Tove Lo, Azalea
14 augusti 2015
Betyg: 2
Klättrandes på den svenska musikscenen har nu Tove Lo gjort sig förtjänt av en plats på Way Out West-festivalens näst största scen, och som hon visar det också! Flängandes fram och tillbaka fyller hon nästan själv scenen – trots att hon har fullt band i ryggen. Och trots att sommarvärmen ligger på som värst lyckas hon höja temperaturen något ytterligare. Vilket är en bedrift i sig.
Och inte är det bara artisten som är på festhumör – publiken är det också. Inte för att den stod slumrandes innan, men när hon sträcker armarna upp i luften för att sedan röra dem i vågrörelser är åhörarna inte sena med att följa efter. Liksom när de ombeds sätta sig ned och sedan hoppa. Dessa festligheter fortsätter genom hela spelningen.
Även om det är bra tryck i basen, och musiken överlag, känns den ändå stundtals platt. Emellanåt får jag känslan av att detta bara är ytterligare en dag på jobbet för Tove – och inte mycket mer än så. Det sänker helhetsintrycket något så enormt. Men ändå är hon tillräckligt på hugget för att inte döda stämningen helt. Varken jag, eller någon annan, lär ha lämnat konserten besviken. Men heller inte euforisk, funderandes över vad vi just varit med om. Medelmåttligheten räddar allt, så att säga.
Någonting annat som sänkte helhetsintrycket något var låtvalen, eller snarare ordningen på dem. Mot slutet spelades Like Em Young och Run on Love – vilka hade passat bättre i början av konserten som uppvärmare. För även om de fungerar för att hålla tempot uppe mot slutet så hade de fungerat än starkare som explosionsartade uppstartare. Vilket kanske får ses som en pettitess i slutändan.
Text: Linou Gertz
Foto: Annika Berglund