Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022
När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.
Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.
Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.
Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.
Njae. För mig känns föreställningen långt ifrån klar. Någon krock mellan de fiktiva och verkligheten känner jag inte att föreställningen lyfte fram. Okey att poliserna på scen skojade lite klyschigt emellanåt men de brott de läste upp var minst lika hemska som i tv-serier. Däremot brukar tv-serier betydligt oftare visa upp offren och hur hemskt det är att bli drabbad. Den sidan lyste med sin frånvaro.
Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.
Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
Pjäsens handling kretsar kring Naomi, som är dramaturg i en ung och mycket engagerad teatergrupp. Precis innan de ska spela sin föreställning har en av skådespelarnas mamma varit med om en olycka och ligger för döden på sjukhus. Skådespelarna har åkt dit och Naomi är kvar ensam för att ta emot publiken. Hon väljer att berätta om sin research som teatergruppens föreställningar bygger på och hon tar där upp jordens historia sedan Big Bang och det mynnar ut i att människor nu är på väg att förstöra allt liv på jorden, det sjätte massutdöendet. Hon berättar om livet på jorden och varför det håller på att rinna oss ur händerna. Naomi spelas av duktiga Helmon Solomon. Hon är övertygande, jag tror på att hon är den dramaturg och spelar. Helmon Solomon vill jag se mera av i andra uppsättningar. Hon är en av denna föreställnings stora plus.