Dungen på Stockholm Music and Arts
Dungen på Stora scenen, lördag 30 juli
Betyg 4
Även här är jag novis, absolut ingen kännare. Vill inte börja med att ursäkta mig, fast nog borde mer förberedelser gjorts. Och texterna från Music & Arts levereras under tidspress. Nog med bortförklaringar. För cirka åtta år sedan hörde jag Dungen på Bananpiren i Göteborg. I övrigt får jag hänvisa till min ungdom. Vad jag syftar på är givetvis att vad som var Gustav Ejets projekt – numera ett elastiskt och väldigt samspelt band – musikaliskt har sina rötter i det sena 1960-talet och tidiga 70-talet. Musiken kan rubriceras som instrumental progg, psykedeliskt eller om man vill vara stygg flum. Vi snackar Hendrix, powertrion Cream, Marshal-förstärkare; också symfoniska konstellationer såsom E,L & P, Yes och Camel.
Nu öppnade man med en furiös urladdning, innehållande vildsint trummande av Johan Holmegård jämte ett distinkt kortare gitarrsolo av en av de stora inom genren. Mannen i fråga heter Reine Fiske och titulerades världens bäste av Ejets. Har för mig att Fiske haft eget band och vet bestämt att han samarbetar med exempelvis Jonas Kullhammar. Är hur som helst kul att lyssna på honom, när han med hjälp av olika effekter vräker på för fullt, eller blir mer finstämd. Basisten Mattias Gustavsson behärskar vad han gör, utan att man fäster något större avseende vid hans spel. Holmegård kompar desto mer intensivt och uttrycksfullt, en man värd att uppmärksamma.
Frontmannen sitter längst fram på scen, ger ett förvånansvärt stressat intryck. Både hans röst och spel på elpiano når emellertid fram alldeles utmärkt. För att vara ärlig känner jag inget sug efter att specialstudera hans skivor. Men tilltalades ganska mycket av det rockigt ösiga som ibland blev oförutsägbart. Allra bäst blev det när de gick ner i varv för att börja plocka, brodera ut ackord efter ackord, riff efter riff. Intro i fjärde låten var vilsamt, stämningsfulla löpningar av yrvädret Ejets. Alla låter håller dock inte lika hög klass som musikerna. De svenska texterna är lite poetiska, tematiskt kretsar de kring filosofiska betraktelser jämte psykologiska iakttagelser.
För att prata klartext parades de luftiga melodierna med mycket dist och rundgång, vissa sekvenser kan till och med benämnas oväsen. Apropå låtar med sång minns jag bäst en barnslig ramsa vars musik byggdes på raffinerat successivt, samt en singel som sades vara gjord till en stumfilm (Cinemateket tackades). I denna låt spelade Gustav tvärflöjt. Senare delen av deras spelning passade jag på att äta hamburgare, vilket inte hindrade min verksamhet. Summasummarum en uppåtkick, men inget jag skulle lira på min stereo, mer än i mindre doser.
Foto: BeA Nilsson
