Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Bokrecension: Havsörnens skrik av Karin Smirnoff – det går inte att slita sig från denna deckare

by

Millennium 7 : Havsörnens skrik
Författare Karin Smirnoff
Serie Millennium (del 7)
Utgivningsdatum 2022-11-04
Förlag Bokförlaget Polaris
ISBN 9789177959229

Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är tillbaka. Nu är det författaren Karin Smirnoff som fått axla Stieg Larssons mantel. Handlingen är förlagt till Norrland, ganska väntat då Karin Smirnoff ofta utgår från norrländska miljöer i sina romaner. Hon har lyckats träffa helt rätt och förmedla kärnan av Stieg Larssons berättelse. Det känns som att han varit med och skrivit. Det går inte att slita sig från denna deckare.

Millennium är tre deckare skrivna av Stieg Larsson. Innan han dog hann han skriva färdigt och lämna in böckerna till Norstedts Förlag som valde att publicera dem, och det blev en stor succé. Millennium är de svenska böcker som sålt bäst någonsin, uppger Wikipedia.

‎David Lagercrantz‎ fick därefter det ärofyllda uppdraget att skriva tre fortsättnings-deckare på Blomkvists och Salanders äventyr. Nu har Karin Smirnoff som 2018 var Augustprisnominerad för romanen ”Jag for ner till bror” tagit över stafettpinnen. Och detta gör hon med glans. Det känns som att det Stieg Larsson som varit med att skriva. Det är spännande, det är samhällskritiskt och dessutom introduceras Karin Smirnoff en ny intressant karaktär. Egentligen två nya karaktärer som säkert kommer att följa med i kommande delas i serien.

Lisbeth Salander hamnar helt oplanerat i Norrland för att träffa en ung släkting. Salander är fortfarande besviken på Mikael Blomkvist också också råkar hamna i Norrland. Blomkvist tar tåget till Älvsbyn för att gå på sin dotters bröllop men dras in i händelser som får honom att hitta tillbaka till sina rötter som grävande journalist.

Norrland är långt ifrån ett paradis för älgjägare som vill leva lugnt med nära till skog och fjäll. Stora giriga företag vill känna grova pengar genom rovdrift i Norrland. Smirnoff låter Salander och Blomkvist möta människor som drabbas när när rika storföretag inte skyr några medel för att komma åt naturtillgångar och landytor. I företagens skugga agerar kriminella gäng, lockade av det enorma inflödet av nya pengar.

Det ska bli spännande att läsa följande delar, skrivna av Smirnoff. Fast jag erkänner att den största skurken har jag lite svårt att tro på. Hen är inte helt realistisk, kanske.

Lite bakgrundsfakta från Wikipeda om Karin Smirnoff:
Smirnoff föddes i Umeå men flyttade som liten till Stockholmsområdet där hon bodde i Södertälje, Tullinge, Huddinge och olika förorter innan hon i 20-årsåldern återvände till Västerbotten. Hon har sedan bott 10 år i Skåne och några år i Paris och bor sedan 2021 i Hertsånger och Stockholm.

Hon har bland annat arbetat som egenföretagare med gatukök i Hammenhög 2003–2005 och som journalist åren 2003–2012. Smirnoff driver sedan 2013 Componenta Wood AB i Piteå.

Smirnoff utbildade sig i början av 1990-talet vid Kulturama till fotograf, kompletterade med kurser i redigering, och jobbade därefter som journalist och marknadsförare. Åren 1994–1995 läste hon Skapande svenska vid Umeå universitet. Hon vidareutbildade sig i litterär gestaltning vid Lunds universitet 2017–2019 och debuterade 2018 med romanen Jag for ner till bror. Den nominerades till Augustpriset 2018 och är den första boken i en romantrilogi.

Bokrecension: Mordet på prästgården av Agatha Christie – ett måste för alla som gillar Miss Marple

by

Mordet på prästgården
Författare Agatha Christie
Format: Inbunden
Boktyp: Deckare
Antal sidor: 292
Översättning: Vanja Lantz
Omslag: Sara R. Acedo
Förlag: https://bookmarkforlag.se/bocker/mordet-i-prastgarden-2/
ISBN: 978-91-89393-46-2
ISBN Ljudbok: 978-91-89298-89-7
Utgivningsdatum: 2022-05-18
Originaltitel: The Murder at the Vicarage

Agatha Christie första kriminalromanen där Miss Jane Marple dyker upp. Miss Marple är en smart och klurig gammal dam som bor i byn Saint Mary Mead, i den brittiska landsbygden. En dam som inte uppskattas av alla. En del uppfattar henne som en nyfiken och skvallrig gammal tant.

Mordet i prästgården (eng. originaltitel The murder at the Vicarage) gavs ut 1930 och den kännetecknas av precis det som gör Agatha Christies deckare så bra. Mordhistorien är klurig, det är en riktig puzzeldeckare där vi som lärare får fundera och oftast inte lyckas klura ut vem mördaren är. Det är riktigt skönt med en deckare som puttrar på i lagom fart och inte en massa actionscener med biljakter och k-pistar.

Berättelsen utspelas i miss Marples hemby, Saint Mary Mead, och berättas i jag-form av Leonard Clement, byns kyrkoherde. Clement blir kallad till en dödsbädd genom ett telefonsamtal, som visar sig vara falskt när han kommer fram dit han blivit kallad till. När han återvänder till prästgården visar det sig att byns illa omtyckte kyrkvärd Protheroe, hittas mördad. Protheroe är verkligen illa omtyckt av alla. Han är en överste som aldrig är snäll mot någon och eftersom han hör dåligt skriker han till folk han talar med. Minst sju personer är misstänkta för mordet och bland dem till och med kyrkoherden själv som tidigare på dagen sagt att han skulle kunna döda Protheroe.

Ortens polis, Slack, är inte den mest briljanta polisen. Det är givetvis ur att Miss Marple är klipsk och kan dra de rätta slutsatserna. För den som gillar Agatha Christies deckare med Miss Marple är denna bok ett måste. Den är lättläst, det är mysig att sjunka in i de engelska miljöerna från 1930-talet och så skönt med en deckare där det inte gödslas med våld.

Bokrecension: Slukhål av Tove Alsterdal – till och med ännu bättre än den prisvinnande del 1 i serien

by

Slukhål
Författare Tove Alsterdal
Serie Ådalen (del 2)
Utgivningsdatum 2021-10-20
Förlag Lind & Co
Medarbetare Lindblad, Niklas (form)
ISBN 9789180181457

Slukhål är en fristående uppföljare till Rotvälta, som blev utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. Tove Alsterdal har en språk som för in mig i den norrländska miljön, jag ser och känner naturen och människorna som om jag är med där. Utan att slösa med ord, mer rakt på, kargt men ändå levande. Jag tyckte oerhört mycket om Rotvälta. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Rotvälta. Och nu har Tove Alsterdal överträffat sig själv. Slukhål går inte att slita sig ifrån. Jag läser och engageras, jag vill skaka om en del människor, tala förstånd med dem. Det är som att jag är med där.

Utan en massa biljakter och annan action är handlingen spännande och så engagerande. Huvudpersonen Eira Sjödin, är polisassistent i Kramfors. Hon har fastnat på den orten för att hennes mamma börjat bli dement och behöver hjälp. Livet för Eira skiljer från det liv jag upplever att människor lever här i Stockholm. Jag känner ingen som skulle ge upp sin karriär för att ta hand om en demensdrabbad gammal mamma. Men kultur kommer vi in i olika människors liv och får uppleva olika miljöer och tankesätt – som vi kanske aldrig skulle möta annars.

Slukhål tycker jag också handlar om hur poliser drivs av fördomar då de jagar misstänkta.

Bokförlaget berättar kort om handlingen:
I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand. Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö. När ännu en man försvinner berör det Eira personligen. För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

I Slukhål, liksom i sina andra kriminalromaner, berättar Tove Alsterdal visserligen om brott och det är spännande men det är framför allt berättelser om människor, hur människor agerar, känner och handlar. Det är vad som händer under ytan som är mest spännande. Och detta gör Tove Alsterdal så bra. Det går inte att slita sig. Jag bara måste läsa och läsa, vända blad och läsa.

Slutet av denna deckare öppnar för en fortsättning. Det säger jag inte nej till. Jag träffar gärna Eira och de övriga igen.

Recension av tv-serie: Kastanjemannen

by

Kastanjemannen
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 september 2021
Skapare Søren Sveistrup, Dorte W. Høgh, David Sandreuter, Mikkel Serup
Medverkande David Dencik, Danica Curcic, Mikkel Boe Følsgaard, Iben Dorner

En dansk kriminalserie som det surrats en del kring inför premiären. Den är absolut välgjord med duktiga skådespelare och spännande, in i minsta detalj. Men jag svårt att tro på lösningen, svårt att tro på orsaken bakom morden. Jag tycker kriminalhistorier kan vara ett effektivt sätt att berätta om samhället, orättvisor eller om psykologiska och mentala processer inom människor. För att en kriminalserie ska bli riktigt mästerlig måste den berätta något som jag kan tro på eller relatera till, den måste berätta något som är intressant att det blir berättat. Enbart spänning och välgjorda klipp och skickligt arbete med ljud och ljus räcker inte. Kastanjemannen är skickligt gjord men jag kan upplever deckarhistorien i sig som oerhört orealistisk även om det förstås finns delar av hur människor agerar och ljuger och döljer saker som berättar en del om hur människor fungerar.

Vid ett bestialiskt kvinnomord hittar en utredare en liten figur gjord av kastanjer på mordplatsen. Det mystiska är att fingeravtrycken på figuren passar in på ett försvunnet barn, som förmodas vara mördat. En person sitter fängslad och har erkänt mordet på barnet, även om kroppen inte hittats.

Krafter inom polisen motarbetar utredningen kring kastanjefigurer och hävdar bestämt att det måste vara en ren slump. När ytterligare en kastanjefigur med fingeravtryck från samma försvunna barn hittas vid ytterligare ett hemskt kvinnomord hårdnar kampen mellan de poliser som vill utreda barnets försvinnande och de poliser som anser försvinnandet vara löst i och med att en man erkänt mordet.

Det är intressant med maktspelet mellan olika grupper inom polisväsendet. Frågan tar sig ända till regeringen, eftersom det försvunna barnets mor är en populär minister. Spelet mellan det försvunna barnets föräldrar och deras olika sätt att hantera sorgen och försvinnandet och det förmodade mordet är en av de intressanta delarna i serien. Mamman vill inte få tillbaka hoppet om att barnet är vid liv medan pappan menar att han känner på sig att barnet lever. Bådas reaktioner går att begripa och känna med. Jag tänker att den delen av berättelsen är den som mest berör mig.

Kastanjemannen bygger på romanen med samma namn och skapad av Søren Sveistrup (The Killing/Brottet). Jag har inte läst den så jag kan inte säga huruvida boken är bättre. Serien är absolut värd att ägna tid åt att se, även om den inte är årets bästa kriminalserie är den ändå i hög grad godkänd.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.