natur

Till och med vargforskarna kritiserar svensk vargjakt

21 januari, 2011 by Rosemari Södergren

En av de främsta skandinaviska vargforskarna reagerar starkt emot att Sverige i veckan skjutit en av de genetiskt mest värdefulla vargarna. ”Det går inte längre att förklara svensk vargförvaltning”, säger Petter Wabakken, som i ett brev krävt en förklaring av Naturvårdsverket.
Källa DN.

Vargjakten är en helsjuk företeelse. Vi lever inte direkt i ett samhälle där vi är hotade av vargarna. De som brinner av lust att gå ut och döda har i vargjakten försökt hitta ett sätt att få utlopp för sin lust att se blod. Självklart är det så.
Problemet är väl bland annat att jakthetsarna, de som hetsar på för rätten att gå ut i skogen och döda, ofta har rätt bra förankringar in till beslutande makthavare.

Om vargjakt överhuvudtaget ska ske, då ska det ske med förnuft. Inte på det här sättet som sker nu.

Jinge skriver:
Sverige går det en varg på 45.000 personer, i Estland en på 2.600 personer och i Minnesota en på 1.722 personer. I Minnesota tillåts inte jakt på varg trots att de har tretusen vargar.

Feel in the blog skriver:

Tigern är starkt utrotningshotad. Fler arter av tigern finns inte längre.
…
Sverige och svenskarna vill gärna vara med och värna om tigern – men när det gäller den starkt hotade vargen på hemmaplan, då är tongångarna en annan!

Läs även andra bloggares åsikter om varg, vargjakt, tigern, natur, utrotningshotad

Från premiären av Sit Down Tragedy

11 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Sit Down Tragedy är väl motsatsen till Stand Up Comedy.
– Jag är väl för gammal och oglad för Ståuppkomedi, säger Helge Skoog i inledningen.

Ämnet som folkhögskoleläraren ska hålla föredrag om är hur människan genom att sätta sig över naturen är orsaken till miljöförstörelsen och klimatförändringarna.

Fast Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteaterns lilla scen blir trots det tunga ämnet ändå inte helt nattsvart. Helge Skoog spelar Rune, sliten pensionerad folkhögskolelärare iklädd jeans av gammal modell och sliten manchesterkavaj. Han vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur. Skickligt manövrerar han mellan de tunga ämnena och sanningarna om tillståndet i världen och lättsammare skämt för att vi ska orka lyssna.

Till stor del är föreställningen en monolog av Helge Skoog. En scenarbetare och en sufflör deltar lite kort, men för övrigt är det en enmansföreställning. Sådan kräver sin man och Helge Skoog är rutinerad nog för att inte falla för långt ner i burleskeri. För att publiken ska orka en monolog på drygt en timme måste det till avbrott, som monologhållare ofta gör komiska.
Jag tycker Sit Down Tragedy håller sig inom gränserna där. Hade det blivit för komiskt hade det svåra ämnet fuskats bort.

Föreställningen är skriven av Göran Palm, som satt i mitten på andra raden. Under applåderna i slutet reste han sig på sin plats och bugade sig som tack för hyllningarna.

Göran Palm är född 1931 i Uppsala och har skrivit både i liberala Expressen och syndikalistiska Arbetaren samtidigt som han arbetat som folkhögskolelärare.
Palms författarskap har alltid haft en stark politisk förankring.
Hans epos på blankvers, Sverige – En vinstersaga” som finns i fyra delar är satirisk dikt men också en berättelse om det svenska samhället.

För första gången kanske bjuds vi dessutom på en teaterföreställning som talar till alla sinnen, också smak och lukt får sitt. Jag ska dock inte avslöja på vilket sätt.

Sit Down Tragedy är en timme och tjugo minuter – och det är en lagom tid för enmansföreställningar.
Föreställningen ställer frågor och rör om begreppen och slår lite åt alla politiska schatteringar. Bitvis är det riktigt, riktigt bra:

Jag nämnde inte heller det parti
som låtsas vara mot rasism för att
få riksdagsplats. En av dess talesmän
förklarade i TV att han ”nog”
behövde sju timmar på sig för
att hinna ge begreppet ”svensk kultur”
dess fulla innebörd. För biskopen
i Lund, Tegnér, räckte en enda versrad:
”Blott barbarit var en gång fosterländskt!”

Fast ibland blir det otäckt skrämmande sant:

Tänk vilket otur vi har haft som art,
vi människor! Vi hittar ner till ett
fantastiskt, billigt energiförråd,
som räcker för att bygga klotet fullt
med slott och kojor och förflytta folk
och varor mellan dem. Och efter två
tre hundra år av stolt och sorglöst bruk
och missbruk av allt smutsigare el,
utan och olja, kol och malm, så slås
vi med den största häpnad av att vi
släppt satan lös. Tänk om vi vetat det i
tid! Tänk om vi inte bara haft
vårt egen civilisationstillväxt
och välmåga för ögonen! När mer
än två miljarder människor och
betydligt flera andra landdjur nu
är utan tillgång till friskt vatten är
…..

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Helge Skoog i Sit Down Tragedy av Göran Palm. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen

Uppdatering: Recension i SVD och recension i DN.
Mona Wallin var också där och har bloggat om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, natur, teater, recension, scen, Göran Palm, Helge Skoog

Trailers till veckans filmpremiärer: The Baader Meinhof Complex, Max Payne och Flickan och räven

17 oktober, 2008 by Rosemari Södergren

Den hetaste och mest intressanta av veckans filmpremiärer är väl utan tvekan ”The Baader Meinhof Complex” om den den tyska sjuttiotalsterrorismen och hur journalisten Ulrike Meinhof blev en terrorist.

Filmen är baserad på de verkliga händelserna runt terroristerna Ulrike Meinhof och Andreas Baaders extrema liv på yttersta vänster kanten i Röda Armé Fraktionen (RAF). Under 1960- och 1970-talet spred de gång på gång skräck i Tyskland och resten av världen med bombsprängningar, kidnappningar, rån och lönnmord. Filmen är baserad på Der Spiegels chefredaktör Stefan Austs omdiskuterade bästsäljande bok med samma namn. (Från Bioguiden)

Den har tagits emot bra: Betyg 4 i DN, i SVD och i Aftonbladet.
Den enda kritiska rösten om filmen hittar jag hos Sydsvenskan (som ger betyget 2):

Men den ambitionen överskuggas snabbt av en monoton serie bankrån, fritagningar, kidnappningar, bombexplosioner och mord. Staplade på varandra, knappt åtskilda av minimala historiska och politiska utblickar som bara är munväder för syns skull, och filmade så att de ska ge häftigast möjliga visuella och kinetiska effekt.

En film som verkligen lockar mig är den franska om flickan och räven. En flicka får på vägen hem från skolan syn på en räv. En slags märklig vänskap växer fram. Inte så att räven blir mänsklig, utan mer att djuret i människan visas fram. Regissören bakom är en bildmänniska och det är många otroliga sköna naturscener med.