• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Netflix

Recension av tv-serie: A Man on the Inside 2

21 november, 2025 by Rosemari Södergren

A Man on the Inside 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 november 2025
Regi Morgan Sackett, Rebecca Asher, Michael Schur, Anu Valia och Heather Jack
Skapad av Michael Schur

En sjuttio-årig änkling, Charles, lever ett mycket stillsamt, inrutat liv och han är ganska uttråkad och ledsen, tyngd av sin sorg. Hans dotter bor med sin man och tre tonårspojkar ganska långt ifrån Charles, så de kan inte träffas dagligen. Dottern är orolig för sin pappa och uppmanar honom att skaffa en hobby, så han kommer utanför lägenheten och blir lite gladare. Charles lyder dottern råd, men hobbyn är inte den vanligaste sysselsättningen för en pensionär. Charles svarar på en annons från en privatdetektiv som söker en pensionär för att hemligt uppdrag. En stöld har begåtts på ett äldreboende och Charles får i uppdrag att nästla sig in där och hitta tjuven. Det är grundhandlingen i första säsongen. I denna andra säsong får Charles ett annat spionerande uppdrag att nästla sig in i.

Charles, som för övrigt spelas suveränt pricksäker och bra av Ted Danson, är pensionerad professor och det nya uppdraget handlar om att hitta en tjuv på universitet. Ett perfekt uppdrag för en tidigare professor, förstås.

Seriens styrka ligger inte i själva kriminalgåtan även om det är intressant att följa och försöka lista ut vem brottslingen är. Men precis som i den första säsongen handlar serien om mänskliga relationer och i synnerhet om att leva med sorg och att lära sig leva efter att ha förlorat sin fru eller make. Det är också en serie som undersöker relationer, såväl inom familj och släkt som mellan vänner.

Det har kommit flera filmer och tv-serier under senare tid som på ett bra sätt skildrar människor och inte fokuserar på demens och snurrighet och sjukdomar. Denna tv-serie tillhör också denna genre som visar hur det kan vara att åldras och ha sorg utan att det behöver skildras löjeväckande. På ett seriöst sätt tar denna serie upp frågor kring att vara äldre och att ha förlorat sin livspartner.

I denna andra säsong får vi följa både Charles och några av hans vänner och bekanta och deras relationer till varandra och till sina familjer. De relationer som var med i den första säsongen skildras mer djupgående och några nya karaktärer dyker upp och Charles får också uppleva känslan av att bli kär i någon.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

21 november, 2025 by Elis Holmström

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmkrtik, Filmrecension, Netflix, Noah Baumbach

Recension av tv-serie: House of Guinness

25 september, 2025 by Rosemari Södergren

House of Guinness
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 september 2025
Regi Tom Shankland och Mounia Akl
Skapad av Steven Knight, känd för Peaky Blinders

En fascinerande, lite annorlunda tv-serie om syskonrivalitet och om att växa upp stenrik och en dag behöva ta ansvar. Filmens berättelse startar 1868 då patriarken i familjen Guinness är död och det är begravning. De fyra vuxna barnen bråkar och tjafsar inför begravning och nästa dag, då testamentet ska läsas upp och de får veta vem eller vilka som får ärva rikedomarna och framför allt: vem ska få ärva bryggeriet. Det handlar om den mörka ölet Guinness som redan då hade hunnit bli berömt och gjort familjen Guinness stenrik.

Guinness startade 1759 när Arthur Guinness var 34 år gammal och lyckades få hyra ett gammalt fallfärdigt bryggeri i St. James Gate utanför Dublin för 450 kronor per år. Kontraktet skrevs på 9.000 år. Idag är hans öl känt över hela världen. TV-serien är
ett drama och en påhittat berättelse men den har delvis inspirerats av verkligheten. Patriarken som dött är Sir Benjamin Guinness död som var den tredje sonen till den andre Arthur Guinness och sonson till den första Arthur, som hade köpt St. James’s Gate Brewery år 1759. Han började arbeta med sin far i branschen i sena tonåren, utan att gå på universitetet, och från 1839 tog han ensam kontroll inom familjen. Från 1855, när hans far dog, hade Guinness blivit den rikaste mannen i Irland, efter att ha byggt upp en betydande exporthandel och genom att ständigt utöka sitt bryggeri.

Serien kretsar kring hans fyra vuxna barn: Arthur, Edward, Anne och Ben samt på en grupp Dublinkaraktärer och olika politiska fraktioner som stred om Irlands framtid. Det var en stor konflikt mellan de som ville fortsätta ha en union med Storbritannien och det som ville ha ett fritt Irland. Guinness ägare måste balansera mellan dessa olika viljor och grupperingar.

Serien är engagerande men känns lite konstig i sin helhet då karaktärerna framför allt agerar och talar som om de är från vår tid. Nutidskänslan förstärks av att musiken är modern med en hel del hiphop-influenser.

James Norton har en stor roll vid sidan av de fyra syskonen. James Norton är välkänd för många som följer brittiska tv-serier och han gör ännu en gång en bra roll-insats. För min del är det hans som är seriens största behållning. Jag är inte lika imponerad av de fyra syskonens roller. Tv-serien är bra men inte det mest nödvändiga att ägna tid åt. Det är svårt att riktigt känna engagemang för någon karaktär.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: House of Guinness, James Norton, Netflix, Recension av tv-serie

Filmrecension: Torsdagsmordklubben – wow vilka fantastiska roll-prestationer

26 augusti, 2025 by Johan Svensson

Torsdagsmordklubben
Betyg 4
Premiär på Netflix 28 augusti 2025
Regi Chris Columbus
I rollerna Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley, Celia Imrie, Naomi Ackie, Daniel Mays, Henry Lloyd-Hughes, Tom Ellis, Jonathan Pryce, Paul Freeman, David Tennant

Äntligen kommer denna efterlängtade kriminalroman som film. Även om det är en historia om brott är det en film och handling som gör glad. Det är positivt att få se att människor som blivit pensionärer mycket väl kan hitta nya vänner, kan engagera sig i saker och vara intressanta personer. Viktigt budskap i Sverige, ett av världens mest åldersdiskriminerande länder.

Egentligen, utan att gnälla på streamingtjänster som Netflix, tycker jag att den borde gå upp på vanlig biograf. Jag vet att i England visas den också på några biografer. Det finns en målgrupp som föredrar att se en del filmer på stor duk på en biograf.

Jag tillhör den grupp som läst boken och alla efterföljande böcker i denna serie och har självklart gjort mig en egen bild av hur karaktärerna ser ut. Filmen ställer en del av dessa mina bilder på ända. Men det gör inte ett dugg.

Berättelsen handlar om en grupp nyfikna pensionärer som bor på ett förhållandevis finns pensionärsboende. Fyra av dessa pensionär, två damer och två herrar, har som hobby att undersöka gamla ouppklarade brott. Mitt i deras senaste kalla fall blir de indragna i en verklig mordgåta.

Jag ger stående ovationer åt de fyra i kärngruppen: Helen Mirren som Elizabeth, Pierce Brosnan som irländaren Ron, Ben Kingsley som den tidigare psykologen Ibrahim och Celia Imrie som den duktiga bakerskan Joyce som förser både gruppen och poliser och misstänkta med fantastiska bakverk. I utkanten finns också underbare Jonathan Pryce som Elizabeths make Stephen. Jonathan Pryce gör väl aldrig något dålig roll-prestation,

David Tennant är perfekt som den onde, girige och hjärtlöse Ian Ventham. Jag har alltid svårt för när David Tennant ska spela en sympatisk person. Nu är han helt rätt som denna osympatiske girigbuken.

I grunden är bokserien om Torsdagsmordklubben en fantastisk och varm serie som regissören och övriga i filmteamet förvaltat mycket väl och gett nytt liv i. Nu ser jag fram emot att fler av böckerna filmatiseras med detta under gäng skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix, Pierce Brosnan, Torsdagsmordklubben

Recension av tv-serie: Squid Game 3 – spännande nagelbitare och känns ända in i benmärgen

27 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Squid Game 3

Squid Game 3
Betyg 4
Premiär på Netflix 27 juni 2025
Regissör, manusförfattare och producent Hwang Dong-hyuk

Spännande, djupt berörande och engagerande, går inte att slita sig och jag bara måste se avsnitt efter avsnitt och en knivskarp kritik av det kapitalistiska samhällssystemet. Den som kan se denna säsong utan att gå igenom en berg-och-dalbana av känslor har ett hjärta av sten.

Säsong 3 av Squid Game är nog den mest efterlängtade av sommarens tv-serier. Räkna med spänning, knivskarp kritik av det kapitalistiska samhället och en djupdykning i vad människor är och kan vara, på gott och ont. En säsong där karaktärerna och vad de utsätts för känns ända in i benmärgen. Det går inte att se denna säsong utan att bli berörd.

Gi-hun, spelare 456, som vann Squid Game när han tävlade och blev gigantiskt rik tog sig tillbaka till tävlingen i säsong 2 för att kunna avsluta spelet. Han insåg att alla pengarna inte räckte för att bli lycklig. Gi-hun var djupt upprörd över att det finns ett sådant spel där svaga, fattiga och utsatta utnyttjas på detta brutala sätt för att skapa underhållning åt de stenrika vinnarna av kapitalismens system. I säsong 2 kämpande han på många sätt för att få deltagarna i spelet att förstå hur sjuk tävlingen är, fast utan att lyckas få med majoriteten.

Säsong 3 tar vid precis där säsong 2 slutade. Ett blodigt och misslyckat uppror och insikten om svek har gjort att Gi-hun mår sämre än någonsin tidigare. Men Squid Game tar ingen paus, så Gi-hun blir tvungen att fatta några viktiga beslut i sin förtvivlan när han och de överlevande spelarna ställs inför ännu dödligare lekar som sätter deras viljestyrka på prov. För varje runda som går får deras val större konsekvenser.

Vi får också följa hur spelets frontman In-ho tar emot VIP-gäster som ska avnjuta spelets sista delar. Det ger en obehaglig insikt om de gigantiska skillnaderna mellan människors liv. På havet utanför kommer samtidigt den tidigare polisen Jun-ho med två båtar för att hitta ön och söka efter sin försvunne bror. Vi får också följa den unga nordkoreanska kvinnan som flytt från Nordkorea och arbetar som soldat och vakt på tävlingen. Andra starka karaktärer som är i fokus i handlingen är den äldre mamman och hennes vuxne son som båda deltar i tävlingen. Den unga gravida kvinna som deltar i tävlingen är också en viktig del i berättelsen.

Denna säsong är den blodigaste hittills. Vissa scener är så grymma att det är svårt att se dem – samtidigt inser jag att även om det inte finns en spel som detta i verkligheten (får vi hoppas) så är verkligheten på många sätt ett spel fyllt av orättvisor och där människor utnyttjas och far illa. Scenerna berättar om hur människor agerar under press och visar människor både som extremt själviska och andra som medkännande varelser. Denna säsong är välgjord in i minsta detalj och gripande, engagerande och djupt tankeväckande.

Säsong 2 blev en besvikelse för många. Förmodligen var orsaken till att många blev besvikna inte att den skulle vara dåligt gjord eller att handlingen inte är engagerande utan missnöje grundade sig troligen på att den visade sig ju ha ett abrupt avslut med en lång rad oavslutade händelsekedjor. Bara några dagar före premiären av säsong 2 kom informationen att det inte var den sista avslutande delen utan att de skulle komma en tredje säsong som ska vara den avslutande säsongen.

Squid Game har flest antal visningar någonsin för en TV-serie på Netflix. En andra säsong hade premiär den 26 december 2024, och en tredje och sista säsong har premiär 27 juni 2025.
Producenten och regissören har lovat att det är den sista säsongen men nu börjar det ryktas om möjliga spinoff-serier.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Korea, Netflix, Recension av tv-serie, Squid Game, Tv-sere

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in