Bestival, dag 2
7 september 2012
Som svensk var det obligatorisk närvaro vid stora scenen när vår egen systerduo First Aid Kit under fredagsförmiddagen gjorde sin Bestival-debut. Solen sken och himlen var blå, förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. First Aid Kit gör den typen av i amerikansk tradition rotad folkmusik som får publiken att sätta sig ner i gräset. För min del är det en trevlig stund som toppas av sublima framföranden av Emmylou och Paul Simons America. Betyg: 3.
Nästa akt att inta Main Stage var Adam Ant som klätt ut sig till sjörövare. Det behövdes bara minuter för att fastslå att det rörde sig om en totaluppvisning i uselhet så jag gick till Big Top (tältscenen mittemot stora scenen) för att spana in den nya Sunday Best-signeringen Valerie June istället. Den av Dan Auerbach från The Black Keys producerade blues- och countrysångerskan har en nasal och autentisk röst som för tankarna till hennes hemstad Memphis vildaste kvarter. Hon ser ut som en superstjärna och den lågmälda gitarrbluesen, som bland annat backas upp av en lokal trumpetspelare, skulle inte passa helt fel i en David Lynch-film. Betyg: 3.
Att Bestival i år är en odyssé genom en mängd olika stilar, känslor och uttryck fick sin bekräftelse när hardcorepunkarna i Gallows intog Main Stage. Aldrig tidigare har väl så hårdhänta huliganer fått leka rövare på samma scen som The xx och Florence + the Machine. Deras pitbull-liknande sångare Wade MacNeil börjar med att säga ”hope you’ve enjoyed it so far because we’re here to ruin your festival” innan han pekar finger och låtsas hänga sig med mikrofonsladden. Under halva spelningen är han lika ofta i moshpiten som på scen. Det är en rejäl urladdning som fungerar förvånansvärt väl på en stor festivalscen. Betyg: 4.
Mitt senaste möte med Los Angeles-baserade Warpaint var under förra årets upplaga av Way Out West. Då rörde det sig om en mörk, förförisk och surrealistisk klubbspelning på Trädgården. I solsken på en betydligt större scen fungerar det långtifrån lika bra. Dessutom utgörs halva spelningen av nytt material där de progressiva gitarrslingorna bytts ut mot synthar. En ny låt innehåller till och med samplade trumbeats. Bandet går i en mer minimalistisk och elektronisk riktning som möjligtvis hade imponerat mer på en annan scen. Höjdpunkten är Undertow, den enda låten som är tillräckligt känd för att kunna engagera en stor publik. Betyg: 2.
I öppningslåten Heaven frågar Emeli Sandé om publiken känner igen henne. Dum fråga, om hon inte var det innan så var hon efter sina uppträdanden på OS-avslutningen definitivt något av en engelsk nationalskatt. Varje låt får ett så enormt gensvar att allsången under en Håkan Hellström-konsert bleknar i jämförelse. Hon tolkar Coldplays fjolårshit Every Teardrop is a Waterfall och fram emot slutet mynnar en reggae-version av Where I Sleep ut i ett Bob Marley-medley, men höjdpunkten är avslutningen med Next to You vilken många av besökarna lämnar scenen nynnandes på. Att låtar som Read All About It och River är inte hela världen – hon fyller väl ut sina 45 minuter och publikengagemanget är rent av makalöst. Emeli Sandé har en speciell plats i engelsmännens hjärtan. Betyg: 4.
The xx som senast spelade på Bestival samma år som de vann Mercury Music Prize var tillsammans med Florence + the Machine fredagens huvudakter. I sedvanlig ordning öppnas spelningen med Angels och det bjöds på en hel del karameller från nya skivan Coexist som tycks dela lyssnarna i två läger: de som älskar den och de som tycker den är tråkig. För varje gång jag sett The xx live i år har jag blivit mer och mer säker på att jag tillhör den förstnämnda.
Till skillnad från spelningen på Berns förra veckan spelades även Chained som tredje låt, annars var setlisten snarlik. Reunion och Sunset följer varandra så naturligt att det känns som en enda lång låt. Det samma kan sägas om Swept Away – deras mest klubbiga låt vilken live inleds med melodislingan från Take Care – och Shelter som vävs samman förvånansvärt trots att de är rätt olika. Under Crystalised smälter inga glaciärer, åtminstone inte på en festival nu när trummorna är bortplockade. Publikfavoriterna blir snarare VCR, Islands och – den första av tre extranummer – Intro. Att natten lagt sig över Isle of Wight är ett plus, det är vid den här tidpunkten The xx introverta musik blir som bäst. Betyg: 4.
Istället för att se kvällens andra headline Florence + the Machine tog jag mig till en betydligt mindre tältscen som hette Psychedelic Worm där Porcelain Raft och Kindness stod för kvällsunderhållningen. Tidigare i år öppnade italienaren Mauro Remiddi som har scennamnet Porcelain Raft för M83 på Berns. Då var han ensam på scen, nu backas han upp av Yuck-trummisen Johnny Rogoff. Konserten inleds med Drifting in and Out och tankarna förs direkt till ett centralstimulant 90-tal då drömpop fortfarande var det coolaste som fanns. Det är just någonting storslaget emotionellt i Porcelain Rafts euforiska 90-talsdyrkan. De svävande synthsamplingarna fungerar utmärkt i låtar som Shapeless and Gone och Unless you Speak from Your Heart. Konserten avslutas med en tio minuter lång cover på Guns’n’Roses megahit November Rain då trummorna spelas hälften så fort som den shreddande gitarren. Det är underligt, men fullkomligt briljant. Jag kan tänka mig att det är så här det låter när stjärnor föds. Betyg: 3.
Jetlaggad och nyss influgen från Japan krönte Kindness sedan fredagsnatten med att ge festivalens hittills bästa spelning. Debutskivan World, You Need a Change of Mind var en uppvisning i psykedeliskt disco och den presenteras perfekt här på Bestival. Redan i öppningslåten Cyan känns det som att jag förflyttas till 70-talet och något nästan ironiskt stillöst framträdande på Top of the Pops. Det bjuds på fuldans och redan i andra låten hoppar den gänglige sångaren Adam Bainbridge ner i publikhavet. Publikens favoriter är helt klart Swingin’ Party och funkiga That’s Alright då gitarristen (som är utklädd till nunna) och bakgrundssångerskorna får stå i rampljuset. Efter ett ”sickly tired jam” avslutar Bainbridge spelningen med att springa ett helt varv runt lokalen. Vid det här laget existerar inte längre någon gräns mellan band och publik. Alla är en del av samma dimmiga fest. Betyg: 5.
