Lauryn Hill, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4
Som förmodat är jag dagen efter kluven till detta framträdande. När det begav sig på 90- talet var Fugees det mest trendiga som kunde uppbringas inom neosoul och hip hop. Efter splittringen turnerade damen med divarykte med sin hyllade albumdebut, en skiva jag förstås införskaffade. Hörde Hill på Skeppsholmen, vars spelning den gången dränktes av alltför fet bas. På grund av att basen återigen var ett aber för åhörare och andra av de tolv på scen, är mitt omdöme snubblande nära att hamna snäppet lägre.
Som kombinerad support och utdraget intro använder sig Hill av en DJ vars soundsystem pumpar upp stämningen. Förresten samma koncept som forne bandkollegan Wyclef Jean använde på Liseberg tidigare i sommar. Orkestern jämte tre kvinnliga körsångare traskar sedan in för att ta scenen i besittning. Sist kommer självfallet stjärnan för att sätta sig på mittpunkten. Hon är iförd beige kappa, sombrero och stora örhängen. Det låter väldgt massivt när man fläskar på med bas i botten, vilket är ett slöseri med de resurser som inte tillåts tränga igenom.. Är bara i små doser som nyanserna går fram. Ett tag kuggade i alla fall instrumenten i varandra och vi kunde fröjdas åt aktiva blåsare, späntstiga körsångare och omfattande bottleneck slidegitarr. Gospelaktiga toner och reggae förekom. Men tonvikten låg naturligtvis antingen på de frekventa partierna med ekvilibristisk rap eller på de långsamma aningen aviga rytmer som var Fugees varumärke. Vi kunde läska i oss flera snygga, skickligt utförda övergångar. Vaggande mjukfunkiga Ex-Factor lät kanon, noterade bruket av klickljud samt att körtjejerna fick komma igång.
Den låtskrivande R&B-stjärnan fraserar med god teknik, har en vass fenomenal röst vars tonfall alternerar från feministisk power till att vara vädjande. Hennes enorma intensitet är en kontrast, ett stilbrott, gentemot de släpiga melodier vi hörde henne framföra i Fugees. Ett bekymmer, åtminstone för mig, är att det stundom blir för mycket rap och för lite groove. Fast värst av allt är att instrumenten grötar ihop sig. Deras akt drar över en kvart, vilket vi unnar dem. Därför att de då framför ett medley med kända titlar från Bob Marley, Nina Simone och framför allt en viss hiphop-grupp från New Jersey. Svängfaktorn är påtaglig i Jammin’. Visst är det kul och publiken rör på sina kroppar, fast potpurriet är ganska hafsigt. Sammanfattningvis en uttrycksfull aningen mastig upplevelse med en ljudbild som förtog en del av glädjen.
Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier