Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Börje Ahlstedt

Måns Zelmerlöv får bra kritik för rollen i Romeo och Julia

by


På nyårsafton har en helt ny musikal premiär på Göta Lejon. Musikalen Romeo & Julia bygger på Shakespeares klassiska pjäs men har fått en ny modern dialog och med musik som alla känner igen. Flera av tidernas största hits inom pop, rock och hiphop har fått nya spännande arrangemang.

Måns Zelmerlöw i rollen som Romeo. Fågel eller fisk? Succé eller pannkaka?

De recensioner som släppt pekar mot succé. Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

Hur galet kan det bli?
Shakespeare möter Metallica. Schlager-Måns är övertygande som passionerad älskare i världens mest berömda kärlekshistoria.
Musikalen blixtrar som ett nyårsfyrverkeri.

Premiären var på självaste nyårsafton. Ja sämre sätt kan man fira nyårsafton på.
Föreställningen av Romeo och Julia på Göta Lejon i Stockholm har en tillhörande backstageblogg.

Anders Björkman på Expressen gav musikalen betyg 3:

Den här musikalen slår verkligen underifrån. Efter att ha startat i SVT:s ”Jakten på Julia”, som knappt hade några tittare, och sedan repeterat på en teater, som varit inblandad i ekonomisk kris, så kändes framgången avlägsen.
Därför är det roligt att kunna rapportera om en bra föreställning. Inte den bästa av musikaler, men en genomarbetad uppsättning, snyggt paketerad och med en duktig ensemble rakt igenom.

Vi hoppas att Kulturbloggen framöver ska kunna lämna en egen recension också. Det är vår ambition i alla fall.

Morgan Alling som regisserat föreställningen utropar att Måns Zelmerlöw är bättre skådespelare än Börje Ahlstedt, berättar Aftonbladet:

Morgan Alling, regissör, var också nöjd med premiären.
– Jag är skitstolt att ligga bakom det här. Måns är bättre skådespelare än Börje Ahlstedt, han är ärlig och äkta hela tiden, säger Morgan Alling.

Den kommentaren är skum. Vad har Börje Ahlstedt med Romeo och Julia-föreställningen att göra? Det jag förstår när jag läser att Morgan Alling sagt så är att han tydligen blivit trampad på tårna av Ahlstedt någon gång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Darwins Kapten på Dramaten med Börje Ahlstedt

by


Charles Darwin dröjde flera årtionden innan han publicerade boken ”Om arternas uppkomst*” med sin teori om evolutionen, de tankar som av många stämplades som hädiska. Varför dröjde han så länge? Var det av hänsyn till sin familj och hans fru Emma som var starkt troende?

Darwins Kapten hade premiär på Dramatens lilla scen i Lejonkulan på fredagskvällen 5 november. Den bygger på en nyskriven pjäs av Henning Mankell.

Börje Ahlstedt spelar Darwin och pjäsen börjar då han som gammal man lever ett ganska lugnt liv tillsammans med sin fru då han får ett brev som berättar att kapten FitzRoy tagit livet av sig. När Charles Darwin var ung reste han i fem år med FitzRoys skepp Beagle. Att vara kapten på ett skepp under sådana långresor var psykiskt påfrestande. FitzRoys företrädare på kaptensposten hade tagit livet av sig. För att inte bli sjuk av ensamhet lät FitzRoy Darwin följa med på skeppet som ett sällskap, som någon utanför manskapet att kunna prata och resonera med. Darwin och FitzRoy blev osams efter 14 dagar. Senare i livet när Darwin publicerat sin bok ”Om arternas uppkomst” och presenterat sin teori om evolutionen blev FitzRoy en svuren fiende till Darwins teorier. FitzRoy var en hängiven religiös kristen man och upprördes i sitt inre av Darwins tankar.

Första akten pendlar handlingen mellan den gamla Darwin i sitt hem med sin och den unge Darwin som är på den äventyrliga resan över haven. Det är fantastiskt att se hur Börje Ahlstedt kan växla i kroppsuttryck och tal mellan att vara den gamle mannen och den unge mannen som sprudlar av energi och nyfikenhet.

Henning Mankell skriver i programmet till föreställningen om varför han skrev pjäsen:

Sen såg jag oväntat ett fotografi på en flicka i Afganistan, taget förra året. Hon var tretton år gammal. Hennes namn känner jag inte. Hon hade tillsammans med skolkamrater – alla flickor – blivit utsatta för ett överfall där maskerade fundamentalistiska krigare hade kastat syra i deras ansikten eftersom dom menade att flickor inte hade något i en skola att göra. Kunskapstörstande småflickor kunde man i Guds namn vanställa ansiktena på, kanske förblinda.
Då insåg jag i loppet av några få sekunder hur pjäsen borde skrivas. Ty det som var Darwins stora upptäckt och det som blev den avgörande konflikten när hans evolutionslära presenterades för ungefär 150 år sen, var tvekampen mellan tro och vetande.

I föreställningen ser vi hur en gammal värld kolliderar med en ny värld, hur debatter förs och hur Darwins teori ger inspiration till nya tankar inom politik också. Fast Darwin själv inte ägnar sig åt sitt forskande av varken religiösa skäl eller politiska skäl utan bara för att han är så nyfiken och hela tiden vill veta och få svar på alla frågor.

Det är allvarliga ämnen och ingen lättsam pjäs – men den är tankeväckande och sätter igång många frågor och tankar. Fast jag tycke emellanåt att Mankell varit övertydlig i vissa delar och låter karaktärerna berätta samma sak någon gång för mycket ibland. Men det är en föreställning med flera bottnar. Henning Mankell skriver i programmet att han tillägnar pjäsen de flickor som på olika sätt kämpar för sin rätt till upplysning i världen idag.
Konflikten mellan tro och vetande är dock bara ett av spåren i pjäsen. Minst lika intressant tycker jag relationen mellan Darwin och hans fru är och likaså den ambivalens som finns i Darwins inre, han är varken hundra procent religiös eller ateist. De ber exempelvis bordsbön i hans hem. När han ställs inför faktum att hans teorier får politiska konsekvenser vill han inte ta ansvar för det. Hur mycket ansvar ska en forskare ha för vad hans teorier används till?
Darwin själv vill inte kännas vid något sådant ansvar. Han är bara vetenskapsman, eller rättare sagt: en nyfiken människa som ställer frågor och vill veta mer.
Om det kompromissar han aldrig. Nyfikenheten finns där, alltid, hela tiden och gör att han vaknar när något intressant sägs.

Pjäsen spelas i Lejonkulan. Det som är bra med det är att det är en sådan liten salong att var man än sitter är det nära till skådespelarna. Föreställningen vinner mycket på att den spelas i en intim teater. Fast å andra sidan gör det förstås att det bör bli ett enormt publiktryck och svårt att få biljetter.

I rollerna Börje Ahlstedt, My Holmsten, Johan Holmberg, Pierre Wilkner, Elin Klinga, Erik Magnusson
Regi AnnaLina Hertzberg

Om Darwins Kapten på Dramatens hemsida.

Bilden ovan: Börje Ahlstedt
Foto: Roger Stenberg

Bilderna nedan:
Börje Ahlstedt, Pierre Wilkner och Johan Holmberg

Elin Klinga och Börje Ahlstedt

Börje Ahlstedt och My Holmsten

Relaterat:
Svenska Dagbladet, SVD 2, Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Börje Ahlstedt intervjuar Krister Henriksson

by


Odenteatern har en mycket intressant serie med lunchträffar. Börje Ahlstedt bjuder in skådespelarkollegor eller andra intressanta teatermänniskor och för ett utförligt samtal samtidigt som publiken får en lättare lunch, oftast en doftande soppa.

När det var dags för Krister Henriksson att bli dagens gäst blev det dubbelt intressant för mig: både Börje Ahlstedt och Krister Henriksson rankar jag bland de bästa svenska skådespelarna – men de är också två samhällsmedvetna skådespelare, dubbelt lockande alltså.

Vi fick möta en avslappnad tuggummi-tuggande Krister Henriksson. Varför han tuggade tuggummi? Det var nikotin-tuggummi, avslöjade han.

I slutet av oktober har ”En handelsresandes död” premiär på Dramaten med Krister Henriksson i en av huvudrollerna. Han berättade att han har svårt att prata om den föreställningen nu, före premiär.
– Det går bra för mig att prata om en pjäs innan jag börjat repetera den och också efter premiären. Min inte när jag är mitt inne i repetitionerna. Då är jag mitt inne i något som jag inte vet vad det är, sade Krister Henriksson.

Han berättade också att han har ruggiga premiärnerver.
– Det hugger till i magen när jag hör att jag snart har premiär, sade han.
Det är baksidan av livet som skådespelare.
– Jag kan aldrig luta mig tillbaka och tänka att jag kan mitt jobb. Varje roll är ny, förklarade Krister Henriksson.

”En handelsresandes död” förde med sig något nytt för Krister Henriksson, rollen som den åldrande patriarken Willy.
– Jag har alltid upplevt mig som ung, men nu spelar jag en gubbe. Åldern smyger sig på en. Det märks när jag kliver upp på morgonen och är stel i hela kroppen, sade han.
Men han ser fördelar med åldrandet också:
– Man får acceptera att man blivit gammal. Det finns något fint i det. Man har rätt att koppla av lite och bara göra det nödvändiga.

”En handelsresandes död” är teaterklassiker från 1900-talet.
– Den har följt mig genom alla år, men jag tyckte inte den var särskilt bra förrän jag såg Widerbergs tv-föreställning med Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Willy Loman. Den var gripande och jag tycker nog det är Widerbergs bästa tv-produktion. Då blev den pjäsen levande för mig, sade Krister Henriksson.

I den uppsättningen spelade förresten Börje Ahlstedt en av sönerna.

”En handelsresandes död” handlar om livet när framgång och lycka beror på hur mycket pengar du har i plånboken.
– Det var synd att vi inte hade premiär före valet, sade Krister Henriksson. Kanske kunde pjäsen förändrat utgången av valet.

Krister Henriksson är kritisk till utvecklingen av samhället där allt mer bara bedöms efter vad vi har i plånboken.

– Jag har alltid varit socialdemokrater. Min pappa var fiskade och Socialdemokratins politik gjorde att jag fick möjlighet att utbilda mig, sade Krister Henriksson.

Tyvärr föll Socialdemokraterna i högerpartiernas fälla inför valet och pratade också för mycket om vad vi får i plånboken, menade Krister Henriksson.

– Det är fantastiskt att få spela ”En handelsresandes död” idag, den handlar om en man som är helt utan självförtroende när han inte får räkna livet efter plånbokens tjocklek, sade han.

Det var helt fullsatt och dessa samtal mellan Börje Ahlstedt och en teaterkollega är populära. Jag tror att en orsak är att det blir en avslappnad naturlig stämning, nära mellan skådespelare och publik, som alltid på Odenteatern.
Publiken får också chans att ställa frågor. Det är gott om tid också, närmare en och en halv timme. Verkligen något som går i motsats till de ofta snuttifierade intervjuerna i tv och kvällstidningar.

Givetvis hann Börje Ahlstedt och Krister Henriksson samtala om mycket mer, som Vasateatern, Wallander-filmerna, Johanna Sällströms tragiska självmord, pilgrimsvandringar och mycket annat.

Visste ni förresten att Krister Henriksson läste ett år på läkarlinjen på Karolinska?
– Där fanns verkligen duktiga människor, som kunde läsa en bok på tre timmar. Men när jag tänkte efter: vill jag tillbringa ett helt liv med dessa människor, insåg jag att det inte var det jag ville, berättade Krister Henriksson.

Som tur var träffade han människor med anknytning till teater och kultur under sin värnplikt. Tur för oss som gillar skådespelaren Krister Henriksson.

– Jag tycker förresten att det skulle vara ansökningsintervjuer till läkarlinjen. Att möta människor som är sjuka kräver att man har förmåga till empati, sade han.

Blir du nyfiken på dessa luncher med Börje Ahlstedt så hittar du mer info om dem här.
Så här ser de hittills bokade programmet för luncherna ut just nu:
11/10-2010 Lill Lindfors ( Utsålt)
18/10-2010 Jan-Olof Strandberg
25/10-2010 Basia Frydman
1/11-2010
15/11-2010 Sissela Kyle

Bilden ovan från Lunch med Börje är rätt usel i bildkvaliteten. Iphone i mörk lokal med strålkastare på scenen är inte de bästa förutsättningarna för bra bilder. Men ni kan se att det är massor av gäster i alla fall.

Höstens program på Odenteatern som pdf.

Här berättar Krister Henriksson och Lena Endre om ”En handelsresandes död”.

Via Dramatens blogg.

Mer info om En handelsresandes död på Dramatens hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av "Arbetarklassens sista hjältar" med Börje Ahlstedt på Odenteatern

by

Arbetarklassens sista hjältar, ja det är väl ett passande namn på en teaterföreställning som har premiär dagen efter det val då högern på alla sätt och vis stadfäste sitt intåg över Sverige.
Arbetarklassens hjältar hade premiär på den lilla hemtrevliga teatern Odenteatern i Stockholm, som ligger nära Odenplan. Pjäsen är skriven av Peter Birro och sattes upp för flera år sedan på Elverket och blev då en succé. Jag räknar med att den blir det i den här uppsättningen också.

Börje Ahlstedt spelar Harald, en åldrad konstnär som är trött på livet och som lever ensam. Plötsligt ringer det på dörren och hans son Benny har kommit för att gratulera honom på hans 70-årsdag. Det är bara det att Haralds födelsedag var två veckor tidigare och dessutom fyllde han 70 året före. Sonen och pappan har inte träffats på tolv år. Båda är ensamma, olyckliga människor som inte lyckats i samhället.

Pappan, Harald, har i och för sig varit hyllad konstnär som räknas till arbetarklassens största skildrare. Framförallt har han gjort många konstverk där hans mamma, städerskan, skildrats. Sonen Benny har vuxit upp i skuggan av en stark pappa.

Föreställningen har, som alla bra pjäser, flera bottnar i sig. Den handlar om livets mening, om Socialdemokratin, om samhället, om utanförskapet och konstnärskapets villkor, om förhållandet mellan far och son, om vad vi vill lämna efter oss i livet och vad som är viktigast i livet.

Börje Ahlstedt tar mer och mer plats bland de främsta svenska skådespelarna. Han bevisar hur skådespelare är ett yrke som åldern som sätter sina spår fördjupar skådespeleriet. Det är starkt och känns i magen när Ahlstedt spelar Harald.

I Aftonbladet berättar Ahlstedt om att det är en stor utmaning att spela Harald:

– Ingen roll har haft en lika stor personlig genomslagskraft in i mitt hjärta. Min pappa framträder som alkoholiserad port­vakt, mamma framträder med sina skurknän. Risken är att det ligger för nära. Men då är min uppgift att sätta emot och säga ”jag är ju inte Harald. Jag är ju Börje”, säger Ahlstedt.

Magnus Ehrner som spelar sonen Benny är lika trovärdig och stark i sin roll som sonen.

”Arbetarklassens sista hjältar” är en föreställning som sitter kvar i skallen på mig och känns i magen fortfarande dagen efter. Jag tror att jag till och med ska försöka se den en gång till.

Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, får man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin är “Den ömhet jag är värd” där man ser honom som författare.
Jag hoppas Odenteatern sätter upp uppföljarna också.

Relaterat: Ett pressmeddelande om föreställningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Arbetarklassens sista hjältar av Peter Birro har premiär dagen efter valet

by


Arbetarklassens sista hjältar av Peter Birro med med Börje Ahlstedt och Magnus Ehrner i rollerna har premiär på Odenteatern 20 September. Det är dagen efter valet.
Hmm …
Tja det kan bli kluvet att se den då, om valet inte gått arbetsklassens väg utan det istället är blå som sitter kvar. Då kan titeln vara mer än träffande.

Här är lite mer fakta om föreställningen från ett pressmeddelande:
Odenteatern ger Arbetarklassens sista hjältar av Peter Birro med Börje Ahlstedt & Magnus Ehrner i rollerna. Regi:Stig Larsson

Odenteatern sparkar igång höstsäsongen 2010 med premiären av inget mindre
än ”Arbetarklassens sista hjältar” av Peter Birro, med Börje Ahlstedt och
Magnus Ehrner i rollerna.

Peter Birro är författaren som skrivit åtskilliga pjäs & filmmanus som blivit stora succeér. Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, fick man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin var “Den ömhet jag är värd” där man såg honom som författare. Här i arbetarklassens sista hjältar får vi möta konstnären Harald som möter sin son Benny efter 12 år. Det blir ett gripande och tragikomiskt återseende. Mänskligt och
allmängiltigt. Föreställningen blev en stor succé när den spelades på
Elverket.

Medverkande:

Börje Ahlstedt Spelar rollen som Harald. Börje har sedan sin examen från
Dramatens elevskola1965 hört till Kungliga Dramatiska Teaterns ensemble
och där gjort över 100 rollgestaltningar, han har arbetat mycket med
Ingmar Bergman. Börje har medverkat i otaliga film & scenproduktioner, som
till exempel: “Fanny och Alexander”, “Ronja rövardotter”, “Kaninmannen”
(i en roll som Guldbaggebelönades), “Saraband”, “Peer Gynt”, “Macbeth”,
“Hamlet”,“Kung Lear” , “Muntra fruarna från Windsor” och nu senast i “En
familj”.

Magnus Ehrner Spelar rollen som sonen Benny. Magnus har sedan sin examen
från teaterhögskolan i Malmö varit anställd på Östgötateatern och
Turteatern, men har sedan 1983 hört till Kungliga Dramatiska Teaterns
ensemble. Magnus har medverkat i otaliga film, tv & scenproduktioner, som
till exempel: “Beck – i stormens öga”, “Mäster Olof”, “Änkeman Jarl”,
“Cabaret”, “Baal”, “En midsommarnatts dröm”, “Hamlet”, “Muntra fruarna i
Windsor”, “Jerusalem 2010”,och mycket mycket mer.

Mer om föreställningen på Odenteaterns hemsida.


Här har Teaterstockholm-sajten berättat om Odenteaterns höstföreställningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,