• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

We will rock you kommer att rocka sönder cirkus

14 september, 2010 by Redaktionen


Det är bara att erkänna, grundstoryn i ”We will rock you” är knepig. Föreställningen sågades totalt av en enig engelsk kritikerkår, men går efter åtta år fortfarande i London. Storyn är tunn, men musiken är desto tyngre. Grunden i storyn är att på planeten styr globalsoft allt. En framtid där all musik skapas i datorer, och engelska är det utdöda rockspråket. Rockmusik är förbjudet, och alla tänker samma tankar, alla utom några få, som här kallas bohemians.

We will rock you är så full av energi, och ensemblen kan verkligen få fart på publiken. Dock kan den som hatar Queens musik stanna hemma, för den är verkligen bärande för hela musikalen.

Det är inte ofta vi får fullstora musikaler i Stockholm, tre andra exempel på fullstora musikaler är väl Kristina från Duvemåla, Mamma mia och Phantom at the opera, vanligare än så är det inte. Jag tappade räkningen på folk på scenen, men det är ett 25-tal olika artister på scenen, och minst sju i orkestern, med andra ord krävs det en stor scen. Scenen på cirkus är stor, men känns ändå som den kanske är lite för liten. Londons lösning med kuber som använts för att visa bilder, har ersatts av en jätteskärm. Det finns en del riktigt snygga scenlösningar, men alla känns lite mindre än motsvarande lösning i London, och det är något man kan säga om hela musikalen, som i London med lite mindre. När musikalen introducerades så sa man, ”med 25 låtar av Queen” och min dotters första fråga blev då, ”vilken låt är borta?”. I London brukar det oftast vara 26 låtar, och den låt man valt bort vår kväll i Stockholm är ”don´t stop med now. ” Det var tveksamheter om Cirkus skålle tåla scenlösningen med den stora skärmen och all annan teknik. Det gör den tydligen, men jag är inte lika säker på att stolarna kommer hålla hela hösten, om det blir lika bra fart på publiken, som den föreställningen jag såg.

Det mesta av dialogen och vissa av låtarna är på svenska. Det funkar mycket bättre än vad jag trodde innan. Dialogen blir på svenska, och engelskan motsvarar det utdöda rockspråket. Funkar mycket bättre än när man gör motsvarande i London. Vissa av översättningarna är smarta, ”I want to break free” blir ”jag står inte ut” i den svenska översättningen och man köper verkligen den översättningen. Humorn är viktig i föreställningen, och publiken tog väl mot alla vinkar mot den svenska publiken. Att Sverige skulle vinna VM i fotboll 2014 är väl ungefär lika troligt som att alla musikinstrument skulle bli förbjudna i en framtid.

Det mest kända namnet i ensemblen är Tina Lejonberg, för denna föreställning har igentligen bara en stjärna, Queens musik. Ändå finns det en som för mig kommer bli en stjärna. Mari Haugen Smistad är en sensation som Scaramouche och man använder hennes norska ursprung på ett bra sätt i showen. Är säker på att vi kommer se mer av henne i framtiden, och hon har en enorm utstrålning och röst.

Föreställningen förtjänar att få en bred publik. Biljetterna är ganska dyra, men du får mycket show för pengarna, och det är en enormt bra stämning i salongen. Däremot tycker jag att den som vill hänga med bättre, kan med fördel läsa grundstoryn innan, för då hänger man med bättre i vad som händer på scenen. Min elvaåriga dotter dansade ut från salongen och ville på en gång köpa nya biljetter, det här vill jag se igen sa hon, och det är tecken på en bra föreställning. Köp biljetter nu, räkna inte med att den kommer bli förlängd, då jag inte tror att skaran av anhängare till Queen är stor nog i Sverige.

Foto: Markus Gårder
Relaterat: Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om musikal, Queen, We will rock you, Cirkus, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Cirkus, Musikal, Queen, Recension, We will rock you

Malin Persson Giolito: Bara ett barn

13 september, 2010 by Rosemari Södergren


Malin Persson Giolito har skrivit en bok om en liten sjuårig pojke, Alex Andersson, som far mycket illa. Hans lärare och skolans sjuksköterska upptäcker att någon bränt honom med cigaretter, bland annat.
Han får en advokat, Sophia Weber, som är romanens huvudperson.

Boken handlar om ruggiga händelser, om våld och brott mot barn som går i arv. Hur vuxna bestämmer över utsatta barn.

Malin Persson Giolito som skrivet boken är jurist, född 1969, och efter tio års anställning på en av Sveriges största advokatbyråer arbetar hon som handläggare på Europeiska kommissionen. Det är imponerande att läsa om henne och att hon skaffade sin utbildning på fyra olika universitet i Sverige, Frankrike och Belgien. Hon debuterade 2008 med romanen ”Dubbla slag”.

På ett ställe i boken skriver hon om advokaten Sophia, att hon först gick en utbildning som var mer kreativ men som hon inte trivdes på. Först när hon bytte till mer byråkratisk och administrativ utbildning kände hon att hon var rätt. Det tror jag är en bra beskrivning av författarinnan själv. Det är ett viktigt ämne att ta upp om de utsatta barnen och att visa hur fel många myndigheter kan agera. Men romanen är inte litterär.

Miljöbeskrivningarna känns påklistrade, som om de var med för att man måste ha miljöer med. De tillför inget för berättelsen. Bra miljöbeskrivningar säger lika mycket som dialoger. Rätt använda fördjupar miljöbeskrivningar läsupplevelsen. En del miljöbeskrivningar förmedlar till och med annat är situationen som beskrivs.

Dessutom lyckas författarinnan inte att få mig att ens tycka om advokaten som ändå ska vara huvudpersonen. Att en romans eller deckares hjältefigur kan vara trygg eller misslyckas med sina privata relationer kan vara intressant, kan tillföra och fördjupa karaktären. Men att inte känna någon sympati alls för personer gör boken svår att läsa. När hon fattar så trögt jämnt blir det bara för mycket. När Alex ungefär halvvägs in i romanen ger nyckeln till lösningen och varken Sophia eller någon annan fattar det som läsaren fattar, då är det svårt att engagera sig och tvinga sig att läsa ut romanen.

Ingen av karaktärerna får mig att känna engagemang för berättelsen. Vi når aldrig in i Alex.
Den enda person i boken jag kan känna någon slags sympati för eller förståelse för är hans lärare.

Vissa av karaktärerna är så typbeskrivna att det är helt omöjligt att se dem som karaktärer. De är bara typer, som polismannen Adam Salah.

Här gästbloggar författarinnan hos Yourlife och skriver om boken:

Hela arbetet med boken blev mycket tyngre än vad hon till en början föreställde sig. Visserligen är hon van att läsa högvis med utredningar, men den här researchen kröp under huden på henne.

– Jag tror att jag är så rationell och distanserad, men det var en jättejobbig bok att skriva. Så här i efterhand kan jag ju ge rådet: ta inte ett sabbatsår för att få kvalitetstid med familjen och skriv en bok om utsatta barn samtidigt… Jag mådde inte bra.

En bokcirkel för alla har också bloggat om boken, men tyckte inte alls som jag:

”Bara ett barn” är en engagerande bok. Jag satt som helt uppslukad på pendeln för att sen sätta mig i soffan och fortsätta läsa när barnen hade lagt sig. ”Bara ett barn” tar upp ett jobbigt ämne på ett mycket bra och välskrivet sätt. En mycket bra bok som kryper in under skinnet och tar på hjärtat.

Bara ett barn
Författare: Malin Persson Giolito
ISBN10: 9164203301
ISBN13: 9789164203304

Här berättar författarinnan Malin Persson Giolito om boken:

Läs även andra bloggares åsikter om Malin Persson Giolito, video, böcker, barn, litteratur, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: barn, Böcker, Bok, Malin Persson Giolito, Recension, Video

I rymden finns inga känslor – en av de bästa filmerna på länge

5 september, 2010 by Redaktionen


Ingen som sett någon biotrailer under sommaren lär ha missat reklamen för ”I rymden finns inga känslor” där ännu en Skarsgårdsbror presenterar sig för den stora biopubliken. Bill Skarsgård, den näst yngste av Stellan Skarsgårds fem söner med förra frun som spelar huvudrolllen, Simon som har Aspergers syndrom.

När Simon tycker att saker blir för krångligt och svårt att begripa sig på kryper han ner i en tunna som för honom är en rymdraket. Han vill ut i rymden för där är det fritt från det där krångliga som kallas känslor.

Den enda människa som riktigt förstår honom och klarar av honom är hans bror Sam. Simon får helt enkelt flytta hem till Sam och hans flickvän Frida. Det håller inte så länge. Flickvännen står inte ut att leva i ett förhållande där de ska ta hänsyn i allt till pojkvännens Asperger-drabbade bror.

Simon upplever att allt blir ett kaos när Sams flickvän lämnar deras liv. Då börjar Simon jakten på att hitta en ny flickvän till Sam. Då går han mycket vetenskapligt till väga, listar Sams egenskaper och intervjuar massor av unga kvinnor för att hitta den som kan bli den rätta.

Bill spelar Simon bra. Filmen är en komedi och karaktärerna blir skildrade lite mer som typer istället för som människor. Alla utom Simons bror Sam som skildras som en hel människa. Såväl Simon som hans föräldrar och Simons arbetskamrater, som också har psykiska besvär eller sjukdomar, skildras mer skissartat, som parodier och typer.
Men det gör inget, för filmen är varm och det är med stor kärlek människorna skildras. Eftersom det fortfarande i samhället råder många fördomar och missuppfattningar om människor som drabbas av psykiska sjukdomar eller syndrom tycker jag det är jättebra att det kommer filmer som tar upp deras situation.

Många har skrivit om filmen
Dagens Nyheter gav betyg 4:

Visuellt sett är det som om upphovsmännen var yngre bröder till Wes Anderson. Hans New York-miljöer från ”The Royal Tenenbaums” är visserligen utbytta mot norrländskt småstadsliv, men den frontala, helbildsälskande, färgkoordinerade estetiken känns igen.

Liksom kärleken till udda karaktärer. ”I rymden finns inga känslor” kunde i och för sig tagit ut svängarna ännu mer scenografiskt, men fantasin är det inget fel på. Musikaliskt är det också trendriktigt med artister som Lykke Li, Ane Brun, The Tough Alliance, Miss Li, Maia Hirasawa på ljudbandet.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Expressen, Kommunalarbetaren, Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet och SR Kulturnytt.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, Asperger, Skarsgård

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Asperger, Recension, Scen, Skarsgård

Lloyd Coles nya album Broken Record

4 september, 2010 by Redaktionen


Lloyd Cole är den melankoliske skotten som slog igenom för 26 år sedan med albumet ”Rattleslakes” med låtar ”Are you ready to be heartbroken”.

8 september släpper han ett nytt album: ”Broken Record”.

Sajten Indrag berättar om bakgrunden till nya albumet:

Den brittiske gentlemannen Lloyd Cole slog igenom i mitten av 1980-talet med sitt band The Commotions, men kastade så småningom loss från bandet och satsade på solokarriär. Han flyttade också till USA. De senaste åren har han framför allt spelat solo; turnerat ensam med sin gitarr och spelat in sina skivor under enkla former, med sina gitarrer och en dator.

På skivbolagets hemsida berättar han hur han ”efter nästan ett decennium i självvald exil som aspirerande folksångare” började längta tillbaka till sitt gamla rock’n’roll-liv.

Indrag berättar också att när Lloyd Cole fått fram pengar till inspelningen epostade han musikerna i sitt drömband för den kommande inspelningen. Han förklarade att betalningen var dålig och att där inte fanns något förhandlingsutrymme. Alla svarade ja!

Musikerna har fick med:
Trummor, slagverk – Fred Maher (Scritti Politti, Lou Reed, Matthew Sweet, Lloyd Cole)
Bas, sång – Rainy Orteca (Joan as Policewoman, Anthony and the Johnsons, Brilliantine)
Gitarr, mandolin, sång – Mark Schwaber (The Small Ensemble, Spouse, Hospital)
Gitarr, banjo – Matt Cullen (The Small Ensemble, The Sighs, Ware River Club)
Keyboards – Blair Cowan (The Commotions, Paul Quinn, Alisdair Robertson)
Pedal steel – Bob Hoffnar (Hem, Crash Test Dummies, Lloyd Cole)
Piano, fiol, gitarr, sång – Joan Wasser (Joan as Police Woman, Anthony and the Johnsons, Dambuilders)
Sång – Kendall Meade (Mascott, Grammercy Arms)
Produktion, sång – Dave Derby (Dambuilders, The Negatives, Grammercy Arms, Brilliantine)
Mixning – Mick Glossop

Resultatet blev en klassisk Lloyd Cole skiva: en singer/songwriter-skiva med drag av country och halvrockigt emellanåt.
För den som gillar Lloyd Cole lär skivan platsa bland övriga Cole-album och några nya låtar läggas till bland Lloyd Cole-favoriter.

Mina favoritspår hittills är nog: ”Like a broken record” som har skönt banjo-lir i introt och ”Writers Retreat”.

Han är dessutom webbdesigner, så räkna med en bra hemsida. Och på hans hemsida kan du provlyssna på hela albumet.

Lloyd Cole berättar själv om inspelningen:

The whole experience was, for me, rewarding, perplexing, fabulously enjoyable and heinously stressful. Singing with a rock and roll band in the studio I felt exactly as I did in 1987, or 1995 and then I would see my reflection in the glass of the gobo and wonder who this old guy was… I’m happy we got these songs finished, because I’m not sure I’ll make another record like this again. Having said that, I’m never going back to that room with the computer…

Skivan släpps den 8 september.

Relaterat:
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, rockmusik, country, singer/songwriter, Lloyd Cole

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: country, Lloyd Cole, Recension, Rockmusik, singer/songwriter, skivnytt

Stående ovantioner för Kjell Bergqvist på premiären av Fadern på Stadsteatern

29 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen ”Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.

August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: ”Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.

Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.

En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.

I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.

Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.

”Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.

Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.

Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:

Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: ”Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?

Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.

I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson

Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.

Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg

Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.

Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern

Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.

Läs även andra bloggares åsikter om Kjell Bergqvist, Eva Röse, teater, recension, Stadsteatern, August Strindberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Eva Röse, Kjell Bergqvist, Recension, Stadsteatern, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in