Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Way Out West: Florence + the Machines energi är gränslös

by

florence

Florence + the Machine, Azalea
14 augusti 2015
Betyg: 3

Beväpnad med sin starka röst och sitt band intar Florence Welch festivalens nästa största scen, men lyckas fylla publikhavet på både bredden och längden. Vilket inte är så konstigt; hennes hippie-personlighet passar tämligen bra på en festival som försöker plocka PK-poäng på att inte sälja mjölk. (Har dock aldrig sett någon annan festival göra det? Vem dricker ens mjölk på festival?)

I mellansnacken är hon snällare, eller snarare mjukare, men ändå varmare i rösten. Hon pratar om att bli förälskad, inte i någon specifik person, utan hela världen, innan hon drar igång So Big, So Blue, So Beautiful och förvandlar hela området till ett dansgolv. Enda som tycks toppa det stämningsmässigt är väl Shake it Out som hade fungerat otroligt stark som avslutningslåt. Men det är å andra sidan så otroligt gjort. Florence behöver inte sådana billiga poänger.

Förutom att leverera en otroligt stark sång springer/dansar hon runt på scenen så lätt så lätt – nästan som en liten fågel. Och så slår hon piruetter så jag mest blir förvånad över att hon inte svimmar tillslut. Hennes energi tycks gränslös. Det smittar av sig på publiken, som är med på noterna från början till slut. Från längst fram till längst bak. Alla dansar med och klappar händerna i takt. Men det är ändå de längst fram som får uppleva lyckan av att få se sin stora idol på nära håll när hon inte bara en utan tre (!!!) gånger går ned från scenen för att sjunga från kravallstaketet hängandes ut i publiken.

Helhetsmässigt är konserten väldigt stark, men ändå saknas något för att bli ihågkommen som en riktig klassiker. Vad kan jag inte riktigt sätta fingret på. Styrkan, viljan och engagemanget finns där. Hjärtat och sången likaså. Kanske var det något för få överraskningar, kanske räckte det inte med kören som fyllde i sången. Kanske var inte trumpeterna tillräckligt fylliga. Kanske inte, men det spelar ingen roll heller. För jävligt bra var det i alla fall.

Way Out West: Tove Lo övervinner inte värmen

by

lo

Tove Lo, Azalea
14 augusti 2015
Betyg: 2

Klättrandes på den svenska musikscenen har nu Tove Lo gjort sig förtjänt av en plats på Way Out West-festivalens näst största scen, och som hon visar det också! Flängandes fram och tillbaka fyller hon nästan själv scenen – trots att hon har fullt band i ryggen. Och trots att sommarvärmen ligger på som värst lyckas hon höja temperaturen något ytterligare. Vilket är en bedrift i sig.

Och inte är det bara artisten som är på festhumör – publiken är det också. Inte för att den stod slumrandes innan, men när hon sträcker armarna upp i luften för att sedan röra dem i vågrörelser är åhörarna inte sena med att följa efter. Liksom när de ombeds sätta sig ned och sedan hoppa. Dessa festligheter fortsätter genom hela spelningen.

Även om det är bra tryck i basen, och musiken överlag, känns den ändå stundtals platt. Emellanåt får jag känslan av att detta bara är ytterligare en dag på jobbet för Tove – och inte mycket mer än så. Det sänker helhetsintrycket något så enormt. Men ändå är hon tillräckligt på hugget för att inte döda stämningen helt. Varken jag, eller någon annan, lär ha lämnat konserten besviken. Men heller inte euforisk, funderandes över vad vi just varit med om. Medelmåttligheten räddar allt, så att säga.

Någonting annat som sänkte helhetsintrycket något var låtvalen, eller snarare ordningen på dem. Mot slutet spelades Like Em Young och Run on Love – vilka hade passat bättre i början av konserten som uppvärmare. För även om de fungerar för att hålla tempot uppe mot slutet så hade de fungerat än starkare som explosionsartade uppstartare. Vilket kanske får ses som en pettitess i slutändan.

Text: Linou Gertz
Foto: Annika Berglund

Way Out West: FKA twigs möts av stående ovationer

by

fka

FKA twigs, Linné-scenen
13 augusti 2015
Betyg: 3

Jag har aldrig riktigt lyckats se storheten i den brittiska artisten FKA twigs som tycks vinna allt större hype vart hon än sig i världen vänder. Inte för att hon sjunger dåligt, eller inte erbjuder en intresseväckande show med sin unika dans. Men jag får ändå lite känslan av att hon borde fokusera på det sistnämnda när hon uppträder, att musiken lika gärna kunde framföras av en DJ så hon kunde fokusera helhjärtat på sin dans. Som det är nu får hon avbryta den lite titt som tätt för att den inte ska gå ut över sången. Det känns som ett själlöst kompromissande med vad som ändå gör henne mest speciell gentemot andra artister som uppträder idag. De flesta kan sjunga och röra sig runt på scenen utan några problem, men väldigt få kommer ens i närheten av hennes dans när det väl gäller.

Låtmässigt har jag inte mycket att invända på, förutom att det mesta låter för snarlikt. Den alldeles för höga basen dränker hennes sång så jag hör inte så mycket av den. Hennes röst dräneras totalt. Och knappt ser jag henne heller, då hon för det mesta dränks i rök och motljus. Vilket hade kunnat vara läckert om publiken i alla fall kunde urskönja konturerna av hennes dans, men det är inte ens alltid en kan göra det. Och däri går mycket av poängen av att se showen förlorad.Trots dessa brister var det tydligt att hon hade publiken med sig. Jublet och applåderna tystnade nästan aldrig. Speciellt inte när hon mot slutet förklarar hur mycket det betyder för henne att vara här (vilket i och för sig alla artister säger, men det brukar inte spela någon roll). Hon får också hype genom att avslöja att hennes nya EP <ahref=”https://kulturbloggen.com/?p=95920″>M3LL155X släpptes just där och då. För att sedan spela en helt ny låt hämtad från den. Det var också, enligt mig, spelningens bästa. Vilket jag inte vet är ett speciellt bra tecken i sig…

Text: Linou Gertz

Foto: Annika Berglund

Way Out West: Inte helt frälst av Kindness soullektion

by

kindness

Kindness, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 3

Genren är för mig mycket välkänd, däremot inte Kindness aka Adam Bainbridge. Då jag hade noll koll på denne musikskapare gjordes research på nätet, där låter hans musik för det mesta riktigt tilltalande vill jag påstå. Några fakta: Britten har uppgett att han varit DJ i närmare tjugo år, släppt två fullängdare senaste åren, producerat för Black Orange, remixat Röyksopp & Robin och spelat på åtskilliga festivaler. Men det är ganska störande, rent av patetiskt, att programansvariga kallar honom en av världens främsta liveartister.

Denna långhåriga man går på i blå kostym när solen tagit Slottskogen i besittningen under eftermiddagen. Med sig har Bainbridge ett gäng kompetenta instrumentalister och två sångerskor. Sångerskorna har mycket att göra och gör det bra. Vi får veta att trummisen och en av gitarristen flögs in från New York enbart för denna spelning i solgasset. Inledningsvis hörs relativt strömlinjeformad soulfunk kryddad med slap bass. Tror mig kunna identifiera snygga alster såsom 8th Wonder, That’s Alright, duetten With You (med sampling från Massive Attack ) som var en aptitlig ballad och fullträffen Gee Up. En del låtar tassande, andra skapligt svängiga. Tar en kvart innan första märkbara gitarriffet infaller och ytterligare några minuter innan en tenorsaxofon gör sig gällande. Bandets mjukfunk är som en mer städad variant av 80-talets Rip, Rig & Panic. Längre in i deras set, när det blir mer markerade rytmer, går mina tankar till Galliano. Överlag måste vad de gör betecknas som oförarglig medhårsmusik, hände inget spännande i låtarna förrän i den vildsinta finishen. Avslutningen formade sig rent av till en trumorgie med många inblandade.

Efterhand infinner sig somliga problematiska inslag. För det första går Bainbridge i för mycket närkontakt med publikhavet. Han vill ha händer uppsträckta, medverkan i ordlös sång och givetvis handklapp. Det andra problemet handlar om att det blir för mycket av en exposé över en betydelsefull, mestadels svart rytmisk musiktradition, trots att det också innebär stämningshöjande partybeats. JB’s blåsarrangemang samplas, refränger från både Whitney Houston och Anita Baker förekommer. Blev emellanåt faktiskt lite såsigt! Måste ändå erkänna att finalen som ledde till ett häftigt crescendo var kul. Ingredienser var framför allt sugande dansanta rytmer, en läcker syntslinga och skickligt trummande i olika taktarter.

Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Foxygen är roliga på bekostnad av musiken

by

foxy2

Foxygen, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 4

Underhållande galenskap på musikens bekostnad.

På förra årets …And Star Power, som med sin längd på tjugofyra låtar tenderade att bli lite spretig, kändes det som att de gamla skolkompisarna Sam France och Jonathan Rado med sitt Foxygen medvetet försökte sätta krokben på sig själva. Några riktigt bra spår — souliga Coulda Been My Love är ju en av förra årets allra bästa låtar — fick plats bland låtidéer som fortfarande tycktes vara i något slags skisstadium.

Likaså på scen prioriteras några flummiga låtar framför deras mest spelade låtar på Spotify; How Can You Really och San Francisco (den sistnämnda spelas förvisso från scenhögtalarna när bandet har gått av scen för att byta kläder efter ett fejkat bråk med piratsvärd). Det är bara att nu spelar det mindre roll, det är teatraliskt och Sam France hittar hela tiden på de galnaste av upptåg på scen. Det är kul att se på.

Medan resten av bandet redan har kickat igång öppningslåten, We Are the 21st Ambassadors of Peace and Magic, kommer han springandes från publikhavet och klättrar upp på scen. Lite som om han tar sig an en karaktär som hela tiden är för mycket. Som när alla killarna i bandet bytt om och en av de tre körsångerskorna frågar hur det kommer sig att ingen sagt åt tjejerna att göra detsamma. “För att ni tar för lång tid” säger han och det mynnar ut i ännu ett ”bråk”. Han får publiken att bua ut honom, på skoj. Bakgrundssångerskorna förklarar att de skrivit låtar vid sidan av, och att de nu vill spela en av dessa. Låten i fråga är Shuggie, den första singeln från 2013 års We Are the 21st Ambassadors of Peace and Magic.

Den 60- och 70-talsinfluerade musiken kanske inte riktigt är i fokus (att ljudet distar bidrar nog visserligen till detta) men om vi pratar galenskaper på scen är Foxygen svårslagna. Att bara gå upp och göra en ”normal” spelning existerar inte i deras värld.

Foto: Peter Birgerstam