Lauryn Hill på Stockholm Music and Arts
Fredag 29 juli 2016, Stora scenen
Betyg 4
Ganska ofta jubel och rent av eufori, ibland frustrerad och utmattad. Det är en resa att vara med på hennes och det stora bandets svulstiga gig. De yttre förutsättningarna är perfekta, skönt nog. Jag recenserade henne på WOW i fjol och betyget blev en ostadig 4:a. Kanske det är att häda, men när jag lyssnade igenom hennes Grammyrekord-vinnande solodebut ”The seducttion of …” , som förberedelse, blev min slutsats att det omtalade albumet är överskattat. Flera gånger ansåg jag det vara lite tråkigt och osvängigt. Men damen som är känd för att vara lynnig, är som bekant allt annat än tråkig live.
Hills historik präglas av kontroverser och möjligen bitterhet. Hon har sina nycker, fast också sin rättmätiga stjärnstatus. I sitt skapande – också flitigt anlitad skådespelare – blandar hon hip hop med karibiska influenser, gospel med reggae. I botten finns deep down soul som en självklar ingrediens, vilket har varit fallet ända sedan genombrottet i the Fugees. Beträffande volym verkar hon överdrivet förtjust i megabas likt Jamaicas Sound system. I värsta fall förstör detta för publiken i och med den obalans som uppstår och vissa instrument dränks i ”oväsendet”. Detta drag hos henne har jag svårt för.
Likt forne bandkollega Wyclef Jean använder hon sig av DJ som uppvärmning, vars aktiviteter piskar upp nästan ett inferno. Sedan vandrar orkestern in på scen. De består av tre blåsare, tre körtjejer i vitt, två klaviaturspelare med tjocka lager av toner, gitarrist som innan han ägnar sig åt elförstärkta solon sin vana trogen lirar spanskt. Kompet är sjukt tajt och tungt men sticker inte ut nämnvärt.
När det gäller röstresurser och tajming är Lauryn Hill ett geni, vare sig det handlar om tungvrickande rap eller rå soul. Stundom fokuserade hon på utbrott, stön och vädjande tonfall. Hon känns faktiskt lika äkta som en av hennes stora förebilder, nämligen Nina Simone. Och det går inte att klaga på hennes cover av ”Good life”.Men hon och bandets svaghet, är att de ibland blir för mycket av det goda. De liksom slår knut på sig själva. De avsteg från det högstämda registret som förekommer är högst välkomna. I egenskap av egen producent har förstås sexbarnsmamman fullständig koll Hon dompterar sina musiker likt Zappa på sin tid.
Man höll igång sin sprakande audiovisuella show i halvannan timme. Den sista delen hördes låtar från Fugees (Killing me softly , Ready or not etc…), ”Doo-Wap-Thang” samt ett medley Bob Marley som just det i och för sig inte tillförde så mycket. Denna tribut faller sig annars naturlig, då hon ju har de flesta barnen ihop med son till legenden från Kingston. Mer oväntat var att två sofistikerade ballader av Sade inkluderas i programmet.
Sammanfattningsvis. Bitvis en otrolig urladdning med en mängd taktbyten och tempon, framför allt när man gjorde en bländande version av ”Everything is everything” och låten före med refrängen ”Why does it feel like you wanna make me so bad?”. Vilken energi och vilket suveränt samspel av alla på en scen, ett musicerandea som bäddades in i nonfigurativa färgrika formationer. Då öppnades portar, sprängdes broar och berg förflyttades i den milda sommarnatten; för att ta till några krystade metaforer. Dock fanns som framgått skavanker och ojämnheter när det blev för onyanserat och man fläskade på utan sans och balans. Men jag skulle gärna vilja lyssna igen på den period mitt i konserten då glädjeruset var optimalt.
Foto: BeA Nilsson
