• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

fars

Rampfeber på Dramaten – skruvat, hysteriskt – men ibland för mycket

17 april, 2016 by Rosemari Södergren

rampfeber2

Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten

Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? ”Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.

Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.

Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

rampfeber_lottateljeSkådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter ”Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).

Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.

Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.

rampfeber_torkelAlexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.

Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström

rampfeber_skoglund

rampfeber

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, fars, Michael Frayn, Rampfeber, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Özz Nûjen gör comeback på Uppsala stadsteater i farsen Två herrars tjänare

6 september, 2014 by Redaktionen

ozznujen

Özz Nûjen görcomeback på Uppsala stadsteater. Den här gången som tjänaren Truffaldino i komediernas komedi – den skruvade förväxlingsfarsen Två herrars tjänare.

Ett pressmeddelande berättar:
Ska Florindo få sin Beatrice? Kommer Clarice avslöja bluffen om sin kommande man? Vem ska först berätta den hemska nyheten att Rasponi är död? Och vad gör man som tjänare om man plötsligt har två arbetsgivare att passa upp på? Förvirringen är total i farsen Två herrars tjänare. Mitt i allt står tjänaren Truffaldino som ska försöka bemästra sina överordnade, fixa flörten med Smeraldina och hålla god min mot alla. Och när ska han äntligen få något att äta?

Regisserar gör Dritëro Kasapi som nu återvänder till Uppsala stadsteaters stora scen. Kasapis och Özz Nûjens senaste samarbete var publiksuccén En midsommarnattsdröm (2010) där Özz tänjde på gränserna i rollen som Puck.

Pjäsen Två herrars tjänare skrevs för mer än 260 år sedan av italienaren Carlo Goldoni. Den är skriven i en commedia dell´arte-tradition, och Goldoni anses vara den som utvecklade denna teaterform mot en mer modern variant.

Av: Klas Abrahamsson, fritt efter Carlo Goldoni
Regi: Dritëro Kasapi
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & Kostym: Annika Nieminen Bromberg
Ljud & Musik: Stefan Johansson
Ljus: Mats Öhlin
Mask: Anna Lilja

Medverkande: Göran Engman, Eli Ingvarsson, Moa Silén, Gustav Levin, Åsa Forsblad Morisse, Özz Nûjen, Mathias Olsson, Francisco Sobrado, Emelie Wallberg.

Föreställningsdatum: 5/9 Genrep, 6/9 Premiär, 10/9, 11/9, 12/9, 17/9, 18/9, 19/9, 20/9, 24/9, 24/10, 29/10, 30/10, 8/11, 19/11, 23/11, 28/11 och 12/12.

Premiärunderhållning i foajén: I samband med premiären den 6 september uppträder ”Branicula,” 1700-talsdansare klädda i tidstypiska kläder och peruker från tiden för Gustav III regeringstid, i foajén.

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: fars, Özz Nûjen, Två herrars tjänare, Uppsala Stadsteater

Från Boulevardteaterns premiär på Ionescos teaterparodi Den skalliga primadonnan

7 oktober, 2012 by Redaktionen

Den skalliga primadonnan
Boulevardteatern, Stockholm
Premiär den 6 oktober 2012

Eugene Ionesco räknas vid sidan av Samuel Beckett som den absurda teaterns fader. Egentligen avskydde han teater och skrev Den skalliga primadonnan som en provokation. Han tyckte att den engelska salongteatern liknade de fåniga konversationsfraser han fick lära sig när han studerade engelska. Teaterparodin blev på samma gång en parodi över det konventionella småborgerliga livet.

Handlingen i Den skalliga primadonnan utspelar sig i vardagsrummet, hemma hos det äkta paret Smith som får besök av sina vänner herr och fru Martin. Två roller utgörs också av husan Mary och brandchefen som kommer förbi.

Konversationen svänger mellan meningslösheter och absurda historier. Herr och fru Smith grälar om huruvida det alltid är någon där när det ringer på dörren eller om det aldrig är någon där. Paret Martin glömmer bort hur de känner varandra och kommer efter en lång utläggning fram till att de vaknade i samma säng och har en gemensam dotter.

På Boulevardteatern spelas den absurda pjäsen av teaterveteranerna Kim Anderzon, Tintin Anderzon, Iwa Boman, Nils Eklund, Helge Skoog och teaterchefen själv, Roger Westberg. Ändå känns dialogen ibland lite trevande. Kanske hänger det ihop med att det är premiär och i så fall kommer det att flyta på bättre de kommande föreställningarna. En del skratt blev det, men jag tror att det kan bli ännu roligare när pjäsen sätter sig.

Den skalliga primadonnan är en intressant betraktelse över teatern som en spegling av det vardagliga livet. Vad är det egentligen som engagerar oss, vad är verkligt och vad är bara plattityder?

Den skalliga primadonnan
av Eugene Ionesco

Medverkande:
Kim Anderzon, Tintin Anderzon, Iwa Boman, Nils Eklund, Helge Skoog, Roger Westberg

Regi: Lena Söderblom

Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om Ionesco, absurd teater, parodi

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: fars, Komedi

Spökhotellet – skruvat och roligt

12 april, 2012 by Rosemari Södergren

Spökhotellet av Georges Feydeau
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 11 april 2011

Två par i medelåldern bor grannar och båda paren har det lite trassligt i sina äktenskap. Den ena mannen är intresserad av grannens fru och lyckas få med henne till ett hotell en natt, för att hon ska hämnas på sin man som enligt henne inte är tillräckligt intresserad av henne. Nu råkar slumpen göra att de hamnar på precis det hotell dit hennes man kommer samma natt för att han ska undersöka ett misstänkt fall av spöken.

Ja det låter som en knasig historia. Ännu knasigare och med ännu fler förvecklingar blir det.

Spökhotellet är en komedi och en fars, skriven av fransmannen Georges Feydeau 1894. Den är en av flera franska komedier som driver med en särskild slags pjäser som var vanliga på de franska teatrarna i mitten av 1800-talet. Handlingen utspelades i franska salonger i burgna hem där ofta en främling kom på besök och det mesta ställdes upp och ned, men i slutscenen ställdes allt till rätta. De nya komedierna av pjäsförfattare som Georges Feydeau drev med dessa och skruvade dem några varv till.

Spökhotellet kom till under en tid då stränga moraliska principer styrde och dubbelmoralen frodades bakom stängda dörrar. Att det därför är så många dörrar som öppnas och stängs i den här typen av fars blir som en metafor, om de många dörrar som var stängda och som skulle må bra av att öppnas i de borgerliga gemaken.

Det är inte direkt en föreställning jag går hemma efteråt och grubblar över. Visserligen är det på sätt och vis en rätt mörk bild av människorna som kommer fram: de flesta ljuger mer än de talar sanning och det är inte många som har ärliga relationer till varje sig familj eller vänner. Men jag känner att det är inte med sådana glasögon jag ser eller bedömer den här föreställningen. Den är rolig och för att den ska fungera kräver det att skådespelarna har tajming i sitt samspel – och det har de. Lennart Jähkel som herr Pinglet är klockren, ful och beräknande och Michael Segerström är som alltid bra i sin roll som den sliskiga hotellportieren Bastien. Maria Salomaa gör den rejält bortskämda hemmafrun Marcelle, som bara vill ha mer uppmärksamhet. En biroll, men riktigt lustig sådan, är kommissarie Boucard som Ulf Eklund gör med den äran. Han får dessutom utrymme till ett litet soloparti där han tveklöst inspirerat av Peter Sellers berömda Rosa Pantern. Oj vad jag skrattade.

Framför allt ser jag föreställningen som en underhållande komedi även om vissa paralleller med vår tid går ändå att dra. Handlingen utspelar sig från början i en tid i Frankrike då Paris blomstrade. Frankrike tjänade bra på att vara en kolonialmakt och de nyrika borgarna levde i välstånd, fast samtidigt hade allt gått fort och många kom från landet och var innerst inne rädda för att avslöjas som de lantbor de egentligen var. Välståndet vilade på en bräcklig grund, därför gick alla omkring på tå utan att säga saker vid dessa rätta namn. Att sopa problemen under mattan blir i längden ohållbart.

Förutom duktiga skådespelare tyckte jag om scenografin. I första akten utspelas handlingen i familjen Pinglets ljusa lägenhet och en stor del av andra akten i hotell Friheten, som kom fram genom en snillrik användning av vridscenen: hela hotellet visade sig finnas på andra sidan vridscenen. Ett riktigt spökhotell med läskig trappa.

Spökhotellet blir väl säsongens familjeföreställning – en komedi där alla i familjen hittar något att skratta åt.

I rollerna:
Pinglet Lennart Jähkel
Paillardin Jacob Nordenson
Mathieu Tomas Norström
Maxime Jörgen Thorsson
Boulot Kalle Malmberg
Bastien Michael Segerström
Kommissarie Boucard Ulf Eklund
Chervet m fl roller Siri Hamari
Ernest Joakim Gräns
Marcelle Maria Salomaa
Angélique Tova Magnusson
Victoire Ida Steén
Elever från scengymnasiet Kristina Falkborg
Naddine Edman
Tuva Maja Jansson
Wilma Enegren Ekström
Stella Hildersten
Arnold Vestin
Gustaf Asplund
Jonathan Bjuggfält
Niklas Smålänning
Alfred Stedt

Foto: Markus Gårder

Läs även andra bloggares åsikter om teater, komedi, fars, Stockholms stadsteater, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: fars, Komedi, Recension, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

Från premiären av Hårda bud på Odenteatern

9 april, 2011 by Redaktionen

Hårda bud som spelas på Odenteatern är en klassisk fars om vita lögner och dess konsekvenser. Två godhjärtade men inte alltför klipska poliskonstaplar ska lämna ett sorgligt besked till ett par som väntar hem sin dotter. Med rädsla för att chocken ska bli för stor för paret drar de båda ut på beskedet och trasslar till det mer och mer för sig.

Det är en härlig samling karaktärer som gestaltas skickligt av Odenteaterns skådespelare: Magnus Borén och Klas Ahlstedt är de velande konstaplarna Blunt och Gobblede. Börje Ahlstedt den godmodigt huttande Balthazar. Carina Perenkranz (Judith från Comhem-reklamen) hans förvirrade hustru – ena stunden en gråtmild äldre dam och nästa tillbakaflyttad till den flirtiga servitrisen hon var i sin ungdom. Erica Lernehav är den stentuffa unga mamman som leder jakten på en misstänk pedofil som lär befinna sig i villaområdet och Stefan Eriksson den välvillige men lättretade pastorn.

Hårda bud full av missuppfattningar och förvecklingar och skämtar med både högt och lågt. Ibland blir det lite tramsigt, men dialogen lockar till några rejäla gapskratt när poliserna vecklar in sig mer och mer. Pjäsen, som är skriven av brittiske Anthony Neilsen, innehåller ganska mycket svart humor, men du behöver inte vara orolig – allt ordnar upp sig till slut!

Bild: Klas Ahlstedt och Magnus Borén som konstaplarna Gobble och Blunt. Foto: Peter Knutson

Se vidare på Odenteaterns hemsida.

Relaterat: Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Komedi, fars, Odenteatern, Börje Ahlstedt

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Börje Ahlstedt, fars, Komedi, Odenteatern

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in