Aritist: Porcelain Raft
Titel: Permanent Signal
Betyg: 3
Drömpop med ett sårbart anslag, så skulle jag nog bäst beskriva Permanent Signal. Rom-födde, men numera New York-baserade, Mauro Remiddis andra album följer till viss del samma drömska shoegaze som förra årets debutalbum Strange Weekend, men uppbackad av medlemmar från Yuck och The Antlers är han tydligt ute efter ett mer organiskt sound.
Det spirande havet av centralstimulanta synthar, som gjorde förra årets Strange Weekend till en så drömsk pärla, har genomgått en förvandling – med knarriga stråkar och pianon tas ljudbilden ner på jorden igen. Det är mer orkestralt, vilket framgår redan på öppnande Think of the Ocean; en gråtmild dimma till låt som på sätt och vis sätter tonen för albumet. Efterföljande Cluster, Minor Pleasure och Night Birds, den sistnämnda sticker ut med sina Beatles- och Bowie-vibbar, är dock mer upptempo medan Open Letter och Warehouse fungerar som instrumentala mellanspår. It Ain’t Over är med sina elektroniska inslag albumets experimentella nummer.
– I lost connection, sjunger sedan Remiddi i albumets sjunde spår, the storm is getting closer. Existentiell rotlöshet är något av en genomgående tematik på Permanent Signal, men mitt bland alla förlorade signaler lyckas han skapa någonting vackert, mänskligt och – ja – sårbart.
Bästa spår: Night Birds