Lauryn Hill

Stockholm Music and Arts: Lauryn Hill

30 juli, 2016 by Mats Hallberg

Lauryn Hill på Stockholm Music and Arts
Fredag 29 juli 2016, Stora scenen
Betyg 4

Ganska ofta jubel och rent av eufori, ibland frustrerad och utmattad. Det är en resa att vara med på hennes och det stora bandets svulstiga gig. De yttre förutsättningarna är perfekta, skönt nog. Jag recenserade henne på WOW i fjol och betyget blev en ostadig 4:a. Kanske det är att häda, men när jag lyssnade igenom hennes Grammyrekord-vinnande solodebut ”The seducttion of …” , som förberedelse, blev min slutsats att det omtalade albumet är överskattat. Flera gånger ansåg jag det vara lite tråkigt och osvängigt. Men damen som är känd för att vara lynnig, är som bekant allt annat än tråkig live.

Hills historik präglas av kontroverser och möjligen bitterhet. Hon har sina nycker, fast också sin rättmätiga stjärnstatus. I sitt skapande – också flitigt anlitad skådespelare – blandar hon hip hop med karibiska influenser, gospel med reggae. I botten finns deep down soul som en självklar ingrediens, vilket har varit fallet ända sedan genombrottet i the Fugees. Beträffande volym verkar hon överdrivet förtjust i megabas likt Jamaicas Sound system. I värsta fall förstör detta för publiken i och med den obalans som uppstår och vissa instrument dränks i ”oväsendet”. Detta drag hos henne har jag svårt för.

Likt forne bandkollega Wyclef Jean använder hon sig av DJ som uppvärmning, vars aktiviteter piskar upp nästan ett inferno. Sedan vandrar orkestern in på scen. De består av tre blåsare, tre körtjejer i vitt, två klaviaturspelare med tjocka lager av toner, gitarrist som innan han ägnar sig åt elförstärkta solon sin vana trogen lirar spanskt. Kompet är sjukt tajt och tungt men sticker inte ut nämnvärt.

När det gäller röstresurser och tajming är Lauryn Hill ett geni, vare sig det handlar om tungvrickande rap eller rå soul. Stundom fokuserade hon på utbrott, stön och vädjande tonfall. Hon känns faktiskt lika äkta som en av hennes stora förebilder, nämligen Nina Simone. Och det går inte att klaga på hennes cover av ”Good life”.Men hon och bandets svaghet, är att de ibland blir för mycket av det goda. De liksom slår knut på sig själva. De avsteg från det högstämda registret som förekommer är högst välkomna. I egenskap av egen producent har förstås sexbarnsmamman fullständig koll Hon dompterar sina musiker likt Zappa på sin tid.

Man höll igång sin sprakande audiovisuella show i halvannan timme. Den sista delen hördes låtar från Fugees (Killing me softly , Ready or not etc…), ”Doo-Wap-Thang” samt ett medley Bob Marley som just det i och för sig inte tillförde så mycket. Denna tribut faller sig annars naturlig, då hon ju har de flesta barnen ihop med son till legenden från Kingston. Mer oväntat var att två sofistikerade ballader av Sade inkluderas i programmet.

Sammanfattningsvis. Bitvis en otrolig urladdning med en mängd taktbyten och tempon, framför allt när man gjorde en bländande version av ”Everything is everything” och låten före med refrängen ”Why does it feel like you wanna make me so bad?”. Vilken energi och vilket suveränt samspel av alla på en scen, ett musicerandea som bäddades in i nonfigurativa färgrika formationer. Då öppnades portar, sprängdes broar och berg förflyttades i den milda sommarnatten; för att ta till några krystade metaforer. Dock fanns som framgått skavanker och ojämnheter när det blev för onyanserat och man fläskade på utan sans och balans. Men jag skulle gärna vilja lyssna igen på den period mitt i konserten då glädjeruset var optimalt.

Foto: BeA Nilsson

Way Out West: Högintensiv R&B med för lite groove

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Lauryn Hill, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4

Som förmodat är jag dagen efter kluven till detta framträdande. När det begav sig på 90- talet var Fugees det mest trendiga som kunde uppbringas inom neosoul och hip hop. Efter splittringen turnerade damen med divarykte med sin hyllade albumdebut, en skiva jag förstås införskaffade. Hörde Hill på Skeppsholmen, vars spelning den gången dränktes av alltför fet bas. På grund av att basen återigen var ett aber för åhörare och andra av de tolv på scen, är mitt omdöme snubblande nära att hamna snäppet lägre.

Som kombinerad support och utdraget intro använder sig Hill av en DJ vars soundsystem pumpar upp stämningen. Förresten samma koncept som forne bandkollegan Wyclef Jean använde på Liseberg tidigare i sommar. Orkestern jämte tre kvinnliga körsångare traskar sedan in för att ta scenen i besittning. Sist kommer självfallet stjärnan för att sätta sig på mittpunkten. Hon är iförd beige kappa, sombrero och stora örhängen. Det låter väldgt massivt när man fläskar på med bas i botten, vilket är ett slöseri med de resurser som inte tillåts tränga igenom.. Är bara i små doser som nyanserna går fram. Ett tag kuggade i alla fall instrumenten i varandra och vi kunde fröjdas åt aktiva blåsare, späntstiga körsångare och omfattande bottleneck slidegitarr. Gospelaktiga toner och reggae förekom. Men tonvikten låg naturligtvis antingen på de frekventa partierna med ekvilibristisk rap eller på de långsamma aningen aviga rytmer som var Fugees varumärke. Vi kunde läska i oss flera snygga, skickligt utförda övergångar. Vaggande mjukfunkiga Ex-Factor lät kanon, noterade bruket av klickljud samt att körtjejerna fick komma igång.

Den låtskrivande R&B-stjärnan fraserar med god teknik, har en vass fenomenal röst vars tonfall alternerar från feministisk power till att vara vädjande. Hennes enorma intensitet är en kontrast, ett stilbrott, gentemot de släpiga melodier vi hörde henne framföra i Fugees. Ett bekymmer, åtminstone för mig, är att det stundom blir för mycket rap och för lite groove. Fast värst av allt är att instrumenten grötar ihop sig. Deras akt drar över en kvart, vilket vi unnar dem. Därför att de då framför ett medley med kända titlar från Bob Marley, Nina Simone och framför allt en viss hiphop-grupp från New Jersey. Svängfaktorn är påtaglig i Jammin’. Visst är det kul och publiken rör på sina kroppar, fast potpurriet är ganska hafsigt. Sammanfattningvis en uttrycksfull aningen mastig upplevelse med en ljudbild som förtog en del av glädjen.

Text: Mats Hallberg

Foto: Olle Kirchmeier

Ms. Lauryn Hill till Way Out West

27 juli, 2015 by Jonatan Södergren

Way Out West närmar sig och nu står det klart att Ms. Lauryn Hill ansluter sig till programmet i Slottsskogen. Hon spelar på fredagen den 14 augusti, samma dag som bland annat Florence + the Machine, Father John Misty och Pet Shop Boys. Så här skriver Way Out West i ett pressmeddelande:

”Hur presenterar man en levande legend? Hon som ritade om kartan och blev dess epicentrum. Vi kan egentligen bara konstatera att en av världens mest karismatiska artister kommer till Way Out West. Det räcker. Det räcker mer än väl.

Vi har följt Ms. Lauryn Hill från The Fugees och deras monsteralbum ’The Score’ via Grammys, oräkneliga utmärkelser och den ytterst mäktiga solodebuten ’The Miseducation of Lauryn Hill’. I år dök sex EFTERLÄNGTADE spår signerade Ms. Hill upp i en dokumentär om Nina Simone och vi och alla runt omkring oss kan glatt konstatera att världen kan fortsätta snurra runt henne.”

Lauryn Hill till Sverige

29 april, 2014 by Jonatan Södergren

Lauryn Hill kommer till Sverige för en exklusiv spelning på Göransson Arena i Sandviken den 11 september, så här skriver arragörerna Maloney Concerts  i ett pressmeddelande:

”Som medlem i en av nittiotalets mest framgångsrika hiphopakter The Fugees och sedan även som soloartist är Ms. Lauryn Hill en av nittiotalets största hiphop- och RNB/soul-ikoner. Hennes solodebut ’The Miseducation of Lauryn Hill’ som släpptes 1998 står än idag kvar som ett av hiphopens viktigaste album. Albumet, som bland annat innehöll hitsinglarna ’Doo Wop (That Thing)’, ’Ex-Factor’ och ’Everything Is Everything’, rankades även av musikmagasinet Rolling Stone som ett av de 500 bästa albumen genom tiderna. 2002 släpptes uppföljaren ’MTV Unplugged No. 2.0’ och sedan dess har Ms. Lauryn Hill turnerat sparsamt samtidigt som hon arbetat med ny musik. I oktober förra året släppte hon äntligen sin comebacksingel ’Consumerism’ och den 11 september gästar hon Göransson Arena i Sandviken för ett efterlängtat Sverigebesök.”

– Att Ms.Lauryn Hill väljer Sandviken som hennes enda stopp i Sverige under turnén är både kul och inspirerande. Hon har som artist gjort historiska avtryck och passar bra in i den blandning av artister som vi vill erbjuda våra besökare på Göransson Arena Sandviken, säger Fredrik Granting, VD för Göransson Arena.

Lauryn Hill med lyric video till nya singeln ”Consumerism”

4 december, 2013 by Jonatan Södergren

Lauryn Hill har släppt en lyric video till Consumerism, låten hon delade med sig av i samband med att hon frigavs från sitt fängelsestraff tidigare i höstas. Videon, som hon valt att lägga ut på Vimeo istället för YouTube, är ett montage innehållandes saker hon tycker är fel med världen. Låten, som är hämtad från kommande albumet Letters From Exile som beräknas släppas någon gång under 2014, beskriver hon själv så här:

”I felt the need to discuss the underlying socio-political, cultural paradigm as I saw it. I haven’t been able to watch the news too much recently, so I’m not hip on everything going on. But inspiration of this sort is a kind of news in and of itself, and often times contains an urgency that precedes what happens. I couldn’t imagine it not being relevant. Messages like these I imagine find their audience, or their audience finds them, like water seeking it’s level.”

Du kan se lyric videon här nedan:

Lauryn Hill

Footer

Om oss