Stockholm Music and arts

Stockholm Music and Arts: Sigur Rós – så vackert, så starkt

31 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Sigur Ros på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4

Så vackert så jag vill gråta. Sigur Ros är unika. Deras musik talar till lager efter lager i det undermedvetna och övermedvetna. Det är som berättelser och känslor som kryper långt under skinnet på mig när de är som bäst. På Stockholm Music and Arts var trion i toppform. Musiken fungerade bedårande starkt live och framfördes med en ljusshow där scenen ena stunden är täckt av digital spindelväv. I nästa tar ljuset form som ett oväder av mörka moln och sedan blir ett blodrött fängslande skådespel för att formligen explodera till ett ljushav under avslutningslåten Popplagið.

Det kan vara lite vanskligt att gå på en konsert med detta kultband från Island. De har stått för konserter som hyllats av kritiker, höjts till skyarna men de har också haft en del rejäla oinspirerade bottennapp. Spellistan på de senaste tio konserterna för bandet ser nästan alla likadana ut. Det är tolv låtar och de börjar alltid med Óveður och avslutar med Popplagið, även om ordningen på övriga låtar kan variera. Men att sätta ihop en spellista med de tolv låtarna och lyssna på hemma ger inte ens hälften av hur stor upplevelsen är när de gör detta live – och det gör det med en ljusshow som är något långt utöver vad någon artist har med sig på scen.

Jón Thor Birgissons svävande falsett far iväg i rymden och fyller hela området, rösten är ett vackert instrument. Han spelar gitarr med cellostråke och det ger ett unikt ljud. Georg ”Goggi” Hólm på basgitarr och glockenspiel och Orri Páll Dýrason på trummor – alla ger allt denna magiska kväll.

Jón Þór (Jónsi) Birgisson (gitarr och sång), Georg Hólm (bas) och Ágúst Ævar Gunnarsson (trummor) bildade gruppen i Reykjavik i augusti 1994. Trummisen hoppade av och ersattes av nuvarande trummis Orri Páll Dýrasons 1999.

Kjartan Sveinsson gick med i bandet 1998 där han spelade keyboard. Eftersom han var den enda medlemmen i Sigur Rós med formell musikutbildning fick han arbeta mycket med orkestral- och stråkarrangemang för deras musik.

De slog igenom internationellt med 1999 års album Ágætis byrjun (Bra början). Skivan gjorde bandet känt i stora delar av världen och många kritiker världen över utsåg skivan till ett av de bästa albumen under denna tid. Sigur Rós fick vara förband till Radiohead. Kjartan lämnade bandet 2012 och jag tycker att det är vid denna tid som bandet också blir mer osynligt, gör några sämre konserter och verkar vara på nedgång. Spelningen på stora scenen på lördagskvällen på Stockholm Music and Arts visar att bandet tagit igenom sin downperiod och absolut fungerar som trio.

Stockholm Music and Arts: Dungen

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Dungen på Stockholm Music and Arts
Dungen på Stora scenen, lördag 30 juli
Betyg 4

Även här är jag novis, absolut ingen kännare. Vill inte börja med att ursäkta mig, fast nog borde mer förberedelser gjorts. Och texterna från Music & Arts levereras under tidspress. Nog med bortförklaringar. För cirka åtta år sedan hörde jag Dungen på Bananpiren i Göteborg. I övrigt får jag hänvisa till min ungdom. Vad jag syftar på är givetvis att vad som var Gustav Ejets projekt – numera ett elastiskt och väldigt samspelt band – musikaliskt har sina rötter i det sena 1960-talet och tidiga 70-talet. Musiken kan rubriceras som instrumental progg, psykedeliskt eller om man vill vara stygg flum. Vi snackar Hendrix, powertrion Cream, Marshal-förstärkare; också symfoniska konstellationer såsom E,L & P, Yes och Camel.

Nu öppnade man med en furiös urladdning, innehållande vildsint trummande av Johan Holmegård jämte ett distinkt kortare gitarrsolo av en av de stora inom genren. Mannen i fråga heter Reine Fiske och titulerades världens bäste av Ejets. Har för mig att Fiske haft eget band och vet bestämt att han samarbetar med exempelvis Jonas Kullhammar. Är hur som helst kul att lyssna på honom, när han med hjälp av olika effekter vräker på för fullt, eller blir mer finstämd. Basisten Mattias Gustavsson behärskar vad han gör, utan att man fäster något större avseende vid hans spel. Holmegård kompar desto mer intensivt och uttrycksfullt, en man värd att uppmärksamma.

Frontmannen sitter längst fram på scen, ger ett förvånansvärt stressat intryck. Både hans röst och spel på elpiano når emellertid fram alldeles utmärkt. För att vara ärlig känner jag inget sug efter att specialstudera hans skivor. Men tilltalades ganska mycket av det rockigt ösiga som ibland blev oförutsägbart. Allra bäst blev det när de gick ner i varv för att börja plocka, brodera ut ackord efter ackord, riff efter riff. Intro i fjärde låten var vilsamt, stämningsfulla löpningar av yrvädret Ejets. Alla låter håller dock inte lika hög klass som musikerna. De svenska texterna är lite poetiska, tematiskt kretsar de kring filosofiska betraktelser jämte psykologiska iakttagelser.

För att prata klartext parades de luftiga melodierna med mycket dist och rundgång, vissa sekvenser kan till och med benämnas oväsen. Apropå låtar med sång minns jag bäst en barnslig ramsa vars musik byggdes på raffinerat successivt, samt en singel som sades vara gjord till en stumfilm (Cinemateket tackades). I denna låt spelade Gustav tvärflöjt. Senare delen av deras spelning passade jag på att äta hamburgare, vilket inte hindrade min verksamhet. Summasummarum en uppåtkick, men inget jag skulle lira på min stereo, mer än i mindre doser.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Mogwai – Atomic

30 juli, 2016 by Rosemari Södergren

Mogwai framför soundtrack till Atomic på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli
Betyg 3

Mogwai är ett av världens främst instrumentalband. Deras musik är magisk. Att bandet gör en hel del musik till filmer och tv-serier är rätt självklart. Rent musikaliskt, som konsert, är musiken till den atombombs-kritiska dokumentärfilmen Atomic, stark och imponerande. Att lyssna på albumet enbart är en stor upplevelse. Bandet består av fem oerhört skickliga musiker. När bandet äntrande stora scenen på Stockholm Music and Arts var det för att framföra musiken till filmen – och inte något mer.

Tyvärr hade filmen en hel del skavanker och dessutom var scenlösningen misslyckad. Bandet var placerat framför duken där filmen visades och texterna till filmen var så lågt projicerade att de skymdes av bandet som satt framför.

Filmen i sig skulle kunnat bearbetas mer. Den började starkt med de amerikanska atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Två bomber som dödade en kvarts miljon människor, men som också satte igång världsvida protester mot utvecklingen av atombomber. Tyvärr har världen inte slutat skapa atombomber. Trots att människor i all världens länder är emot atombomber har endast ett av de länder som utvecklat atombomber lagt ned sin utveckling av dessa fruktansvärda bomber. Det är Sydafrika.

Filmen visade många bilder och filmklipp från atombomber och från protestaktioner mot dessa. Vi fick också se många av världens makthavare under 1940- och 1950-talet, den tid då kalla kriget färgade världen.

De dagar då världens stod stilla under hotet av en stor katastrof under Kubakrisen visades också, men inte tydligt nog.

Filmens svaghet är att den hade alldeles för lite från vår tid. Det är lätt för en åskådare att få känslan och intrycket att hotet om bomben var ett problem då, världen ser inte ut likadan länge. Även om det presenteras fakta i slutet som berättar att världens mäktigaste länder idag fortfarande satsar enorma resurser på dessa vapen är det ändå alldeles för lite om dagens världs hot. Tänk bara den dag terrorister får tag på atombomber.

Rent musikaliskt var framförandet värd betyg 4 – musiken talar för sig själv och framförs skickligt av Mogwais fem musiker, för kvällen uppdelade som en gitarrist, en basist, en trummis och två keyboardister. Bandets medlemmar är Stuart Braithwaite, Dominic Aitchison, Martin Bulloch, John Cummings och Barry Burns.

Som helhet kunde filmen tillsammans med musiken fungerat bättre. Överhuvudtaget är väl en festivalscen inte bästa formen för att visa denna dokumentär tillsammans med musiken. En inomhuslokal där bandet inte skymmer filmen skulle vara mycket bättre.

Som aktivist och motståndare till kärnvapen skulle jag ge föreställningen betyg 5. Faran för atomvapen och hur de kan förstöra vår jord och hela mänskligheten är inte mindre nu än 1945 då de första två atombomberna släpptes. Idag finns flera tusen bomber av detta slag. Snarare är situationen än farligare idag. Länder som Nordkorea och Iran utvecklar atombomber – och terrorismen växer i världen. Frågan är inte om utan när terrorister får tillgång till atombomber. Allt som görs för att väcka människors kunskap om hur farlig situationen är får mitt gillande. Som musikupplevelse skulle jag ge konserten betyg 4. Men då filmen har så många brister och dessutom skyms texterna av bandet så vi som publik inte får helheten – då har jag inget annat väl än att dra ned betyget för framförandet i sin helhet till betyg 3.

På svenska wikipedia finns förresten en rätt talande och rolig beskrivning av bandet:
Mogwai är influerade av band som Joy Division, Jesus & Mary Chain, The Cure, Pixies, My Bloody Valentine och Slint. Deras låtar är ofta långa, instrumentala stycken med stora dynamiska kontraster, ofta baserade runt en melodisk gitarr- eller basslinga. De använder sig mycket av gitarrer med olika effekter. Deras liveframträdanden är ofta våldsamt högljudda och brukar sluta i totalt rundgångskaos.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Ane Brun

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4

Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat oidentifierad feel good – musik på krog, att jag fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.

Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.

Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern stråkinstrumentet med vad jag tror var steel-pans.

Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.

Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Lauryn Hill

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Lauryn Hill på Stockholm Music and Arts
Fredag 29 juli 2016, Stora scenen
Betyg 4

Ganska ofta jubel och rent av eufori, ibland frustrerad och utmattad. Det är en resa att vara med på hennes och det stora bandets svulstiga gig. De yttre förutsättningarna är perfekta, skönt nog. Jag recenserade henne på WOW i fjol och betyget blev en ostadig 4:a. Kanske det är att häda, men när jag lyssnade igenom hennes Grammyrekord-vinnande solodebut ”The seducttion of …” , som förberedelse, blev min slutsats att det omtalade albumet är överskattat. Flera gånger ansåg jag det vara lite tråkigt och osvängigt. Men damen som är känd för att vara lynnig, är som bekant allt annat än tråkig live.

Hills historik präglas av kontroverser och möjligen bitterhet. Hon har sina nycker, fast också sin rättmätiga stjärnstatus. I sitt skapande – också flitigt anlitad skådespelare – blandar hon hip hop med karibiska influenser, gospel med reggae. I botten finns deep down soul som en självklar ingrediens, vilket har varit fallet ända sedan genombrottet i the Fugees. Beträffande volym verkar hon överdrivet förtjust i megabas likt Jamaicas Sound system. I värsta fall förstör detta för publiken i och med den obalans som uppstår och vissa instrument dränks i ”oväsendet”. Detta drag hos henne har jag svårt för.

Likt forne bandkollega Wyclef Jean använder hon sig av DJ som uppvärmning, vars aktiviteter piskar upp nästan ett inferno. Sedan vandrar orkestern in på scen. De består av tre blåsare, tre körtjejer i vitt, två klaviaturspelare med tjocka lager av toner, gitarrist som innan han ägnar sig åt elförstärkta solon sin vana trogen lirar spanskt. Kompet är sjukt tajt och tungt men sticker inte ut nämnvärt.

När det gäller röstresurser och tajming är Lauryn Hill ett geni, vare sig det handlar om tungvrickande rap eller rå soul. Stundom fokuserade hon på utbrott, stön och vädjande tonfall. Hon känns faktiskt lika äkta som en av hennes stora förebilder, nämligen Nina Simone. Och det går inte att klaga på hennes cover av ”Good life”.Men hon och bandets svaghet, är att de ibland blir för mycket av det goda. De liksom slår knut på sig själva. De avsteg från det högstämda registret som förekommer är högst välkomna. I egenskap av egen producent har förstås sexbarnsmamman fullständig koll Hon dompterar sina musiker likt Zappa på sin tid.

Man höll igång sin sprakande audiovisuella show i halvannan timme. Den sista delen hördes låtar från Fugees (Killing me softly , Ready or not etc…), ”Doo-Wap-Thang” samt ett medley Bob Marley som just det i och för sig inte tillförde så mycket. Denna tribut faller sig annars naturlig, då hon ju har de flesta barnen ihop med son till legenden från Kingston. Mer oväntat var att två sofistikerade ballader av Sade inkluderas i programmet.

Sammanfattningsvis. Bitvis en otrolig urladdning med en mängd taktbyten och tempon, framför allt när man gjorde en bländande version av ”Everything is everything” och låten före med refrängen ”Why does it feel like you wanna make me so bad?”. Vilken energi och vilket suveränt samspel av alla på en scen, ett musicerandea som bäddades in i nonfigurativa färgrika formationer. Då öppnades portar, sprängdes broar och berg förflyttades i den milda sommarnatten; för att ta till några krystade metaforer. Dock fanns som framgått skavanker och ojämnheter när det blev för onyanserat och man fläskade på utan sans och balans. Men jag skulle gärna vilja lyssna igen på den period mitt i konserten då glädjeruset var optimalt.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and arts

Footer

Om oss