
Det var känslosamma tal och det var bra musik och till och med lite lustigt emellanåt när Astrid Lindgren-priset delades ut i Konserthuset i Stockholm på tisdagskvällen.
Utdelare var kronprinsessan Victoria och hela publiken reste sig enligt etiketterna när hon trippade in i salen och när hon efter programmet gick ut fick vi order att sitta kvar några minuter. Ordern delades ut av programledaren John Chrispinsson.
Det är rätt högtidligt förstås när en blivande drottning är på plats.
Inte vet jag hur det gick till när Kulturbloggen bjöds in, men det var bara att tacka ja till inbjudan.
Programmet började med några barn från Cirkus Cirkör. En av dem hängde i en trapets högt upp i luften och det såg ut som om hon inte hade någon livlina. Hoppas jag såg fel.
Jag hade inte fått något program i förväg så jag blev glatt överraskad när två duktiga musiker var där och underhöll. Nina Ramsby sjöng två sånger, varav en faktiskt är en barnvisa skriven av August Strindberg. Visan är en hyllning till solen.
Salem framförde två låtar. Så därmed har jag nu sett denna fantastiska svenska musiker fem gånger. Programledaren för kvällenk, John Chrispinsson, sade förresten fel på Salems artistnamn hela tiden. Chrispinsson kallade honom för Salem Al Fakir. Men det var ju så han kallade sig innan han klippte sig och började sin internationella satsning. Salem ska det vara.
Kulturministern var där och höll ett litet tal. Den här gången sade hon inget som går att anmäla. Inte många har väl missat när hon talade på tonsättares möte häromveckan och hyllade domslutet i Pirate Bay-rättegången. Men inga sådana dumheter den här gången.
Och hur var då kronprinsessan? Hon var snyggt och rätt ungdomligt klädd, men vita jeans eller åtminstone vita byxor av casual stil – plus en blus av mörkblå siden. En sådan blus som jag alltid önskat mig. Hennes uppgift var bara att vara där och skänka glans åt tillställningen och att överräcka priset. Hon höll inga tal.
Tal höll däremot representanter för Tamesinstitutet, årets pristagare. Ett av dem var ganska politiskt, där hon tog upp hur svårt livet är för barn och ungdomar i Palestina och att de i princip möter våld dagligen.
Det visades en kort film med bildklipp med barn och ungdomar som nås av Tamerinstitutets bokprojekt. Tamerinstitutet jobbar på alla möjliga sätt för att ge palestinska barn tillgång till böcker och bibliotek, men också workshops och kurser av olika slag där barnen får skriva.
I Palestina finns inte den flera hundra år gamla traditionen med barnlitteratur som vi har. Men Tamerinstitutet har banat vägen för att sådanl litteratur nu skapas i Palestina av författare.
Vad man än tycker om konflikten i Mellanöstern måste man väl ändå tycka att det är bra att palestinska barn får tillgång till böcker. ATt de får möta litterära personer som Pippi Långstrump och bröderna Lejonhjärta, till exempel. Det vidgar deras värld och ger bränsle åt deras fantasi och skaparkraft. Det kan aldrig vara fel.
Har du också funderat på hur olika fält som Astrid Lindgren-priset delas ut inom? Det har ju gått till författare, illustratörer och nu läsfrämjande arbete. Syftet med priset är att stärka och öka intresset för barn- och ungdomslitteratur i världen. Priset ska också stärka barns rättigheter på global nivå.
Här är mitt lilla filmklipp där kronprinsessan delat ut priset:
Relaterat:
Gazabarn tar till sig Bröderna Lejonhjärta
”Priset hjälper oss i minst tio år”
Eldsjälar från Palestina får Alma-priset
Böckerna ger hopp åt Gazas barn

Andra bloggar om: kultur, Stockholm, kronprinsessan, litteraturpris, barnlitteratur, Palestina, Tamer-institutet, Astrid Lindgren-priset
”det är bra att palestinska barn får tillgång till böcker.”
Visst är det bra, men säg mig, varför får inte de böcker av sina regerande Hamasiner när det verkar finnas hur mycket pengar som helst till insmuggling av terroristvapen? Varför måste just Astrid Lindgren frigöra terroristernas resurser ifrån böcker till terrorvapen?
Länkad till Bitte Hammargrens artikel 1/6 om bröderna Lejonhjärta finns 5 bloggare med ohämmad Israel propaganda. Förmodar Bitte är någon form av ikon för alla täckorganisationer som på olika sätt önskar framföra sin Israel propaganda här i Sverige. En av dessa bloggare kritiserar Helen Klein på det grövsta och fodrar att hon ger en ursäkt till det Israeliska folket. Man frågar sig dock vem Bitte H. skall ursäkta sig hos, kanske läsekretsen som hon har lurat i Israeliska gruel propaganda, gång på gång. Och här tänker jag på det mantra Bitte älskar att torgföra gång efter annan som går ut på de fruktansvärda umbäranden som det judiska folket och inte minst barnen fått utstå genom Hamas raketbeskjutning. Bitte måste vara en människa som inte ser nått, inte hör nått och inte vet nått, vilket inger litet förtroende för en utrikeskorrespondent. Bitte borde veta vad varje tonåring lärde sig för några veckor sedan när de kom fram vid Davos mötet att Olmert medgivet att inte en jude dödats av dessa hemska raketer och tydligen ingen heller skadats eftersom President Peres som var närvarande tyst godtog denna information.