Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4
Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat oidentifierad feel good – musik på krog, att jag fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.
Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.
Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern stråkinstrumentet med vad jag tror var steel-pans.
Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.
Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.
Foto: BeA Nilsson
