Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Fågelfångarens son

by

Fågelfångarens son
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 april 2019

En av de vackrast och mest välgjorda filmer jag upplevt på många år. En berättelse som bygger på en verklig händelse på Färöarna under 1800-talet och som tas om hand med skicklig och varsam regi av Richard Hobert.

En film om kärlek på många plan olika sätt, om kärleken och samhörigheten mellan syskon, mellan föräldrar och barn och om de grymma val vi kan ställas inför i livet, speciellt i ett samhälle och en värld där människan är grymt beroende av patriarkala lagar och naturens kraft.

Bilderna från Föröarna är, som förväntat, fantastiska. Vyer och miljöer som fascinerar. En lång rad duktiga skådespelarna, såväl svenska som övriga nordiska och franska skådespelare är ytterligare ett plus som ger filmen dess kvalitet. Det stora plus:et kommer dock för att berättelsen inte kräver stora, överdrivna åthävor utan det som sägs görs med små medel och vi förstår vad som vibrerar under ytan.

I centrum för handlingen står det unga paret Esmar (spelas av Rudi Køhnke) och Johanna (spelas av Vigdis Hentze Bjørck) som lever ett hårt liv där de måste arbeta hårt på Färöarna. Esmar försörjer familjen framför allt på att fånga fåglar och ta fågelägg från ruvande fåglar. De har två döttrar och Johanna väntar ett tredje barn. Om det också blir en flicka riskerar de att få lämna huset de bor i, för lagen säger att arrendet endast förnyas om familjen har en son. Livia, en ovanligt framåt och upplyst kvinna som har hand om ett värdshus på ön, har ett förslag på hur de ska kunna få en son. En annan man måste göra Johanna med barn, i smyg. Vetenskapen har visat att vissa män bara kan få döttrar tillsammans med vissa kvinnor, har Livia läst i en bok.

Filmen är ett mästerverk för alla som liksom jag uppskattar filmer som inte berättar allt övertydligt utan du själv kan känna under ytan vad människorna känner. Den är vackert filmad, en fascinerande miljö. strålande skådespelare och en fängslande berättelse.

Livia Millhagen gör som alltid en bra roll där hon spelar Livia, en kvinna som är ovanligt självständig för sin tid.
Hedda Rehnberg som spelar Suzanne Goldstein i succé-tv-serien ”Vår tid är nu” spelar åter en fransktalande kvinna, Marie-Thérése. Hon är så skicklig och där jag sitter i biosalongen kan jag känna alla de känslor som drar åt olika håll inom henne och hennes förtvivlan som hon försöker dölja.

Berättelsen bygger på en legend på Färöarna, som tros bygga på verkliga händelser. Flera av ättlingarna till karaktärerna i berättelse har statistrollen i filmen, berättar regissören Richard Hobert.

Filmrecension: Kvinnan som glömde sitt förflutna

by

Kvinnan som glömde sitt förflutna
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2019
Regi Agnieszka Smoczyńska

Efter flera års minnesförlust sitter Alicja i Tv-rutan för att få en ledtråd om vem hon är. När en man ringer och säger att hon är hans dotter ser hon lika frågande ut som tidigare.

Inte ens hennes namn väcker minnen hos henne. Tillsammans med sin psykolog åker hon till byn utanför Wroclaw och träffar sina föräldrar. Även hennes man och son kommer dit, men Alicja minns inget. Likt en tillfällig gäst går hon runt i huset . Helt avskärmad och med tom blick betraktar hon alla familjemedlemmar.
Hon minns inte vad hon gjort de två åren i Warszawa och hon minns inte sitt tidigare liv. Hon har ingen vilja att få veta mer och det enda hon vill är att få sitt ID-kort och försvinna igen.

Känslan hon ger är att hon varit prostituerad och drogmissbrukare. När hon efter en middag med maken suger av honom i framsätet på bilen och sedan går ut och röker direkt kunde det lika gärna vara en kund på gatan. Ibland kommer små minnen upp som till exempel att hon kan sin pinkod till bankkortet eller vet var säkringarna sitter i köket.

Filmen är nästan som thriller och man sitter länge och funderar på om maken har misshandlat henne eller försökt mörda henne och att det är det som hon förtränger.

En människas psyke är inte lätt att förstå och här får man egentligen ingen förklaring. Om Alicja vill lämna sin kvinnoroll som dotter, hustru och mor kan man förstå det. Att inte vara vårdande, behaglig och till lags. Den önskan har många kvinnor och den framställs ofta i kulturen.

Alicja är ju också stark i sin tigande roll dit ingen når. Att inte släppa in någon innebär att man slipper bli sårad. Däremot är det svårare att förstå varför hon tappar alla inlärda normer, som till exempel när hon sätter sig att kissa bland alla människor på tågperrongen. En scen där de ”normala” betraktar avvikaren med avsky. Kanske är det också ett resultat av att hon vill förtränga allt som varit.

Den polska landsbygden i disigt väder och gråmulna scener omger de utmärka skådespelarna Gabriela Muskala som Alicja och Lukasz Simlat som maken.

En angelägen film i ett ämne som berör många i dagens samhälle där psykisk ohälsa är ett växande problem. Den här filmen väcker fler frågor men svaren vi får är inte tillräckliga. Filmen känns som ett mysterium precis som Alicjas öde. Den förklaring vi får är allt för konstruerad och Alicjas tomma blick får ingen förklaring. Även när hennes känslor sakta kommer tillbaka är hennes beslut och känslor svåra att förstå. Är det sitt innersta jag hon söker? Filmen lämnaren betraktaren att själva fundera vidare men ledtrådarna saknas.

Filmrecension: En kvinna bland män

by

En kvinna bland män
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Mimi Leder
Scriptwriter Daniel Stiepleman
I rollerna: Felicity Jones, Armie Hammer, Justin Theroux, Sam Waterston, Cailee Spaeny och Kathy Bates

En kvinna bland män är en sann historia om den legendariska domaren, Ruth Bader Ginsburg, som kämpade för att hitta sin plats i ett patriarkalt fält för att bekämpa könsdiskriminering.

Ginsburg (15 mars 1933) föddes i Brooklyn, New York. Hennes äldre syster dog när hon var en baby, och hennes mamma, en av de som uppmuntrade henne allra mest, dog strax innan Ginsburg tog sin examen från gymnasiet. Hon tog sedan sin kandidatexamen vid Cornell University, gifte sig och blev mamma innan hon började studera på Harvard, där hon var en av de få kvinnor i sin klass.

Ginsburg överfördes till Columbia Lawschool, där hon tog examen som nummer ett i sin klass. Efter juristutbildning vände sig Ginsburg till akademin. Hon var professor vid Rutgers juristutbildning och Columbias. Hon undervisade i civilrättsliga förfaranden som en av de få kvinnor inom sitt fält.

I filmen träffar vi först Ginsburg (Felicity Jones) som juridikstuderande vid Harvard, där hon är en av nio kvinnor i en stor flock av män. Skolledare som är sexistiska figurer, utmanar kvinnorna för att motivera varför de är värda sin platser på utbildningen, platser som kunde ha gått till män.

Hon var redan gift sig med Martin D. Ginsburg (Armie Hammer), som var en mycket stödjande man som senare blev internationellt framstående som skatterådgivare och de har ett litet barn, Jane.
Ruth börjar delta i sin mans klass – förutom sin egen – när han har diagnostiserats med testikelcancer.

När Ruth inte kan hitta en lämplig möjlighet att arbeta i Harvard flyttar familjen till New York för att hitta en bättre plats. I New York är det nästan omöjligt att hitta ett jobb som praktiserande advokat ”för en kvinna och en mor och en jude”.

Ruth letar efter att få ansvar för ett viktigt fall som skulle kunna spräcka överbyggnaden av manliga privilegier och könsdiskriminering. Hon hittar fallet: En man, Charles M Moritz (Chris Mulkey), som tar han om sin åldrande mor men vägrade att dra av kostnaden för att hyra en sjuksköterska mot skatt eftersom han var en man och ogift. Det var könsdiskriminering, rent och enkelt.

Filmen visar Ginsburgs oändliga ansträngningar för att ändra de diskriminerande reglerna mellan 1956 och 1972 och Mimi Leder (Peacemaker) är en mycket bra kandidat för att skildra denna heroiska feminina bilden.

Skriptet är skrivet av Ginsburgs riktiga systerson och det är en öppet och ärligt filmmanus. Felicity Jones spelar mycket bra även om hon saknar humor i sin roll och Armie Hammer är bra som alltid.
Denna film är dessutom mycket väl värd att se för dig som är intresserad av frågor kring juridik, lagar och domstolar.

Filmrecension: Kapernaum – en film du inte kan glömma

by

Kapernaum
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2019

En film som inte går att glömma, inte går att skaka av sig. Den som ser Kapernaum utan att bli berörd måste vara gjord av sten.

Filmen är ett drama men skulle kunna vara en verklig händelse. Nadine Labaki använde amatörer i de flesta rollerna och inga statister; människorna vi ser är de som råkade finnas där hon filmade, och dialogen i filmen är delvis improviserad.

Zain Al Rafeea, som är huvudkaraktären, bär sitt riktiga förnamn i filmen. Zain är syriansk flykting, medan Yordanos Shiferaw är flykting från Eritrea. Idag bor Zain med sin familj i norska Hammerfest genom UNCHRs försorg.

I filmen får vi följa tolvårige Zain (Zain Al Rafeea), som vill stämma sina föräldrar för att de satt honom till en värld som är alldeles för hård.

Zain är hemlös i Beirut efter att ha rymt från sin familj då han försökte rädda sin syster Sahar (Cedra Izam) från barnäktenskap. På gatorna träffar han flyktingen Rahil (Yordanos Shiferaw) och hennes baby Yonas (Boluwatife Treasure Bankole). Zain hjälper Rahil med Yonas när hon är på städjobb. En natt blir Rahil gripen av polis för att hon inte har rätt papper. Zain som inte har någon aning om vad som hänt tvingas nu att ta hand om den lille pojken. Frågan är om de kan klara sig på egen hand i Beiruts slumkvarter.

Vi får en ohygglig inblick i det liv så många av världens migranter och hemlösa tar sig fram. Jag blir dock väldigt kluven, vad kan jag göra för att förändra situationen?

Nadine Labakis Kapernaum nominerades till en Oscar, en Golden Globe och en BAFTA för bästa icke engelskspråkiga film, bland en lång rad nomineringar och vinster vid galor och festivaler. Filmen tog hem jurypriset i Cannes, och vann manuspriset vid Stockholms filmfestival där den också utsågs till publikens favoritfilm.

Ett pressmeddelande berättar att Labakis research bland flyktingbarn gav henne idén att låta filmens Zain stämma föräldrarna. Kanske är den delen av filmen mer symbolisk än realistisk, men känslan bakom den fanns hos många av barnen som frågade mig ’Varför är jag här? Varför gav de mig liv om de inte kan ta hand om mig’, berättar hon.

Originaltitel: Capharnaüm
Regi: Nadine Labaki
Manus: Nadine Labaki, Jihad Hojeily, Michelle Keserwany och Khaled Mouzanar
I rollerna: Zain Al Rafeea, Yordanos Shiferaw, Boluwatife Treasure Bankole, Kawthar Al Haddad, Fadi Kamel Youssef
Speltid: 2 timmar och 6 minuter
Censur: 11 år

Don Quijote på arabiska – integration på teaterscen

by

(Don Quijote på Ronneby folkteater – Riksteatern i samarbete med Arabiska Teatern)

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning ”Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.

(Skådespelarna Helen Al-Janabi som Cecilia, Ibraheem Manaem som Don Quijote och Yazan Alqaq som Sancho Panza)

Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.

Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.

Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.