• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Strindberg

Dödsdansen med Persbrandt, Endre och Hanzon – en föreställning som ingen kan se oberörd

19 april, 2015 by Rosemari Södergren

Lenda Endre, Thomas Hanzon, Mikael Persbrandt Foto: Mattias Edwall

Dödsdansen
Av August Strindberg
Regi Stefan Larsson
Premiär på Maximteatern den 22 oktober 2014
Föreställning som recenserar: 18 april 2015

När Mikael Persbrandt ställer sig på en svensk scen och spelar mot Lena Endre och Thomas Hanzon i Strindbergs Dödsdansen blev det en succé som både fick lovord av teaterkritik och har gått för utsålda hus på Maximteater. Spelperioden har förlängts i flera omgångar och nu med ytterligare åtta föreställningar. Förmodligen blir det inte fler spelperioder efter Persbrandt ska spela in film snart, han har fått en storroll som Dag Hammarskjöld i en amerikanska filmproduktion.

Dödsdansen är ett mörkt drama om ett par i övre medelåldern, militären Edgar och hans fru Alice, som lever i ett bottenfruset äktenskap, de plågar varandra, de sårar varandra men kan inte bryta upp. Det går förstås inte att låta bli att se paralleller till Strindberg egna liv och erfarenhet. August Strindberg skrev Dödsdansen år 1900 på endast sex veckor och förberedde därefter uruppförandet av pjäsen i sin våning på Karlaplan 82 där han bodde med skådespelerskan Harriet Bosse, för övrigt bara ett stenkast från Maximteatern.

Dödsdansen är dock mycket mer än en skildring av ett tragiskt äktenskap. Den handlar om åldrandet, om döden, om kärlek och hat och den ställer frågor om vad äktenskapet är. När det spelas så bra och så gediget och starkt som med dessa tre duktiga skådespelare är det nog ingen som ser den utan att bli starkt påverkad.

Föreställningen börjar med en tom scen där all rekvisita som finns är en tom stol. Lena Endre sätter sig på den och Mikael Persbrandt, i rollen som artillerikaptenen Edgar, kliver in. De äger scenen från första stund. Visserligen märks det att de båda spelat föreställningen många gånger och några repliker i början får en dubbelmening då publiken skrattar då replikerna kan uppfattas som att de handlar om personen Mikael Persbrandt lika mycket som rollfiguren. Det bjuder Persbrandt på. Det kan han lugnt göra, han är så rutinerad och så säker på scen, han tar snabbt tillbaka rollkaraktären och han är denne åldrande militären på alla sätt, i gester, i sättet han rör sig på scen, allt stelare ju mer han drabbas av de anfall av hjärtattack eller små strokeanfall (osäkert vilket) som han förmodas dö av förr eller senare.

De hackar på varandra och det är otäckt hur de ändå inte kan slita sig från varandra, hur de mitt i alla bittra ord ändå är fästa vid varandra – och de konstaterar att de gånger de fått besök har det varit till glädje och bundit det fastare vid varandra. Och då händer de. Den avskyvärde grannen mitt emot, läkaren, har fest och alla är bjudna dit utom Edgar och Alice. De har också ryktesvägen hört att en viktig ungdomsvän till dem båda, Kurt, ska besöka grannen. Då ringer det på hos dem och Kurt besöker Edgar och Alice. De övertalar Kurt att stanna på middag.

Kurt har skilt sig för många år sedan och bott i USA där han blivit rik. Han förfäras snart över att upptäcka hur bottendjupt Edgar och Alice verkar hata varandra. Fast jag tänker: hatar de verkligen varandra? Är inte det en illusion att kärlek ska vara en dans på rosor varenda dag? Har de inte en förståelse för varandra, mitt i det som verkar så bittert. Att leva tillsammans i tjugofem år kanske innebär att det på ytan kan se hårdare ut än vad det är. Vad är sanning och vad är dramatik och överdrift från det åldrande paret? Kvinnan, Alice, är dock en före detta skådespelerska: hon kan spela en roll både i äktenskapet och för en betraktare, besökare, som Kurt. Hatar hon verkligen Edgar så och hur är det med Edgar: hatar han verkligen sin fru?

Det finns flera sätt att se och uppfatta det som händer mellan dessa tre. Är det ett cyniskt spel Edgar och Alice driver med Kurt eller är det ett bittert krig de utkämpar mot varandra?

Föreställningen är stark och samtidigt delvis komiskt lättsam. Chansen att se den finns nog inte så länge till, det är tre skickliga skådespelare som alla har andra uppdrag som väntar på dem. Föreställningen berör publiken, ingen kan se den oberörd.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dödsdansen, Lena Endre, Maximteatern, Mikael Persbrandt, Scenkonst, Strindberg, Teaterkritik, Thomas Hanzon

The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever – Fadren VS Fordringsägare – när Strindberg blev wrestling

8 december, 2012 by Rosemari Södergren

The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever – Fadren VS Fordringsägare
Ingår i serien Satans Strindber
Regi Nils Poletti
Scenografi och ljus Markus Granqvist
Kostym Lena Lindgren
Peruk och Mask Barbro Forsgårdh
Dramaten
Premiär 8 december 2012

Ryttmästaren med fru och dotter från Fadren möter Adolf, Tekla och Gustav från Fodringägarna i en wrestlingmatch med Gustav Vasa som domare och den Heliga Birgitta som rond- och reklamflicka. Har vår nationaldramatiker August Strindberg någonsin spelats med absurt, knäppt och helsjukt tokigt, helt respektlöst absurt men samtidigt komiskt och roligt? När Nils Poletti får ta tag i Strindberg kan vad som helst hända – och det gör det. För det blir ännu tokigare än så: när matchen verkar urarta och kvinnorna från de två lagen har gått samman mot männen då kommer Ibsen med Peer Gynt och sopar nästan mattan. Där slutar det dock inte, det blir ännu rörigare när både tomten, Lycko Per och Anne Charlotte Leffler tar sig upp på wrestlingsringen för att delta i slagsmål.

Kanske har du sett wrestling på tv? Det är en egentligen förfärlig sport där det mesta verkar vara tillåtet och deltagarna är utflippade och galna. I Nils Polettis regi är det väl koreograferad wrestling som visas upp och helt vansinniga citat från Strindbergs draman ihopplockade.

”The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever – Fadren VS Fordringsägare” är den fjärde och sista uppsättning i Dramatens serie ”Satans Strindberg” där unga regissörer fått experimentera utifrån Strindbergs draman med korta repetitionstider och obändig utforskarlusta.

Att denna avslutande omgång skulle vara något utöver det vanliga märktes redan när vi väntade ute i foajén. Där hade bysten av Strindberg fått tomteluva och svarta ögonfransar målade på kinderna och en liten lapp med en bild på en penis på pannan och från salongen hördes rocklåten ”We Will Rock You” med hög volym.

Publiken uppmanades att skrika, applådera, bua – ja väsnas hur mycket de ville och uppmanades också att gå mitt under matchen för att köpa öl, om lusten för det infann sig.

Några delar av matcherna var imponerande koreograferade, skådespelarna har imponerande talang för akrobatik.

Det var dock inte bara hejdlöst sjukt roligt – det var också provocerande äckligt emellanåt, som när Lycko Per drar ut tampong från den Heliga Birgitta. Också vad som sades var prococerande: frågan om vad Strindberg var för person sattes på sin spets. Är han övervärderad, som Anne Charlotte Leffler hävdar när hon kliver upp på scen? Wrestling är ju till sin form en extremt manschauvinistisk showform. Är teater också männens arena, fast med finare yta?

Strindbergs karaktärer i en wrestlingmatch – ja tokigare än så har nog inte Strindberg spelas, med en befriande respektlöshet. Roligt men också äckligt – och inget publiken glömmer i första taget. Matchen liksom karaktärerna och vad som sades engagerade publiken som applåderade och buade när någon var för elak. En intressant form av interaktiv teater, helt enkelt.

Ett litet minus dock för ljudet under inledningen, då vi, publiken, fick en insyn i vad som hände i omklädningsrummen före matchen. Kvaliteten på ljudet var rätt uselt och det fick inte att höra vad som sades ordentligt. Det är säkert något som fixas till nästa match.

Text: Rosemari Södergren

I rollerna Pierre Wilkner, Kicki Bramberg, Sanna Sundqvist, Omid Khansari, Ester Uddén, Hampus Hallberg, Nathalie Alvarez, Hanna Bylund, Julia Gumpert, Rickard Hasslinger, Alice Hillbom Rudfeldt, Py Huss-Wallin, Daniel Lindman Agorander, Alexander Lindman, Hilda Rydman, Josephine Wistedt

Foto: Markus Grankvist

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Nils Poletti, Strindberg, wrestling

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, NIls Poletti, Strindberg, wrestling

Flicka klädd i frack – intressant teaterexperiment som pågår och inte är helt färdigt

14 april, 2012 by Rosemari Södergren

Flicka klädd i frack

Fritt efter Augsust Strindberg
Regi och bearbetning Magnus Roosmann
Lejonkulan, Dramaten
Premiär 14 april 2012

August Strindberg tar emot klädd i vita långkalsonger och gråbruna raggsockor när han nu hundra år efter sin död åter möter Siri von Essen och tar en närmare titt på vad som hände under deras förhållande.

Flicka klädd i frack är andra delen i den serie projekt, ”Satans Strindberg”, där en regissör och skådespelare i snabbfart (tre veckor) sätter ihop och repeterar in en föreställning. Den här gången är det Dramaten-skådespelaren Magnus Roosman som gör regidebut när han nu tagit uti med Strindberg tillsammans med skådespelarna Jennie Silfverhjelm och Mattias Silvell.

Siri von Essen dog i april för 100 år sedan, strax före August Strindberg. De var var gifta mellan 1877 och 1891.

Föreställningen börjar med att Siri von Essen tar emot, dansar lätt till diskomusik och hälsar publiken välkommen. Sedan vaknar Strindberg till liv, längre in på scenen, klädd i bylsiga vita kalsonger. Vilket uppvaknande för Strindberg: att möta Siri von Essen klädd i frack, i herrkläder, det värsta han kan tänka sig. Hellre ville han se henne klädd som ekorre.

Siri von Essen ställer Strindberg till svars, han har ju använt deras förhållande, deras kärlek och deras bråk och skrivit om det, gjort litteratur av det, tjänat pengar på att vräka ut deras samliv inför en stor publik.

Den som kan sin Strindberg och framför allt har läst ”En dåres försvarstal” känner igen mycket. Strindberg i form av Mattias Silvell bär omkring på ett collegieblocks-liknande papper – en bra bild av en författare. Samtidigt är det kanske en hjälp för skådespelaren att komma ihåg vad han ska säga.

Föreställningen är mer som en fas under produktionen, inte en helt färdig föreställning. Det säger sig självt att på tre veckor kan inte en regissör och manusförfattare skriva klart och samtidigt regissera en färdig föreställning. Detta hanterade skådespelarna bra och avslutet (utan att avslöja något) var bra valt för att markera just att det är ett pågående experiment.

Den som ser föreställningen måste se den medveten om att det är mer att betrakta som ett teaterprojekt, ett experimentellt sätt att arbeta med Strindberg på än en helt färdig föreställning. Om alla i publiken var medvetna om det är jag osäker på.

Som experiment är det intressant, i synnerhet Strindbergsåret. Den som är intresserad av Strindberg får ut mest eftersom den handlar om Siri von Essens och August Strindbergs relation, även om det är klart att det går att fundera vidare på relationen mellan det privata och det litterära. Strindberg är varken den första eller den enda eller den sista författaren som skildrar sitt personliga liv i sina romaner och i sina draman. Är författaren därför en vampyr som försörjer sig på sina medmänniskor? En intressant frågeställning som jag gärna skulle se fördjupad med tydliga paralleller till dagens medievärld. Där finns en hel del att ta upp för den som så vill.

Den som ser föreställningen ena dagen kan inte vara helt säker på hur den kommer att vara nästa gång den spelar. Den är ett pågående teaterexperiment.
– Vi ändrade något senast idag och i morgon ändrar vi nog något igen, berättade regissören Magnus Roosmann efter premiärföreställningen.

Här, i Dramatenbloggen, har Magnus Roosmann bloggat under repetetionsfasen.

På scen Jennie Silfverhjelm, Mattias Silvell
Regi Magnus Roosmann
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Lotta-Maja Öhman
Ljus Emma Westerberg
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär 14 april Lejonkulan

Bild ovan: Foto: Magnus Roosmann
Bilderna nedan: Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann, Strindberg

Ett drömspel – härligt respektlös uppsättning

4 april, 2012 by Rosemari Södergren

Ett drömspel
av August Strindberg
Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Musik Bach, Foreigner, Michael Nyman, Frank Ocean
Danskoreografi Anna Vnuk
Stockholms Stadsteater
Premiär 4 april 2012

Strindbergs Ett drömspel är en av världens största skildringar av mänsklighetens villkor. Guden Indras dotter kliver ner bland de dödliga för att ta reda på hur människorna har det. Är det synd om människorna? Det vill hon veta.

Det var synd om människorna 1901 när Strindberg skrev dramat – det har inte ändrats sedan dess. Regissören Mattias Andersson sätter in dramat i nutiden. Scenen har en plåtvägg till bakgrund och människorna har nutida kläder och är av mångkulturell bakgrund, som det ser ur i storstäder i dagens globaliserade värld. Mattias Andersson har tagit sig friheten att ändra delar ur Strindbergs manus och dessutom lagt in dokumentära citat av människor som intervjuats av socialantropologen Kristina Ullgren och Åsa Andersen.

Indras dotter möter på sin vandring på jorden människor som lider, människor som lurar sig själva, människor som lever på falskt hopp och hon testar kärleken som ganska snabbt solkas ned av fattigdom och barnskrik. Det är inte mycket som människor blir lyckliga av, oftast är drömmen om lyckan den bästa. När vi väl får det vi drömt om är det aldrig perfekt, det blir aldrig som i drömmen vi hade. Mattias Andersson för in nutidens flyktingströmmar, krig och katastrofer – och det vidgar dramat.

Ett drömspel är en av de starkaste skildringarna av människornas existentiell villkor och ångest. Det finns en risk med att göra det alltför nutida, att dramat förlorar de existentiella frågorna. Den balansakten har regissören klarat utmärkt. Den existentiella ångesten snarare förstärks genom att den speglas genom nutidens våldsamma värld.

En liten fundering bara: Majoriteten av de människor som det är synd om verkar vara flyktingar, människor från andra länder som flyr från våld, krig och förödelse. När problemen som människor i västvärlden har framställdes det nästan som löjeväckande, som komiskt. Det finns stora, djupa tragedier i västvärlden med psykisk ohälsa, droger, våld och miljontals människor som aldrig släpps in på arbetsmarknaden för att åldersdiskrimineras, är för unga eller för medelålders. Det är inte synd bara om människor från länder utanför västvärlden, också västvärldens människor lider

En spännande lek kring vad som är dikt och verklighet plockas också fram ur Strindbergs pjäs, framför allt i slutet. Han ställer frågor kring om författare, diktare och skalder har ett annat högre uppdrag än att ta hand om sina barn och sina anhöriga. Indras dotter slits mellan sitt gudomliga uppdrag och att ta hand om sitt barn på jorden.

Ett drömspel har många lager i sig och det är precis så här som Strindbergs draman bör behandlas: att öppna dem, ta itu med dem utan respekt. Om Strindberg hade varit med i publiken hade han helt säkert gett föreställningen stående ovationer, precis som premiärpubliken gjorde. Eller så hade han gnällt lite över att ”Ett drömspel” i Mattias Anderssons regi blev ganska realistiskt. För även om det absurda i Strindbergs pjäs finns kvar sätts det in i ett nutida sammanhang som tyvärr inte är en dröm, det är den grymma verkligheten som är så absurd idag. ”Ett drömspel” är både rolig, skrämmande, underhållande, absurd och träffsäker med en lång rad duktiga skådespelare.

I rollerna:
Josefin Ljungman
Björn Bengtsson
Peter Eggers
John-Alexander Eriksson
Bahador Foladi
Samuel Fröler
Thérèse Svensson
Michael Jonsson
Bianca Kronlöf
Åke Lundqvist
Marall Nasiri
Ann Petrén
Gunilla Röör

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Ett drömspel, Mattias Andersson, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ett drömspel, Mattias Andersson, Stockholms stadsteater, Strindberg

Dan Ekborg lämnar ensemblen till Etienne Glasers tolkning av Till Damaskus

3 april, 2012 by Redaktionen

Den planerade premiären Till Damaskus av August Strindberg är framflyttad till år 2013, berättar Stockholms Stadsteater i ett pressmeddelande:
Anledningen är att regissören Etienne Glaser och huvudrollsinnehavaren Dan Ekborg har alltför olika uppfattningar om August Strindbergs pjäs.
−Sådant kan hända, det hör till ovanligheterna och bör respekteras, säger Benny Fredriksson, teaterchef/ VD på Stockholms stadsteater
.

Premiären av Stockholm Stadsteaters uppsättning av Till Damaskusvar planerad till den 14 maj, 100-årsdagen av August Strindbergs bortgång. Etienne Glaser får fortsatt förtroende och kommer även att regissera den kommande uppsättningen 2013.

Olof Palme – en pjäs från Sverige ersätter Till Damaskus under vårens spelperiod.

Dan Ekborg hoppas av ensemblen till Etienne Glasers version av Till Damaskus. Däremot medverkar Dan Ekborg som planerat i Next to normal som har premiär den 21 september. De regisseras av Lisa Ohlin.

Till Damaskus spelas också på Dramaten, i regi av Karl Dunér, där den hade premiär den 31 mars. Teatermagasinet berättar om den föreställningen och här recenserade Kulturbloggen den.

Relaterat:
Teatermagasinet och Kulturnyheterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Dan Ekborg, Etienne Glaser, Strindberg, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dan Ekborg, Etienne Glaser, Stockholms stadsteater, Strindberg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Kärlekens många röster – en varm, rolig komedi om en dejt

Kärlekens många röster Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Kärlekens många röster – en varm, rolig komedi om en dejt

Filmrecension: Ett privat liv – underbart förvillande med blandning av flera genrer

Ett privat liv Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Ett privat liv – underbart förvillande med blandning av flera genrer

Filmrecension: Den svenska länken – klart sevärd även om den är lite för komisk

Den svenska länken Betyg 3 Global … Läs mer om Filmrecension: Den svenska länken – klart sevärd även om den är lite för komisk

Filmrecension: Goat: Bäst – Världen – drar åt skilda håll

Goat: Bäst i Världen Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Goat: Bäst – Världen – drar åt skilda håll

Filmrecension: Crime 101 – spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm

… Läs mer om Filmrecension: Crime 101 – spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm

Filmrecension: Wuthering Heights

Wuthering Heights Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Wuthering Heights

Filmrecension: Mother – visar ett mänskligt helgon

Mother Betyg 3 Svensk biopremiär 13 … Läs mer om Filmrecension: Mother – visar ett mänskligt helgon

Åtskilliga höjdpunkter i ojämn tillbakablick – Mölndalsrevyn Kanonkul

Möllan i Göteborg Premiär 10/1 … Läs mer om Åtskilliga höjdpunkter i ojämn tillbakablick – Mölndalsrevyn Kanonkul

Filmrecension: Istornet – glittrar magiskt

Istornet Betyg 5 Visades under … Läs mer om Filmrecension: Istornet – glittrar magiskt

Kulturella och kreativa branscher omsätter över 400 miljarder kronor i Stockholmsregionen

Kulturella och kreativa branscher … Läs mer om Kulturella och kreativa branscher omsätter över 400 miljarder kronor i Stockholmsregionen

Uppsättning upplöses i takt med att familjens sönderfall växer bortom kontroll – Tills stjärnorna faller ner på Göteborgs Stadsteater

Av Beth Steel (översättning Louise Amble … Läs mer om Uppsättning upplöses i takt med att familjens sönderfall växer bortom kontroll – Tills stjärnorna faller ner på Göteborgs Stadsteater

Chessparty – Sveriges största schackevent 17-18 april

Sveriges största schackevent hittills … Läs mer om Chessparty – Sveriges största schackevent 17-18 april

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in