Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

hästpojken

Emeli Sandé, Timbuktu med flera på EMI Fest

by

Den 19:e januari bjöd EMI in till sin årliga fest, för underhållningen stod Alice B, Cookies n Beans, Emeli Sandé, Hästpojken och Timbuktu. Vi på Kulturbloggen var givetvis på plats i Skyddsrummet och gjorde vårt bästa för att samla våra intryck samt dokumentera kvällen i bilder.

Alice B

En av Göteborgs mest talangfulla unga singer-songwriters stavas Alice B och hon öppnade kvällen starkt. För den ännu inte invigde är I den här staden en bra inkörsport till hennes tonårsexistentialism i popförpackning. Låtarna, som ofta hamnar någonstans mellan lycka och melankoli, tar upp ämnen som lätt fångar ens intresse.

Emeli Sandé

Kvällens internationellt sett största artist var den skottska r’n’b-stjärnan Emeli Sandé som förra året fick en hit med Heaven. I februari ger hon ut sin debutskiva Our Version of Events som vi förutspår kommer bli rejält omtalad.

Timbuktu

Trots att jag tidigare inte har kunnat räknas till hans allra största beundrarskara måste jag säga att Timbuktu var kvällens stora behållning. Med en sällan skådad pondus och scenglädje utstrålade hann en säkerhet som enbart en sann musiker kan besitta. Och nya låten Fallskärm som premiärspelades satt som en handske. Ser fram emot att höra mer av honom under våren.

Bilden längst upp föreställer Göteborgsbandet Hästpojken som är EMI:s senaste signering.

Hästpojken på vårturné

by

febr 024


Efter Handen på hjärtat-turnén, som jag var och såg Malmöföreställningen av i onsdags, fortsätter de nu på turné under våren. Det var en riktigt vass spelning så jag rekommenderar det verkligen.

Ur pressreleasen:

”Inget och allt är förändrat när Hästpojken äntligen är tillbaka efter en tids tystnad. Med nya bandmedlemmar, ny energi och den nya skivan Från Där Jag Ropar står framgångsbuffén nu uppdukad. Hästpojkens nya material är inte alls skitigt eller skränigt utan genomsyras mer av en poppig, välpolerad och dansbandsinfluerad ljudbild. I melodier och texter återfinns allt det där man bara finner i ett sönderdelat Gbg-hjärta.”


Här är datumen:

25.3 Hugos, Norrköping
26.3 Smålands Nation, Växjö
27.3 Björnes Magasin, Mariestad
1.4 Nöjesfabriken, Karlstad
2.4 Strand, Stockholm
3.4 Brew House, Göteborg
7.4 STK Korjaamo, Helsingfors
9.4 Stadshuset, Sundsvall
10.4 Spegeln, Gävle
21.5 Lundakarnevalen, Lund

Bild: Nina Einarsson, från spelningen i Malmö 17/2.

Hästpojken på Babel, Malmö

by

febr 010

Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp på scenen iklädd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min känsla av att ha och göra med en missanpassad  dansbandsstjärna på dekis. En hatisk Håkan, en tonårsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.

Jag tvekar men bestämmer mig för att beundra det konsekventa i det hela. Det är ändå just den här rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det ärlighetsaspirerande hela tiden på patetikens gränser.  Han mumlar något osammanhängande i micken, tar ett klunk öl och vevar igång första låten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.

För det låter ingenting annat än fantastiskt och Martin lyckas få var textrad att låta som det viktigaste som kan sägas. Det är ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur strålande ”Från där jag ropar”. Det är nästan bara låtar därifrån som spelas som för att understryka övergången från klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under låtarna är Martin den självklare frontmannen, hoppar upp på högtalarna och verkar nästan rent fysiskt driva ut sin smärta, ut till publiken.

febr 034

Det är så fort bandet slutar spela som man lägger märke till att de är just ett band. Men det är en konstigt sammanhållen grupp, klädda i helt olika stilar, där alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha svårt att fokusera på själva spelningen. Martin verkar mer och mer förvirrad och inte veta var han ska göra av sig själv när han inte sjunger. Det är charmigt i början, men på slutet mest irriterande.

När en gitarrist säger till Martin att för i helsike ta i mer från magen eller när en annan, under ett märkligt break i Caligula, påpekar att det ju låter ”för jävligt” undrar man om det är en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite för länge och behöver tid ifrån varandra. Hur som helst skapar det en konstig stämning som gör att publiken stampar otåligt i marken i väntan på att de ska köra igång igen, med nästa popexplosion.

Annars låter det fenomenalt som sagt, men kanske förtar mellansnacken lite av magin. Det enda som känns riktigt genuint i det förvirrande bandet är Martins genomträngande röst som når ända in i en. Och det är tillräckligt för att skapa en känslan av att ändå ha varit med om någonting viktigt, en sorts känsloexorcism som sitter i riktigt länge.

febr 018

Bilder: Nina Einarsson.

Läs vår recension av ”Från där jag ropar” här.

Joel Alme – Waiting for the bells

by

joel

Elegant är första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Joel Almes nya album. Steget från fina ”A master of cermonies” ligger snarare i en ökad jämnhet i både framförande och låtskrivande än ett nytt sound. Alme låter fortfarande desperat, men på ett vuxet, kontrollerat sätt. Kanterna är bortpolerade, på gott och ont.

Fusionen av 60talets Walker brothers och Phill Spector känns mer gjuten nu, lika mycket som den mellan Bruce Springsteens patos och Marvin Gayes band (tänk piano, blås och stråkar, ungefär hela tiden). Se, där fick jag ur mig de influenser som nämns i nästan alla recensioner av plattan, följt av ett högt betyg. Och det är lite här problemet ligger för mig. Det är musik som känns så säker i sitt tilltal att det är svårt att anmärka på någonting, samtidigt som väldigt lite sticker ut eller får mig att reagera.

När jag som bäst satt och staplade ovanstående ur-amerikanska influenser på varandra kom en kompis på besök. ”Är det här Almes nya? Fan vad svensk pop det låter.” Jag opponerade mig direkt, men efter ett par lyssningar till kan jag hålla med. Vi har ju båda rätt. Visst låter det amerikanskt, men ingen kan förneka att både Håkans och Hästpojkens (senaste skivans) tilltal hela tiden lurar i bakgrunden. Eskapismen som får Alme att brista ut i den finare refrängen efter den andra och som får en att bortse från var slirig ton. Den skönt distanslösa göteborgsinställningen till musik är svårt att motstå.

Jag gillar ”Waiting for the bells” men den känns hela tiden flyktig, som om uppvisningen i precis rätt avvägning stil, elegans och hjärtekross får det att bli lite uddlöst, mitt i all sökan efter just, får man förmoda, känslomässig udd och beröring. Om Alme nån gång hade tonat ned stråkarna och till exempel låtit ”No luck to give” låta som den gjorde på hans aukustiska framförande på ”Musikhjälpen”, hade skivan lyft ett snäpp till.

Jag saknar nyanser, både i form av ökad skörhet och mer driv, ibland. Men i låtar som mäktiga ”You will only get it once” är det lätt bortglömt. Det är att den följs upp av tio likadana låtar till som gör att jag inte tycker att det håller fullt ut.

Läs vår intervju med Alme här.

Läs i dn, i aftonbladet, i expressen, i sydsvenskan, i svd.

Från musikhjälpen.

Hästpojken – Från där jag ropar

by

hästpojken

Det är alltid de ”smarta” skivorna som hamnar längst upp på de poppolitiskt korrekta årsbästalistorna. De där som likt Animal Collective eller Grizzly Bear kombinerar expermientiellt intelligent pop med svalare texter och melodier, svåra att argumentera emot men i längden lite… tråkiga.

Kanske är det därför jag med jämna mellanrum alltid återvänder till göteborgsscenen, detta mekka för hjärtat-på-manchesterkavajen-känslokaskader á la Håkan Hellström. Ingen ironi, bara (alkohol)romantik och den svartaste cynism. Alibit för göteborgsscenen, det som skiljt romantiken från den mer sliskiga radioditon, har alltid varit att musiken rört sig i någon sorts konformistisk poppunk, escapismen från Smiths och ilskan från Ramones. Hade inte Håkan sjungit som han gör hade mycket färre rört på ögonbrynen.

Kanske är det därför det tog ett bra tag för mig att smälta första singeln från Hästpojkens nya. ””Gitarr & bas, trummor & hat” var så melodifestivalen-blödigt direkt i sitt tilltal, texten staplade klysha på klysha och Martin Eliasons röst lät mest av allt som… Per Gessle. Det aggresiva rastret från punkiga (och visserligen halvtråkiga) ”Caligula” var helt borta och kanske var det bristen på distans till popens tråkigare (kommersiella) avarter som fick mig att rygga tillbaka.

Men jag oroade mig i onödan. När jag med viss bävan spelar ”Från där jag ropar” i sin helhet är det som om allting faller på plats mycket mer än det gjorde på Caligula. Eskapismen finns kvar, den verkar till och med trivas mycket bättre bland stråkar, pianon och akustiska gitarrer. Precis på samma sätt som Mattias Alkberg använde sig av både schlager och dansband på Nerverna för att skapa något väldigt personligt bidrar influenserna till att skapa någonting för pop-sverige unikt, så långt ifrån både Dansbandskampen och Melodifestivalen man kan komma.

Mer rättvist vore att tala om schlagerns 70-tal, ja 70-tal över huvud taget. Det är svartsynt, romantiskt och helt utan ironi och därmed lika direkt drabbande som någonsin Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström. Kärleksballader på svenska har sällan känts som så utstående från allt annat som  på ”Små små stunder” och ”Katarina är ett hål”. Och när Hästpojken väl tar i som i drivet arga ”Ett bättre djur” (”Jag har en kula för alla här”) eller rockiga ”Medan vi faller” så är det mycket mer raffinerat än det var på Caligula. Inte intellektuellt och utmanande men ärligt och direkt.

Det är väldigt skönt att det vågas ta steg från den indie vi är vana att höra från göteborgsmaffian. Men i år har Hästpojken varit långt ifrån ensamma om att göra någonting som känns  som en vägbanare för svensk pop. Det har varit ett fantastiskt år med utmärkta skivor från [ingenting], Stefan Sundström, Hanna Hirsch, Mattias Alkberg, Skriet, Olle Ljungström, Anna Järvinen och nu Hästpojken. Istället för ”lyssna även på”-länkar skriver jag: har ni inte hört detta, så lyssna lyssna och inse att det kommer bli ett väldigt spännande deccenium.

Än så länge går det bara att lyssna online om du har spotify premium.

Läs mer i Expressen.
Intervju i DN.