Titel: Flickan vid glastornet (9-12 år)
Författare: Erika Vallin
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Utgiven: 201208
ISBN: 978-91-32-16051-6
Flickan vid glastornet av Erika Vallin är den första delen i trilogin Speglarnas hemlighet. Boken handlar om tolvåriga Asrin, som bor hos sin farmor på Odengatan i Stockholm efter att föräldrarna försvunnit i en mystisk olycka. När hon börjar en ny skola och blir medlem i ”Stockholms magiska mattesällskap”, blir hon medveten om att det finns något annat bortom verklighetens gränser. En bok som tillhört hennes mor dyker upp på nattduksbordet, och hon börjar se speglar på ett nytt sätt. Tillsammans med sina vänner Lima och Max bestämmer sig Asrin för att hitta sambanden – det kan inte vara en tillfällighet att så många underliga händelser äger rum samtidigt.
Innan jag drogs in i intrigen, så tänkte jag mycket på språket: Hur skulle författaren klara av att balansera ungdomarnas dialog med en beskrivande berättarröst? Känns det någon gång krystat? Till en början var jag skeptisk till farmoderns sätt att tilltala sitt barnbarn med ”kompis”, men efterhand som jag förstod att detta var en del av karaktärsbeskrivningen och eftersom det användes konsekvent, så accepterade jag det. Överlag finns en god balans mellan berättarens mer litterära uttryck och dialogernas lättsammare nutidssvenska, även om dialogerna i vissa fall skulle behöva stramas åt något och jag ibland irriterade mig på de uppstyckade meningarna.
Jag funderade också på hur miljöerna skulle te sig för någon som aldrig har varit i Stockholm. Som Stockholmsbo kan jag inte veta om berättaren tar läsarens kännedom för given, eftersom jag kunde se de flesta miljöer framför mig såsom de ser ut i verkligheten. Däremot reagerade jag aldrig över att berättaren var överpedagogisk gentemot läsaren, utan beskrivningarna kändes naturliga. Den vackra kartan på omslagets insida är också en god hjälp för läsaren utanför Stockholm. Vid vissa tillfällen märkte jag hur detaljerna i beskrivningen suddades ut och realismen övergick i sagomiljö (exempelvis vid huset på Djurgården och slottet i Frankrike, vilka jag tvivlar på finns i verkligheten).
Sagan är mycket närvarande i berättelsen, bland annat i form av mer eller mindre uppenbara blinkningar till andra, liknande texter, såsom exempelvis Alice i spegellandet, Harry Potter och Maria Gripes De vita skuggorna i skogen. För mig som har läst dem, är de roliga detaljer, och för en mer ovan läsare är de bra boktips. Det sistnämnda exemplet är det som ligger närmast stämningen i Flickan vid glastornet på så sätt att huvudpersonerna blir varse en undflyende känsla av att det finns någonting mer, om man bara förmår se bakom eller under vardagens vanlighet.
Kanske hör de ibland något förutsägbara karaktärerna också till sagans idévärld. Max är oftast den som ställer till det, och Lima påminner i sin präktighet om Hermione i Harry Potter-serien. Däremot är de vuxna, och huvudpersonen, mer komplexa. Beskrivningen av Asrins humörsvängningar får mig att känna igen min tonåriga önskan om att vara speciell. Kanske är allt det jobbiga egentligen ett tecken på att magin är på väg in i ens liv…? Utvecklingen från barn till vuxen skildras känsligt av Vallin: Osäkerheten kring den första kärleken och vuxenvärldens oförmåga att inkludera och ta ungdomarna på allvar; hur fel det kan bli när man inte pratar med varandra om det som är viktigt.
Det realistiska samsas genomgående med det magiska i Flickan vid glastornet, men hur fungerar balansen? På ett individuellt plan är romanen för det mesta trovärdig, vilket jag redan skrivit. På det samhälleliga planet överväger sagan. Klasskillnader finns, men boken utspelar sig till största delen i Stockholms innerstad, på Djurgården och Östermalm – platser som inte direkt är kända för sin stora andel låginkomsttagare. Nu är det inte heller så att boken utger sig för att vara en socialrealistisk skildring av livet i förorten. Dessutom kan man säga att bara det faktum att de rika miljöerna och överflödet av god mat som andra har lagat beskrivs såpass ingående gör det tydligt att berättaren inte tar allt detta för givet. Sagotemat förstärks av att karaktärernas värld i viss mån är en drömvärld, och läsaren berörs: Jag blev till exempel under min läsning enormt sugen på ”knäckig äppelpaj med fluffig vaniljsås”…
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera denna spännande berättelse, där intrigen inte är helt självklar. Illustrationerna bidrar till den varma och samtidigt småkusliga stämningen. Titeln kan vara svår att komma ihåg, eftersom det dröjer innan den flicka som nämns kommer in i handlingen, men boken är ett gediget hantverk och jag ser fram emot att läsa nästa del i trilogin!
Text: Frida Niblaeus
