• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Duffy med ”Endlessly”

3 december, 2010 by Rosemari Södergren

Duffy är tillbaka. Med förra albumet, debutalbumet, vann den nu 26-åriga walesiskan en grymma för Best Pop Vocal Album.

Soulrösten från Wales är nu tillbaka med albumet ”Endlessly” som är något mer diskodans-inriktat fast med några lugnare akustiska spår också.

DN:s recensent Nanushka Yeaman ger betyg 3 och retar sig framför allt på samplingen av C & C Music Factorys monsterhit ”Gonna make you sweat” från 1990. Nanushka Yeaman menar att Duffy kvaddar låten med sitt nasala ”Well, well, well”-riff.

Även ”My boy” är ohyggligt påfrestande, skriver DN. Där skiljer min uppfattning sig från deras recensent. ”My boy” som är inledningsspåret tycker jag är ett av de bästa spåren, en upptempolåt som är skön att dansa till.

The Roots som kompband, Albert Hammond som låtskrivare och Duffy som sångerska – det blir en godkänd uppföljare till ”Rockferry”.

Duffy berättar själv om bakgrunden till nya albumet i pressmaterialet:

Unsure how to progress and what her next movements were to be, fate intervened in the unlikely form of 66-year-old Albert Hammond. Or, to be more precise, Albert Hammond’s wife. “He was in his house in LA one day and his wife went ‘Albert! Albert! Look at this girl on TV. She sounds like a black woman!’ And he looked and went ‘Oh my God’.” Duffy was performing ‘Stepping Stone’ on Saturday Night Live. Hammond hadn’t been involved in music for a decade, he hadn’t wanted to (perhaps he figured he’d leave that to his son, Albert Hammond Jr, of The Strokes) but he was intrigued. “He asked to meet. I had no idea about his background once again (similarly she didn’t know Suede when she met Bernard Butler). And he said I’ve got this song title ‘Don’t Forsake Me’. I said ‘That sounds like the soundtrack of my life’.

“Around that time in LA, there were always massive parties,” continues Duffy. “So I had a choice: I could either go dancing with Hollywood or go and hang with Albert. So I went to Albert’s house, and his wife made me tea.” Hammond had worked up some music to his ‘Don’t Forsake Me’ title, but Duffy wasn’t so sure (here’s one singer who certainly knows her own mind). “He’s 66, he’s the most esteemed songwriter and I had the balls and the audacity to start ripping it apart,” Duffy laughs. “I look back and think ‘How rude!’ But I knew this was a song that reflected some elements of my life. “Albert was, like, ‘Brave, kid. Well done’.”

From then on the songs came quickly – remarkably so, given the four-year gestation period of ‘Rockferry’. “We did a few days in LA, a week in Spain and a week here [London] and it was done swiftly” Duffy says. “We had these songs and in my heart they sounded so charming on acoustic demos. And that is what I needed to hear. No complications. You know, there is such a thing as working too hard. When everyone does too much you can kill something. But it was Albert and me having fun.”

Läs även andra bloggares åsikter om Duffy, recension, musik, soul, Endlessly

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Duffy, Endlessly, Musik, Recension, Soul

Är Piranha en guilty pleasure?

3 december, 2010 by Redaktionen

Filmen om Pirayor hade 3D premiär 3 december och det kommer antagligen vara många som väntar på att få sitt livs dos av blod och bröst. Men frågan är hur bra den egentligen är, en fråga som det tyvärr inte finns något bra svar till.

Det är svårt att döma Piranha eftersom det är tydligt att filmskaparna inte ville att folk ska ta den speciellt seriöst utan mer som en underhållande film riktat mot ungdomar som gillar nakna tjejer (en bred publik). Och i så fall når den nästintill full pott.

Det tar ett tag innan vi introduceras för pirayorna, som skildras som mellanstora monster med tänder större än en sabeltigers. De är skapade i slapp CGI vilket raderar en del av spänningen varje gång en närbild kommer upp för man tänker undermedvetet “just det, det är ju fejk”. Det blir inte bättre av att skådespelarna verkar vara oberörda och sansade när en människa blir uppäten framför ögonen på dem men å andra sidan reagerar starkt när ett par silikonbröst poppar upp från ingenstans. Men än så länge klagar jag inte.

Det som verkligen var droppen var scener som när en piraya käkar upp en separerad penis och sedan spottar ut den eller när en döende uttalar sina sista ord, vilka blir “wet t-shirt”. Som ni hör själva hamnar vi vid den här punkten i ett löjlighetsträsk och kan officiellt utnämna Piranha som en B-film.

Men för att återkomma till frågan om den är tillräckligt bra för att anses tillräckligt sevärd, ger jag mig själv en örfil och svarar “ja, speciellt i 3D”.

– www.Cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: blod, naket, piranha, Recension, Thriller

Recension av The next three days med Russel Crowe

3 december, 2010 by Rosemari Södergren

Russel Crowe är en duktig skådespelare. Allra mest briljerar han när han får spela ett slags actionhjältar som är hjältar lite ofrivilligt och kanske också är lite klantiga som hjältar. På så sätt är rollen i ”The next three days” som klippt och skuren åt honom.
Han spelar collegeläraren John Brennan vars fru blir gripen och dömd för mord. John Brennan vägrar att tro att frun har mördat, fast bevisen verkar övertydliga. Frun kommer i fängelse och han får själv ta hand om deras son. När överklaganden inte tas upp och frun tycks få sitta kvar i fängelset hela livet blir Brennan desperat. Han bestämmer sig för att frita sin fru.
Han går vetenskapligt tillväga och träffar en expert på fritagningar ur fängelse. I detalj planerar han hur han ska göra. Det går inte så bra i början i alla fall. Han blir lurad i den undre världen.
Samtidigt som John Brennan skaffar allt han behöver för att befria sin fru träffar han en trevlig kvinna med sin dotter på en lekplats och sonen blir god vän med den flickan. Tycke verkar uppstå mellan den kvinnan och Brennan. Och samtidigt verkar Brennan tappa verklighetsförankringen. Alla andra verkar inse det faktum att hans fru begått mordet, till och med hon själv.
Spänningen ökar därför inför fritagningen: kommer frun att vägra följa med, kommer sonen att vägra följa med?

Handlingen utspelar sig i Pittsburg och det är tydligen en av de städer som efter attackerna den 11 september fått extra hårda riktlinjer hur polis och myndigheter ska agera och snabbt och effektivt stänga av staden vid olika grova brott. Det är ett bra slag mot övervakningsguruer att visa att hur övervakad en stad eller en stat än är, då finns det ändå kryphål att smita igenom. Total övervakning är aldrig svaret på samhällsproblem.

Jag gillar Russel Crowe och missar inte någon film med honom. Filmen är spännande och har några oväntade vändningar. Vad jag ska se får filmen också hyggligt betyg av de flesta filmkritiker, betyg 3 i såväl Expressen som i MovieZine. Maaret Koskinen i DN ger dock bara betyg 2 och menar att regissören gapar över för mycket.

Den söker samtidigt vara familjdrama, whodunit och prisonbreakfilm med samhällskritiska anspråk – och förlorar sig själv på vägen.

Filmen är dock mer än två timmar och tio minuter, vilket är i iängsta laget. Regissören Paul Haggis har bland annat fått Oscar för manus till ”Million dollar baby” – men den filmen är mycket mer flera filmer i en film.

Jag är lite irriterad på att det i reklamen för ”The next three days” står att Liam Neeson är med. Han är bara med i en scen. Så det är att ta i att locka med honom. Nu behövs ju inte det eftersom Russel Crowe är dragnamn i sig, men jag gillar ju Liam Neeson och hade gärna sett mer av honom.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Russel Crowe, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Recension, Russel Crowe, Scen

Dead dogs don´t bark – absurd svart komedi från Lissabon

28 november, 2010 by Rosemari Södergren

Hur förödande det är att inte ta itu med problem – det handlar pjäsen ”Dead dogs don´t bark” som spelas av Companhia do Chapitô från Lissabon. Tre av den portugisiska teaterns skådespelare deltar i föreställningen som spelas i helgen 27-28 november på Stockholms Stadsteater. Föreställningen ingår i en serie av internationella gästspel. Om du är teaterintresserad och bor i Stockholm eller är där ibland: kolla in den serien av gästspel. Jag har sett ett par av dessa gästspel och det vidgar vyerna att se andra länders teatergrupper.

Döda hundar skäller inte är ju föreställningens titel, översatt till svenska. Det är smått absurd berättelse om en familj med en mamma, pappa och en son. Familjens hund har dött och mamman och pappan klarar inte att berätta det för sonen utan gömmer den döda hunden.
Den ena lögnen för med sig nästa lögn – och när sonen hittar sin döda hund bär han med sig den och skäller i dess ställe. Sonen har inte lärt sig att hantera livets svårigheter på ett friskt sätt, eftersom allt sopas under mattan.

Companhia do Chapitô spelar en fysisk teater där mycket av berättelsen förmedlas med mim och kroppsspråk.
Den är en komedi och samtidigt makaber och halsbrytande. Eftersom jag varit sysselsatt hela dagen före med kändes det jättebra att föreställningen bara var lite drygt en timme, det var lagom långt för mig just den kvällen.

Undrar om de ger fler föreställningar på engelska? Om jag kommer till Lissabon skulle jag vilja se mer av denna teater, jag gillar deras väldigt kroppsliga sätt att berätta.

Och döda människor dansar inte – eller?

Companhia do Chapitô som är baserade strax utanför Lissabon gjorde ett succéartat gästspel med The Tempest på c/o Stockholms stadsteater hösten 2009.

Foto: Filipe Saraiva
Bildtext: Jorge Cruz, Marta Cerqueira och Tiago Viegas i Dead dogs don´t bark från Companhia do Chapitô gästspelar på c/o Stockholms stadsteater 27-28 november.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Portugal, recension, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Portugal, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Recension: Harald Björk – Bigfield

26 november, 2010 by Redaktionen

Nu kommer Harald Björk ut med en ny skiva fylld till bredden av minimalistisk electro, något vi inte ens visste att vi hade saknat.
Men Bigfield är inte riktigt som Haralds tidigare material, det är om möjligt ännu mer återhållsamt och nogrannt utmejslat. Varje beat får mer utrymme, får vägas på en våg och vändas på. Varje element i musiken får lysa upp och berätta sin egna historia, ibland blir resultatet en kuslig känsla av ensamhet och ibland blir det hoppingivande.

Det svåra med minimalismen är att det riskerar att bli monotont och Harald balanserar på den gränsen vid ett par tillfällen under första halvan av skivan. Allt räddas upp på slutet och Bigfield blir ett lysande exempel på när less is more. Det tio minuter långa titelspåret är som ett lopp i en mörk skog som aldrig tar slut. Det blir tätare och tätare mellan träden, det är fuktigt på marken och du vet inte om du orkar vidare. Det är såklart genialt för den som vurmar för hypnotisk elegans. Allt handlar om att våga stå kvar, att våga stanna, vilket är något som vi idag har väldigt svårt för. Bigfield utmanar den som är rastlös.

När Harald Björk spelade på festivalen Peace & Love i sommras så var det nästan folktomt i den lilla lokalen. Ett tjejgäng dansade egentligen alldeles för vilt och ett trettiotal vuxna och funktionärer stod längs väggarna och bevittnade det hela. Jag minns hur sorgligt jag tyckte att det var att en av Sveriges skickligaste producenter stod och levererade inför en nästan icke-existerande publik.
Efter ett tag var jag tvungen att gå, jag hoppas innerligt att lokalen fylldes på efter att jag gick. Troligtvis inte dock.
Jag vet inte vad det berodde på, om det var fel scen, fel festival, fel marknadsföring eller bara fel publik. Förhoppningsvis så slipper Harald spela för tomma lokaler i framtiden, jag vill nog bestämt lova att han kommer att slippa det.

Rekomenderas för dem som tycker att Röyksopp är bra men kanske lite skräniga.

Lyssna här http://www.myspace.com/haraldbjork och kolla in den här för en fingervisning på vad man kan vänta sig.

Harald Björk – Glimt from Harald Björk on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om Harald Björk, recension, musik, Bigfield

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bigfield, Harald Björk, Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Sida 191
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in