Nu kommer Harald Björk ut med en ny skiva fylld till bredden av minimalistisk electro, något vi inte ens visste att vi hade saknat.
Men Bigfield är inte riktigt som Haralds tidigare material, det är om möjligt ännu mer återhållsamt och nogrannt utmejslat. Varje beat får mer utrymme, får vägas på en våg och vändas på. Varje element i musiken får lysa upp och berätta sin egna historia, ibland blir resultatet en kuslig känsla av ensamhet och ibland blir det hoppingivande.
Det svåra med minimalismen är att det riskerar att bli monotont och Harald balanserar på den gränsen vid ett par tillfällen under första halvan av skivan. Allt räddas upp på slutet och Bigfield blir ett lysande exempel på när less is more. Det tio minuter långa titelspåret är som ett lopp i en mörk skog som aldrig tar slut. Det blir tätare och tätare mellan träden, det är fuktigt på marken och du vet inte om du orkar vidare. Det är såklart genialt för den som vurmar för hypnotisk elegans. Allt handlar om att våga stå kvar, att våga stanna, vilket är något som vi idag har väldigt svårt för. Bigfield utmanar den som är rastlös.
När Harald Björk spelade på festivalen Peace & Love i sommras så var det nästan folktomt i den lilla lokalen. Ett tjejgäng dansade egentligen alldeles för vilt och ett trettiotal vuxna och funktionärer stod längs väggarna och bevittnade det hela. Jag minns hur sorgligt jag tyckte att det var att en av Sveriges skickligaste producenter stod och levererade inför en nästan icke-existerande publik.
Efter ett tag var jag tvungen att gå, jag hoppas innerligt att lokalen fylldes på efter att jag gick. Troligtvis inte dock.
Jag vet inte vad det berodde på, om det var fel scen, fel festival, fel marknadsföring eller bara fel publik. Förhoppningsvis så slipper Harald spela för tomma lokaler i framtiden, jag vill nog bestämt lova att han kommer att slippa det.
Rekomenderas för dem som tycker att Röyksopp är bra men kanske lite skräniga.
Lyssna här http://www.myspace.com/haraldbjork och kolla in den här för en fingervisning på vad man kan vänta sig.
Harald Björk – Glimt from Harald Björk on Vimeo.
Läs även andra bloggares åsikter om Harald Björk, recension, musik, Bigfield