Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteraturkritik

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

by

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.

Bokrecension: Undergången av Malte Persson – oerhört imponerande

by

Undergången
Författare Malte Persson
Utgivningsdatum 2021-04-13
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100183943

Att på 175 sidor lyrik kunna skildra framtiden och det förflutna och mänskligheten eventuella undergång är mästerligt. Malte Persson är en av de mest spännande svenska poeterna.

Undergången handlar om alltings undergång. Kanske. Om mänskligheten, om det som varit och det som kommer, eventuellt. Många lyrikböcker som ges ut är rätt tunna. Lyrik i sig är ofta mycket som kan sägas med få ord. Malte Perssons Undergången är därför i förhållande till många moderna poeters verk tung. 175 sidor där flera av dikterna är mångordiga, är lite unikt idag. Jo det finns tjockare lyrikböcker också. Men många är tunna och samtidigt kan de säga så mycket.

Hur som helst, jag är oerhört imponerad av Undergången och fastnade i att läsa den om och om igen. Speciellt vissa delar talade starkt. Den innehåller sviter av sonetter om gudar och människor och en 60 sidor lång blankvers-dikt som börjar med nutid där till och med corona finns med och tar oss baklänges tillbaka till big bang.

Malte Persson är en ord-konstnär av hög klass. Undergången talar starkt, den är skrämmande men också lekfull och ger tankar och hopp, trots allt. Han låter antikens gudar möta vår postmodernistiska tankevärld, allt finns med. Det är akademiskt kunnigt och samtidigt lättsamt, en underhållande njutning att läsa trots tragik och vemod. De existentiella frågorna, våra liv och mänsklighetens historia och samtidigt komiskt och spännande rim. Och det jag uppskattar mest av allt: han skriver oss inte på näsan vilka slutsatser vi ska ta. Om någon av våra nutida författare är värd att få en plats i Svenska Akademien är det Malte Persson. Om han däremot skulle vilja, det är en annan fråga.

Lite fakta om Malte Persson:
Han är född 1976 och bosatt i Berlin. Han debuterade 2002 med romanen Livet på den här planeten, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. År 2004 kom diktsamlingen Apolloprojektet som 2007 följdes av diktsamlingen Dikter. Året därpå, 2008, utkom Perssons andra roman, Edelcrantz förbindelser som nominerades till Augustpriset. År 2011 utkom sonettsamlingen Underjorden och 2016 prosaboken Om Ofissim som 2018följdes av diktsamlingen Till dikten. Persson har tilldelats en rad priser, exempelvis Göteborgs-Postens litteraturpris och Karin Boyes litterära pris, båda 2011, Karl Vennbergs pris 2012 och Tegnérpriset samma år, 2012. År 2013 fick han Svenska barnboksinstitutets Lennart Hellsing-pris. Persson erhöll 2017 Svenska Akademiens stipendium ur Gerard Bonniers donationsfond och 2021 erhöll han De Nios översättningspris. Persson är också verksam som kritiker, främst i Expressen, och översättare.

Tidigare utgivning:
Livet på den här planeten, 2002 (prosa)
Apolloprojektet, 2004 (poesi)
Dikter, 2007 (poesi)
Edelcrantz förbindelser, 2008 (prosa)
Underjorden, 2011 (poesi)
Resan till världens farligaste land, 2012 (bilderbok för barn)
Bobo i apskolan, 2014 (bilderbok för barn)
Om Ofissim, 2016 (prosa)
Till dikten, 2018 (poesi)
Undergången, 2021 (poesi)

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Bokrecension: Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik av Ivan Aguéli

by

Sidor tillägnade Solen : måleri och mystik
av Ivan Aguéli, Ibn Arabi, Bo Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-06-07
Förlag Aprilvindens Förlag
Översättare Bo Gustavsson
ISBN 9789198475418

En fascinerande samling essäer om skaparprocessen och kreativitet kopplat till mystik. Vad gör att människor kan skapa? Ivan Aguéli är ett världsnamn inom konsthistorien. I denna relativt tunna bok finns ett urval av de essäer och översättningar som Ivan Aguéli publicerade i den franska tidskriften ”La Gnose” 1910–11.

Det är första gången dessa essäer ges ut i bokform.

Jag är oerhört fascinerad av dessa essäer. Jag håller långt ifrån med om allt Ivan Aguéli. Snarare tvärtom. Min första tanke när jag hörde om boken var att jag skulle bli inspirerad av hans tankar, eftersom jag har ett stort intresse för olika former av det som kallas mystik och jag är övertygad om att det finns mycket mer i världen, både på jorden och i universum, än vi kan uppfatta med våra sinnen. Det sägs ju att vetenskapen inte ens kan beskriva fem procent av allt som finns.

Mystik har att göra med att känna eller uppfatta saker vi inte kan ta på, eller se med våra ögon. Det behöver inte betyda att det inte finns. Känslor, finns de? Eller för att ta något högst konkret: de luftmolekyler som gör att hundar kan spåra, de finns uppenbarligen men vi kan inte uppfatta dem med våra sinnen. Det är hundar som har dessa sinnen.

Men då min väg i livet inte är den muslimska vägen märker jag att essäerna är som att höra Aguéli uttrycka sig och jag vill svara och säga emot. Han skriver bland annat negativt om buddhism och ödmjukhet. Jag märker att jag blir rätt arg på honom. Men jag tycker det är intressant och givande. För just genom att möta andras åsikter lär vi känna oss själva.

Nej, jag håller inte alls med Aguéli om hans syn på mystik. Tvärtom tror jag att mystiken och allt i världen är öppet lika mycket för kvinnor som för män. Hans inställning är ju strikt patriarkal. Ja, jag har respekt för religionsfrihet och jag har respekt för att en del, som Aguéli, konverterar till islam. Men som den utövas i länder som Iran och Saudiarabien har jag svårt att kalla den särskilt jämställd och för mig är religion som har med mystik att göra ofta mycket mer jämställd än det som förespråkas i dessa essäer.

Men det är väldigt intressant att läsa och liksom ta en diskussion i tankarna.

Boken innehåller även ”Traktaten om Enheten” av sufimästaren Ibn Arabi, ett verk från 1200-talet som betydde mycket för konstnären.

Bokrecension: Klubben av Matilda Gustavsson – Må vi aldrig glömma hur en klick ur kultureliten anser sig stå över oss andra

by

Klubben
Författare Matilda Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-11-20
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100177645
E-bok
Filformat Ljudbok
ISBN 9789100179878

Matilda Gustavsson fick journalistpriset för sitt avslöjande av den så kallade kulturprofilen, mannen som är gift med Katarina Frostenson, den tidigare ledamoten av Svenska Akademien. Om någon någonsin varit väl förtjänt av detta journalistpris är det Matilda Gustavsson. Hon fick 18 kvinnor att berätta om våldtäkter, hot och trakasserier som de utsatts för att kulturprofilen och inte alltför sällan under ganska öppen ridå. Omgivningen valde mer eller mindre att blunda för vad som hände.

Avslöjandena lyfte fram mycket vidrigt och brottsligt som rört sig under ytan. Svenska Akademien sattes utan tvekan i gungning. Denna kulturprofilen hade fått stöd och ekonomiska bidrag av Akademien och han har hyllats av framför Horace Engdahl.

Matilda Gustavsson bok där hon berättar om arbetet reportaget och avslöjanden är gedigen och jag upplever den mycket ärlig. Hur beskriver hur svårt det är för kvinnorna att våga berätta. De vet att det finns krafter inom kultureliten som helst vill få dem att hålla tyst. Det är väldigt skrämmande.

Något jag mår rent fysiskt illa av är att förstå vilka tankar om övermänniskoideal som härskar bland en del av Svenska Akademiens ledamöter och tydligen hos Horace Engdahl i synnerhet. Han och flera andra anser sig stå över andra människor och under Engdahls ledning avsatte de Sara Danius som ständig sekreterare för att hon ville gå till botten med anklagelserna om oegentligheter. Det är helt vidrigt att de anser sig stå över svensk lag för att anser sig ha ”snille och smak” utöver andra människor. Hur kan ett sådant övermänniskoideal alls ha sådant stort inflytande inom kultur?

Matilda Gustavsson fördjupar i ”Klubben” sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Svenska Akademien har nog inte helt tagit sig ut efterskalven efter skandalerna som krackelerade. Må vi aldrig glömma hur en klick ur den svenska kultureliten anser sig stå över oss andra.