3
SAINT ETIENNE från London framträdde i det rektangulära tält, uppspänt på en gigantisk stålkonstruktion vars scen kallas Linné, vid 16-tiden festivalens sista dag. Hinner fram i tid och står i jämnhöjd med deras PA/ mixerbord. Uppslutningen i det halvmolniga vädret är skaplig. Vad beträffar den komponerande trion Bob Stanley, Peter Wiggs och Sarah Cracknell finns personliga minnen vilka daterar sig drygt trettio år tillbaka. Med sin blandning av trendig klubbkultur och positiva vibrationer från oförarglig 60-tals pop blev de populära intervjuobjekt för tidskriften POP (har samtliga nummer). Nyfiken genom deras lansering införskaffades andra albumet So Tough och senare en cd som bestod av gruppens samlade singlar. Har för mig att jag sett dem både på Magasinet i Göteborg (samma lokal som legendariska Errols) och på Hultsfred 1994.
Efter framgångsrika åren då förhöjd livsglädje spreds till oss tappade de en smula i kvalitet, framstod inte längre som lika relevanta. Måste medge att jag trodde att de lagt karriären på hyllan, vilket visar sig vara ett helt felaktigt påstående när man efterforskar deras historik. Borde ha kollat upp vad de haft för sig i förväg. Saint Etienne lade aldrig av. Ett dussin album har släppts plus att engagemang avsatt sig i andra projekt. I synnerhet senaste åren råder stor aktvitet i studio. Wiggs har bakgrund som DJ medan Stanley varit verksam som journalist, författare och filmproducent. Eftersom jag med mycket bristfällig insikt i deras fortsatta verksamhet trodde att de nyligen gjort comeback, blev min bedömning av en drygt trettio år äldre sångerska att hon tycktes ibland ringrostig och vid en sekvens aningen svajig i rösten.
Apropå intresset för film lades dialoger från engelska 60-tals filmer in i kompositioner under eran de kom fram. Och i den trekvart Saint Etienne har till förfogande illustreras låtarna visuellt med tjusiga filmklipp på backdrop Trion kompletteras för övrigt av två livemusiker, trummisen Loz Colbert och Joe Bennett på gitarr som i minst en melodi trakterar fiol. Vi försätts i förväntad stämning då gamla godingarna Nothing Can Stop Us och You´re In A Bad Way lagts först på repertoaren. Är definitivt nostalgi att få återuppleva dansanta drivet, sköna slingorna och den ljuva, numera mogna rösten när refränger sträcks ut. Om angivet omdöme finjusteras hamnar jag på 3+ föga förvånande.
Efter tredje låtens intro hände ett obegripligt missöde två gånger. Som om PA-ansvariga orsakade att ljudet försvann, vilket givetvis fick bandet att lämna scen och nog var nära att ge upp. Första avbrottet som lät som att strömmen kopplats bort varade i cirka fem minuter. När samma missöde inträffade igen kom till slutet skriftligt meddelande på skärmarna, om pausad konsert på grund av oförutsedda omständigheter. En del lämnade tältet. Uppehållet varade uppskattningsvis en kvart. Cracknell talade om att hon istället skulle ta sig en drink om ansvariga inte skulle fixa tekniken. När man äntligen kunde fullfölja sin show uppstod en kommunicerande välviljans atmosfär. Publiken tackades för visat tålamod. Gavs märkligt nog aldrig någon förklaring från arrangören till denna unika, avtändande incident.
Fäster mig efter återstarten vid snyggt svepande beat och break från trumslagare i tämligen färska singeln Take Me To The Pilot, skriven tillsammans med Paul Hartnoll i Orbital. Uppstod förstås extra jubel när detta behagliga tog slut. Singeln Like A Motorway från 1994 svänger småputtrigt, vilket varit deras adelsmärke och då ibland tryfferat med hårdare beat anpassat för ben och höfter. Oftast komponeras i dur. Medvetna om att vi önskar hits görs Spring från debuten, fast också första singeln från senaste albumet. Den radikala omdaningen av Only Love Can Break Your Heart illustreras bakom dem med en långhårig yngling, kompositören Neil Young så klart. Kan passa på att tala att jag äger maxisingeln på vinyl. Att beskåda vad som hände på deras backdrop var konserten igenom underhållande.
Gillade soundet och framtoningen överlag, men hade trott att jag skulle känna mer. Antydan till stark vällust fanns, men den slog bara ut i full blom glimtvis. Saint Etienne är kända för en sval och proffsigt polerad image. Kan emellertid också skapa minimalistiskt groove vilket lyckligtvis sker ett par gånger. Som jag föreställt mig levereras en framflytande final i optimismens tecken. Cracknell som ändå fixar sin uppgift tillfredsställande sjunger He´s On The Phone och Tonight om min något ofullständiga info stämmer. Det tekniska missödet torde rimligen ha påverkat Saint Etienne negativt och de kunde gott ha fått spela en stund till.
