• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Way Out West: Rock + pop = sant

14 augusti, 2010 by Redaktionen

Rock ’n’ roll är inte död. Den lever i högsta grad, i alla fall igår när Iggy & The Stooges äntrade scenen på årets upplaga av Way Out West. Det var svett och spottloskor, röj och tokdans av publiken (både på och nedanför scenen), gung och allsång av publiken. ”Djävlar vilken show”, hördes här och var i publikhavet efteråt och jag kan inte annat än att hålla med. De var underhållande de gamle, att säga något annat vore lögn.

I övrigt: Paul Weller stod för ett okej framträdande, halv fyra på eftermiddagen var ingen optimal tid för show och det var ganska glest framför scenen. Bäst blev det när han körde gamla Jam-låtar, Start! till exempel. Sedan är jag allmänt svag för gubbrock (läs Nick Lowe, Dave Edmunds med flera) och därför kommer Weller undan med godkänt.

Efter tips från en av killarna på min lokala närbutik, passade jag på att kolla in Local Natives. Det var snyggt, tajt, och stämsången funkade. Fast jag kan nog tycka att det blir väl snyggt. Jaja. Wu Tang Clan i Slottskogen var… fascinerande. Tunga beat, händer i luften, och hip hop när den är som bäst. Yay!

Det finns ett band som ofta spelas hemma hos mig: Tindersticks. Funderar efter gårdagen starkt på att komplettera skivsamlingen med The National. Den korthuggna, suggestiva sången, indiegitarrerna och intensiteten hos The National påminner mycket om Tindersticks. Yumyum. Dessutom gillade jag scenuttrycket, leken med mickstativet och kraften i Matt Berningers ångestladdade sång. Det här ska jag lyssna mer på. Snarast.

LCD Soundsystem blev också en favorit under gårdagen. Tung bas, eggande syntslingor och snygg sång kan inte bli fel. Kolla in. Avslutade kvällen med M.I.A:s klubbdunkande laser- och dansshow. ”Man blir som hypnotiserad”, sa sällskapet. Jepp, det går inte att låta bli att dansa, lyssna och beröras av  M.I.A.

Blandningen av rock, pop och indie är Way Out Wests styrka. Igår avgick rocken med segern i den högst inofficiella kampen mellan rockrävar och popsnören. Idag satsar jag på att det blir ett annat resultat: Pavement, Håkan Hellström och Chemical Brothers står på scen. Det kan inte bli annat än bra.

Läs mer: GP,  Aftonbladet, SvD, Poplight

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, Scen

7X – Lika barn leka bäst – en slags recension

12 augusti, 2010 by Redaktionen

”7X – Lika barn leka bäst” är en svensk film om några trasiga ungdomar i en inte namngiven grå svensk förort där en av ungdomarna hittar ett vapen. Vad händer när mobbare och mobboffer och våldtäktsoffer och övergivna barn och ungdomar får tillgång till ett vapen?

Regissören Emil Jonsvik berättade på pressvisningen att han och övriga i projektet jobbat med filmen i fyra år. Filmen har tidigare visats på Stockholms filmfestival Junior, 19-24 april. Men fredag 13 augusti har filmen premiär på svenska biografer.
På måndagskvällen 9 augusti var det stor galapremiär med filmens skådespelare på plats. Det var rätt stort drag efteråt med medier på plats och tv-kameror som intervjuade skådespelarna. Allra mest dök de traditionella medierna på Tom Ljungman som ju spelade Patrik i filmen ”Patrik 1.5”. I ”7X” spelar han en av huvudkaraktärerna, Morgan kallad Moggi, en ganska jobbig störd grabb vars föräldrar verkar ha övergett honom och hans lillasyster.

Jag tror att filmen kommer att bli rätt omtalad. Filmen handlar framför allt om problemet med de många illegala vapen som finns i Sverige och i världen och om mobbning och om en vuxenvärld som står handfallen eller blundar för det som sker.
Vissa delar av det nattsvarta är tyvärr klockrent skildrat, hur lärare inte ser vad som händer eller hur föräldrar inte kan tala med sina barn. Bitvis är det nästan för mycket, jag får ont i magen av att tänka på att detta liv med män som slår kvinnor och våldtäkt är en del unga flickors verklighet. Eller hur ensamma och isolerade mobbade ungdomar kan vara och hur fega personerna i omgivningen kan vara.

Filmen är inspelad med en kamera som hoppar och med en ljusinställning som liksom bränner sönder bilderna. Bilderna ser ut som bilder tagna med en dålig kamera i motljus, så ljuset tar bort nästan alla färger. Jag förstår att det är ett medvetet av regissör och producent. Det förhöjer intrycket av hopplöshet, mörker och färglöshet. Jim Jonsson på Tidningen Kulturen tar i sin recension upp ett problem med detta:

Ett mer kosmetiskt problem med filmen, som ser helt okej grynig ut med klipp i ”udda” vinklar för att uppnå någon sorts skitighet, är att den har en ljudmatta av förebådande ondska och musik så hög att man stundtals inte alls hör var karaktärerna säger.

När jag såg filmen på galaföreställningen applåderade publiken efteråt. Det är väl ganska väntat. En stor del av publiken var unga människor. Jag tror att den här filmen blir dels filmkritikernas älskling och att det blir en film som ungdomar snackar om.

Fast kanske jag har fel om filmkritikerna, Hugo Lavett på Kulturnytt skriver:

Det är synd att en film som berör ämnen som mobbning, utsatthet och segregering inte blir mer än en fördomsfull kliché. Poeten och arkitekten Lars Mikael Raattamaa har skrivit apropå en fotobok om Stockholms förorter, att demoniseringen måste få ett slut. 7ex lika barn leka bäst kommer inte bidra till det.

Vickys blogg tycker att filmen hellre borde visas som en dokumentär på tv.

Lotten Bergman är en annan bloggare som också var på galaföreställningen.

Fler bloggare som berättat om filmen: Daniel Norin och

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, ungdomar, recensioner, film, galapremiär, 7X, vapen

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: galapremiär, mobbning, recensioner, Scen, ungdomar

Från premiären av Sit Down Tragedy

11 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Sit Down Tragedy är väl motsatsen till Stand Up Comedy.
– Jag är väl för gammal och oglad för Ståuppkomedi, säger Helge Skoog i inledningen.

Ämnet som folkhögskoleläraren ska hålla föredrag om är hur människan genom att sätta sig över naturen är orsaken till miljöförstörelsen och klimatförändringarna.

Fast Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteaterns lilla scen blir trots det tunga ämnet ändå inte helt nattsvart. Helge Skoog spelar Rune, sliten pensionerad folkhögskolelärare iklädd jeans av gammal modell och sliten manchesterkavaj. Han vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur. Skickligt manövrerar han mellan de tunga ämnena och sanningarna om tillståndet i världen och lättsammare skämt för att vi ska orka lyssna.

Till stor del är föreställningen en monolog av Helge Skoog. En scenarbetare och en sufflör deltar lite kort, men för övrigt är det en enmansföreställning. Sådan kräver sin man och Helge Skoog är rutinerad nog för att inte falla för långt ner i burleskeri. För att publiken ska orka en monolog på drygt en timme måste det till avbrott, som monologhållare ofta gör komiska.
Jag tycker Sit Down Tragedy håller sig inom gränserna där. Hade det blivit för komiskt hade det svåra ämnet fuskats bort.

Föreställningen är skriven av Göran Palm, som satt i mitten på andra raden. Under applåderna i slutet reste han sig på sin plats och bugade sig som tack för hyllningarna.

Göran Palm är född 1931 i Uppsala och har skrivit både i liberala Expressen och syndikalistiska Arbetaren samtidigt som han arbetat som folkhögskolelärare.
Palms författarskap har alltid haft en stark politisk förankring.
Hans epos på blankvers, Sverige – En vinstersaga” som finns i fyra delar är satirisk dikt men också en berättelse om det svenska samhället.

För första gången kanske bjuds vi dessutom på en teaterföreställning som talar till alla sinnen, också smak och lukt får sitt. Jag ska dock inte avslöja på vilket sätt.

Sit Down Tragedy är en timme och tjugo minuter – och det är en lagom tid för enmansföreställningar.
Föreställningen ställer frågor och rör om begreppen och slår lite åt alla politiska schatteringar. Bitvis är det riktigt, riktigt bra:

Jag nämnde inte heller det parti
som låtsas vara mot rasism för att
få riksdagsplats. En av dess talesmän
förklarade i TV att han ”nog”
behövde sju timmar på sig för
att hinna ge begreppet ”svensk kultur”
dess fulla innebörd. För biskopen
i Lund, Tegnér, räckte en enda versrad:
”Blott barbarit var en gång fosterländskt!”

Fast ibland blir det otäckt skrämmande sant:

Tänk vilket otur vi har haft som art,
vi människor! Vi hittar ner till ett
fantastiskt, billigt energiförråd,
som räcker för att bygga klotet fullt
med slott och kojor och förflytta folk
och varor mellan dem. Och efter två
tre hundra år av stolt och sorglöst bruk
och missbruk av allt smutsigare el,
utan och olja, kol och malm, så slås
vi med den största häpnad av att vi
släppt satan lös. Tänk om vi vetat det i
tid! Tänk om vi inte bara haft
vårt egen civilisationstillväxt
och välmåga för ögonen! När mer
än två miljarder människor och
betydligt flera andra landdjur nu
är utan tillgång till friskt vatten är
…..

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Helge Skoog i Sit Down Tragedy av Göran Palm. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen

Uppdatering: Recension i SVD och recension i DN.
Mona Wallin var också där och har bloggat om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, natur, teater, recension, scen, Göran Palm, Helge Skoog

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Klimat, Miljö, natur, Recension, Scen, Teater

Nytt på dvd: Sebbe och The first time

7 augusti, 2010 by Redaktionen


The first time är en sån där underhållande lättsam film om en ung man som kanske är lite av en tönt och som blir kär i skolans förmodligen snyggaste och mest populära tjej. Hon uppvaktas förstås av grisigaste och elakaste snyggingen. Historien har vi sett och hört många gången.
Filmen ”The first time” med Devon Werkheiser och Scout Taylor-Compton är varken sämre eller bättre än genomsnittet av dessa filmer.
Den är rolig och får en liten extra poäng i och med att de två huvudkaraktärerna har var sin odräglig lillebror som ingår en pakt där de spelar in allt och lägger ut på Youtube.

Lite text om filmen från ett pressutskick:

Redan första dagen i high school drabbas Victor av akut ”Anya-feber” – han blir huvudlöst och hopplöst förälskad i den vackra Anya. Hopplöst, för Anya är snygg, populär, kommer från en rik familj, är oskyldig och rar – och går i avgångsklassen. På alla sätt och vis långt utanför en sådan gröngölings räckvidd. Det gör inte saken lättare, att hon redan är tillsammans med den smarte Peter, som kör en dyr sportbil, går klädd i märkeskläder och har koll på allt. Den sortens faktum avskräcker dock inte Victor, som med sin klumpiga charm och lite hjälp från en spindel och Anyas småbröder, förvandlar sin hopplösa kärlekshistoria till en katastroffilm, och till allas förvåning lyckas vinna över Anya. Men så är det ju det här med första gången …

Sebbe
En film jag missade på bio och nu sett i efterhand på dvd är den svenska filmen ”Sebbe”.
Den brukar presenteras så här:

Silvertejp, elkablar, avtryckare, sprängmedel.
Sebbe planerade aldrig att bygga en bomb. Det bara blev så.
Sebbe är 15 år och bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Han gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Sebbe älskar sin mamma för att han inte kan annat.
På skroten lever drömmen, och i Sebbes händer får döda ting nytt liv. Här har han kraft att skapa. Här är han fri – men ensam. Hans utanförskap växer i takt med att hans värld krymper, tills han en dag står helt isolerad utan någon annan än sin mamma. Och när hon sviker, sviktar allt.

Jag tycker beskrivning ljuger och inger förväntningar på en annan slags film än vad det var. Det där med att han bygger en bomb är en bisak i filmen, nästan.

Sebbe handlar om en pojke som fyller 15 och som bor ensam med sin mamma. Om hans pappa är död eller om det bara är en lögn får vi aldrig klart för oss. Sebbes mamma jobbar med att dela ut tidningar och de är hur fattiga som helst. Hon tillbringar dessutom stor tid med att hänga på krogen.
Sebbe mobbas i skolan, grovt med misshandel.
Han är ensam och får inte ens en födelsedagspresent av sin mamma när han fyller år. Men så hittar hans mamma en jacka i tvättstugan och ger honom.
Misären de lever i är så hemsk, så fruktansvärd och så hopplös.
Jag har lite svårt att köpa att människor är så totalt ensamma. Inga släktingar verkar finnas, ingen människa alls verkar bry sig om dem.
Ingen lärare reagerar på eller märker hur utsatt han är i skolan heller.

Däremot verkar han vara ett tekniskt geni och bygger en moppe av reservdelar från skroten. Han har också byggt en mängd lampor i sitt rum. Att han som är så duktig inte skulle göra bra ifrån sig i skolan är liksom ologiskt.

Jag köper inte berättelsen och det är synd. För det är ett viktigt budskap om de utsatta barnen som filmen har.
Men den marknadsförs på fel sätt, som att det ska vara en spännande film med bomben han bygger.
Sebbe är inte någon spännande film på något sätt. Den är sorglig, den är tung och den är så utan hopp.

Aftonbladet var också kritisk till filmen och gav den betyg 2 när den lanserades på bio.
Men rätt många av de traditionella filmkritikerna uppskattade filmen, DN gav betyg 4, Expressen fyra getingar och Svenska Dagbladet betyg 5 av 6 möjliga.

När jag jämför de här två filmerna är ju ”The first time” en film som mest är underhållande och inte berättar något om samhället medan Sebbe berättar något hemskt. Själv är jag knappast målgruppen för ”The first time” – men flera ur den yngre generationen såg på filmen här hemma och de tyckte den var bra.
Sebbe missar tycker jag, just för att den är alldeles för mörk. Den missar i att bygga upp spänning och den är för utan hopp. Det är synd, eftersom dess innehåll väl är något som är viktigt: alla människor som möter ett utsatt barn har chansen att bli den människa som ger barnet/ungdomen hopp om ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, ungdomar, film, recension, Sebbe, The first time

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Recension, Scen, ungdomar

En karateutövare recenserar nya Karate Kid

7 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Först och främst: jag har hört en del säga att i nya versionen Karate Kid har händelserna flyttat till Kina och istället för karate är det kungfu som pojken får lära sig. Det är inte riktigt så.
Ingen av filmerna om Karate Kid handlar om karate. Den kampsport som Pat Morita lär ut till Daniel i Karate Kid 1 till 3 och till tjejen i Karate Kid 4 (spelad av Hillary Swank är inte karate utan någon slags amerikansk mischmasch av kungfu och taekwondo.
Och i stort sett är det samma mischmasch som Jaden Smith får lära sig av Mr Han, som spelas av Jackie Chan.

Fast det spelar ingen roll. Det är en underbar liten historia i alla fall om filosofin bakom kampsporter. Nu syftar jag på det som Mr Han (Jackie Chan) lär Dre (Jaden Smith) om inställningen till livet och till kampsport.
Men: Själva kampsporten i filmen, eller framför allt den som visas upp på turneringen är en amerikansk variant som ligger ljusår från karatens och kungfuns filosofi.

Varför heter filmen inte Karate kid 5 utan enbart Karate kid, det har jag funderat på. Givetvis är kommersiella och marknadsföringsskäl tungt vägande i det beslutet. Det är säkert miljoner gånger lättare att marknadsföra en film som heter Karate kid än Karate kid 5.

Ett annat skäl till att filmen heter Karate kid är att den till stor del är samma berättelse, fast i en remake. Huvuddragen är precis samma. Ensam mamma åker med son till ny stad – den här gången till och med nytt land. Pojken blir mobbad av elakt gäng, mycket elakt gäng. Pojken blir kär i flicka, som elaka gängets ledare inte uppskattar. Fastighetsskötaren där pojken bor visar sig bakom sin haltande och gamla fasad vara en mästare i kampsport och börjar efter lite inledande strul träna pojken inför en avgörande turnering.

Skillnaderna är inte stora. Pojken, Dre, är lite yngre än Daniel-san. Jag vet inte om Dre är rätt kort för sin ålder eller varför han ser ut att vara minst två år yngre än den kinesiska fiolspelande flickan han blir kär i. Det känns lite konstigt och är lite svårt att tro på deras lilla romans. Dre ser lite för liten ut och för ung för en kärlekshistoria.

Jackie Chan gör nog sitt bästa roll hittills. Han har ju i stort sett bara spelat kampsportsexpert eller komiker i de filmer jag sett med honom. Nu är han en äldre man som haltar och har en livssorg att bära på.

Svenska Dagbladet har en intervju med honom:

Rollen som fastighetsskötaren/kung fu-mästaren Mr Han innebär betydligt mindre action och mer ”seriöst” skådespeleri än vad man är van att se Jackie Chan prestera.

– I alla år har alla vetat att jag kan göra stunts och actionscener, men få har vetat att jag också kan agera. De senaste tio åren har jag velat göra något annat. Det här var en bra chans för mig att visa den andra sidan av Jackie Chan, säger han vid en intervju i Oslo några timmar före den norska galapremiären av filmen.

Vi såg filmen på den svenska premiärdagen i en fullsatt biosalong och när vi beställde biljetterna såg vi att nästan alla biosalonger var i det närmaste fullsatta. Publiken applåderade vid flera tillfällen i slutscenen och efter filmen.

Jag applåderar också. Berättelsen håller bra för en ny version. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Huruvida Dre spelar bra eller inte är förstås svårt att säga, han spelar nog rätt mycket sig själv: en amerikansk kille av idag. Men med den bakgrund han har med en världsstjärna som Will Smith till pappa är Jaden Smith säkert hur bekväm som helst med att agera framför en kamera.

Att berättelsen flyttat till Kina var ett bra drag. Där fanns några fina bilder och vyer från Kina och kampsporterna har en stor del av sitt ursprung just i Kina. Jag skulle gärna se en uppföljning som tog hade mer kring alla Tai Chi-utövare som finns i Kina. Vi såg några bilder från sånt i filmen, men en berättelse som vävde in det skulle vara spännande att se.

För mig som gillar kampsport och har sysslat med karate i mer än 20 år och tränar Tai Chi nu och har tränat olika kampsporter känns det förstås kul att en storfilm som handlar om filosofin bakom åter visar världen runt. Att träna kampsport som karate eller kungfu på en bra klubb kan ge ungdomar mycket: de kan ge dem självkänsla och lära dem att hitta kraften i sig själva att kämpa för sig och sin framtid. Jag vet ungdomar som varit snett ute med skolk och kriminalitet som genom att träna karate kommit in i samhället, börjat plugga och sedan fått jobb.

Men som sagt: den kampsport som utövas i turneringen har ingenting med traditionell kungfu att göra. Det är amerikansk mischmasch med fullkontakt där småungar bryter ben och knockar varandra: så går det inte till vare sig på karatetävlingar eller kungfu-turneringar.


Karolina Fjellborg på Aftonbladet gav filmen betyg 3:

”Karate kid” anno 2010 är aningen för lång, stundtals småfånig, och allt annat än oförutsägbar. Och det finns garanterat de som kommer att ta illa upp över att se barn slåss så pass brutalt som de faktiskt gör i den här filmen.

Men med det sagt; Jaden Smith är en naturbegåvning, Jackie Chan får bredda sitt gamla vanliga register – och tillsammans bildar de en ganska oemotståndlig duo.
Dessutom är både Pekingmiljöerna och slagsmålsscenerna alldeles utomordentligt snygga.

Relaterat:
IMDB om Karate Kid 2010, recension i SvD, recension i Expressen, recension i Dagens Nyheter, recension i SVT,, recension i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om kampsport, karate, kungfu, film, recension, Kina, karate kid, Jackie Chan, Jaden Smith

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Kampsport, karate, Kina, kungfu, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in