan från år 2004. I våras fyllde han 80 år vilket uppmärksammades av Stockholms stadsteater med ett program på Klarascenen i samarbete med Albert Bonniers Förlag.

Mia Winge är regissör och dramaturg på Stockholms stadsteater. 2008 gjorde hon regidebut med Margareta Garpes missbruksdrama Limbo på Västerbottensteatern. 2010 satte hon upp Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Tranströmer, Stockholms stadsteater, Strindbergs Intima Teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Stockholms stadsteater, Strindbergs Intima Teater, Tomas Tranströmer

Orestien på Stockholms stadsteater – antikt drama i 30-talsdräkt

9 oktober, 2011 by Redaktionen

Orestien
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär: 17 september 2011

Aischylos grekiska drama Orestien uruppfördes i Aten 458 f Kr. Nu spelar Stockholms stadsteater det klassiska  dramat, som skildrar övergången från det gamla stamsamhället, med blodshämnd som en viktig ingrediens, till demokrati och rättssamhälle. I en modernare tolkning kan det ses som en bild av kärnfamiljens sönderfall och regissören Tobias Theorell har valt att förstärka denna tolkning med 1900-talskläder.

– Orestien är en av västerlandets urmyter, ett slags grundackord, och ligger till grund för så mycket inom dramatik och litteratur. Att den fortfarande spelas idag beror ju på att den handlar om saker som är djupt rotade hos människan, säger Tobias Theorell i ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater.

Stadsteaterns uppsättning följer engelsmannen Ted Hughs tolkning av den antika texten från 1998, i översättning av Lars Forssell. Dramat är uppdelat i tre akter, en för varje del i trilogin. Akt ett, Agamemnon, handlar om kungens ärofyllda återkomst och Klytameistras listiga hämnd på sin make. I andra akten, Gravoffret, träffas syskonen Elektra och Orestes vid faderns grav. De ber till gudarna och beslutar att Orestes ska hämnas sin far genom att döda sin mor. I akt tre, Eumeniderna, jagas Orestes av sin skuld och ber om hjälp hos Atena som samlar en jury för att ge honom en rättvis dom. Orestes frikänns och hämndgudinnorna (eumeniderna) drar sig tillbaka.

Pjäsen börjar ganska stillsamt, i en 30-talssalong i kungens palats. Dunklet och den ordrika dialogen gör att första akten har en lite sövande effekt. Scenen i andra och tredje akten är avskalad, men handlingen får mer fart dramatik. Flygeln finns med i alla akterna och musik av Schubert, Schumann, Beethoven, Reger och Tjajkovskij spelas av olika personer. De båda första akterna avslutas effektfullt med att blodet rinner nedför draperierna till stämningsfull pianomusik.

Ann Petrén, som spelade Klytaimestra redan förra året i monologen ”Rik, vit, fri”, gör en stark rolltolkning av en mor som hämnas mordet på sin dotter men ändå inte får ro. Kören har en framträdande roll och varje körmedlem har en egen karaktär – även om de är likadant klädda. I Agamamnon har de svart smoking, i Gravoffret är de klädda som sörjande kvinnor i svart och i Eumeniderna som hämndgudinnor – alla i Klytaimestra-klänningar och peruk.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Foto: Carl Thorborg

Läs även recensioner i Aftonbladet, DN, Expressen och SvD.

Översättning & bearbetning: Lars Forssell
Regi: Tobias Theorell
Scenografi/kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Torkel Blomqvist
Ljud: Michael Breschi/Håkan Åslund
Mask: Susanne von Platen

I rollerna
Agamemnon: Lennart Jähkel
Klytaimestra: Ann Petrén
Aigisthos/ Kör del III: Richard Forsgren
Kassandra/Athena: Maria Solomaa
Orestes/Kör del I: Andreas Kundler
Elektra/Kör del I & III: Kirsti Stubø
Kör 1: Camilo Ge Bresky
Kör 2: Fredrik Lycke
Kör 3: Lilian Johansson
Kör 4: Sara Jangfeldt

Bild: Ann Petrén. Foto: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om antika dramer, Aischylos, Stockholms stadsteater, Ann PetrénLäs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, antika dramer, Ann Petrén

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Ann Petrén, orestien, Stockholms stadsteater

Från premiären av Vänner på Stockholms stadsteater

30 september, 2011 by Redaktionen

Bergljót Arnadóttir, Jan Mybrand, Allan Svensson, Jacob Nordenson, Elisabeth Carlsson och Jessica Heribertsson. Foto: Carl Thorborg.

Vänner
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär: 29 september 2011

Igår hade Sissela Kyles regidebut med Alan Ayckbourns Vänner (Abscent Friends) premiär på Stockholms stadsteater. Handlingen i den tragikomiska pjäsen äger rum under en eftermiddag. Diana har ordnat en tebjudning för Colin som nyligen förlorat sin fästmö i en drunkningsolycka. Genom att samla hans gamla vänner – mer eller mindre motvilligt – och deras respektive vill hon muntra upp Colin, som ingen av dem har träffat på flera år.

Men när Colin dyker upp blir det inte alls som de har tänkt sig. Trots flickvännens död är den gamle vännen oförskämt lycklig och pratar oavbrutet om Carol. Istället för att vännerna muntrar upp Colin blir Colin en katalysator på de andras problem och den utlösande faktorn för ett nervöst sammanbrott hos minst en av vännerna.

”Komedin uppstår i det besvärliga, i pinsamheterna, i hemligheterna. Ingen säger som det är. Den handlar om människor som är missnöjda och står handfallna inför sina egna liv. Det är väldigt igenkänningsbart och tyvärr har ju Ayckbourn rätt i sina porträtt att vi på många sätt lever alienerade från varandra, – Komedin uppstår i det besvärliga, i pinsamheterna, i hemligheterna. Ingen säger som det är”, berättar Sissela Kyle i ett pressmeddelande från Stadsteatern.

Läs vidare i Teatermagasinets recension.

Jan Mybrand. Foto: Carl Thorborg.

Vänner
Av Alan Ayckbourn

Översättning: Anita Dahl/Leif Zern
Regi: Sissela Kyle
Scenografi/kostym: Charles Koroly
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Frida Johansson

I rollerna
Paul: Allan Svensson
Diana: Bergljót Arnadóttir
John: Jan Mybrand
Evelyn: Jessica Heribertsson
Colin: Jacob Nordenson
Marge: Elisabeth Carlsson

Läs mer om den brittiska dramatikern Sir Alan Ayckbourn.

Elisabeth Carlsson och Jessica Heribertsson. Foto: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om Alan Ayckbourn, Stockholms stadsteater, komedi, Sissela Kyle

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Komedi, Stockholms stadsteater

Tankar från premiären av Gogols Revisorn på Stockholms stadsteater

24 september, 2011 by Redaktionen

Stockholms stadsteaters stora scen är förvandlad till ett stadshus någonstans på 30-talets sibiriska landsbygd. Det är premiär för Nicolaj Gogols populära komedi Revisorn. När handlingen börjar öppnas huset upp och scenen inramas av enorma bokhyllor med dammiga böcker. I ett brev läser den lilla stadens borgmästare (Ingvar Hirdwall) att en revisor är på väg för att inspektera hur förvaltningen sköts. Vi får snabbt reda på att det står ganska dåligt till, korruption och mutor är vardag och alla ledningspersoner är lika skyldiga.

När de två godsägarna Bobtjinskij (Michael Jonsson) och Dobtjinskij (Kristoffer Fransson) kommer snubblande och bestämt hävdar att de sett revisorn och hans betjänt på värdshuset tar historien fart. Borgmästaren bestämmer sig för att söka upp dessa båda, som i själva verket är lurendrejaren Chlestakov (Henrik Johansson) och hans kompanjon Osip (Mats Blomgren), för att stämma i bäcken.

Sedan följer en uppsjö av fjäsk och mutförsök. Alla är rädda om sitt eget skinn. Alla har de något som de vill dölja med alla medel. Chlestakov och Osip spelar gladeligen med och utnyttjar situationen genom att fylla på reskassan. Chlestakov passar också på att flirta med borgmästarens fru (Marika Lindström) och fria till dottern (Ida Steén). Det senare leder till att föräldrarna genast börjar planera för sin flytt till huvudstaden och för sitt nya umgänge med flotta ministrar.

Steve Kratz, Marika Lindström, Henrik Johansson, Ingvar Hirdwall, Ida Steén, Kristofer Fransson, Michael Jonsson och Mats Blomgren. Foto: Carl Thorborg

Pjäsen pendlar mellan satir och ren fars – främst när de två svamlande godsägarna Bobtjinskij och Dobtjinskij intar scenen. Upprepningskomiken, till exempel när den ena efter den andra nervöst kommer in till ”revisorn” och blir avlurade pengar för att köpa sig fria, känns ibland lite övertydlig, som barnteater. Men detta är något som säkert blir bättre i de kommande föreställningarna när det blir mer flyt i föreställningen.

Samtidigt finns det ett allvar i pjäsen, som förstärks av den stämningsfyllda folkmusiken av Huun-Huur-Tuu-kvartetten från Tuva – en rysk republik nära Mongoliet. Gogols Revisorn visar hur människor kan reagera när de saknar övergripande ideal utan bara tänker på sina egna fördelar. Det är tydligt att borgmästaren och hans förvaltning blundar för att ganska många tecken tyder på att allt inte står rätt till med ”revisorn”. En av dem – sjukhuschefen (Kajsa Ernst) börjar dessutom baktala de andra för att flytta fokus från sig själv. Allt medan den äkta revisorn skymtar i bakgrunden, vilket ingen lägger märke till förrän i slutscenen.

I Stadsteaterns uppsättning, som regisseras av Göran Stangertz, är handlingen förlagd till Stalins tid istället för till Tsarens byråkrati. Kanske hade pjäsen, som Expressen skriver i sin recension, fått ännu mer aktualitet om man hade förlagt den till nutid.

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk, som skriver både i programmet och i Svenska Dagbladets Under strecket, tar upp frågan om hur Gogols pjäs kunde gå igenom tsarens censurmyndighet och varför tsaren uppskattade den: ”Svaret är att den kan tolkas såväl samhällskritiskt som apokalyptiskt och allegoriskt, eller rätt och slätt som en fars.”

Revisorn kan appliceras på alla system där det är möjligt att tillskansa sig förmåner och budskapet kan tolkas såväl som samhällskritik som en personlig kritik mot mutkolvarna. Med tiden ska Gogol själv ha sett pjäsen som en allegori över människan och hennes synder inför yttersta domen. Och visst känner man igen dödssynderna högmod och girighet bland rollgestalterna, och kanske även vällust, avund, frosseri, vrede/hämnd och lättja.

Relaterat: Expressen, Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Gogol, Revisorn, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Gogol, Ingvar Hirdwall, rysk teater, Stockholms stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 27
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholm Fringe lanserar kortfilmsfestivalen: NewDawnFilms

NewDawnFilms Cinema Club Night. Foto: … Läs mer om Stockholm Fringe lanserar kortfilmsfestivalen: NewDawnFilms

Artipelag bjuder in tre generationer under scensommar

Barn, föräldrar, mor- och farföräldrar … Läs mer om Artipelag bjuder in tre generationer under scensommar

Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

3/7 2026 Krogen Utopia i … Läs mer om Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

För en krim-sommar: Fem säsonger av Kommissarie Banks finns på SVT Play

För den som älskar att grotta ner sig i … Läs mer om För en krim-sommar: Fem säsonger av Kommissarie Banks finns på SVT Play

Hur filmfestivaler formar vår smak och kulturkonsumtion

Varje januari samlas filmbranschen i … Läs mer om Hur filmfestivaler formar vår smak och kulturkonsumtion

Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

(Linnéa Wessman Svensson, Bella Säwström … Läs mer om Puts väck – musikalisk resa i Ronneby brunnspark från en stulen (?) dubbel guldskiva till klädsel för succé.

Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Sony släppte en bomb i spelindustrin när … Läs mer om Sony utannonserar övergivandet av fysisk media för sina spelkonsoler

Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Morden i Midsomer säsong 25 Betyg … Läs mer om Recension av tv-serie: Morden i Midsomer säsong 25 – en ny säsong att njuta av

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in