Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären av Emilia Galotti på Stockholms Stadsteater

by



Emilia Galotti är en ung flicka av enklare börd som vill leva ett naturnära, okonstlat liv. Hon ska gifta sig med greve Appiani som hon är förälskad i och han är förälskad i henne.
Trots att greven gifter sig under sin börd vill han gifta sig med henne. De ska flytta ut till landet, bort från nöjeslivet kring hovet. Men fursten Hettore Gonzaga har fått syn på Emilia och åtrår henne. Fursten är van att få vad han vill. Nu vill han ha Emilia som älskarinna, tillsammans med sin förtrogne markis Marinelli smider han planer för att hindra giftermålet. När planerna misslyckas kidnappar de Emilia.

Det är en fascinerande pjäs, skriven av Gotthold Ephraim Lessing som brukar kallas Tysklands svar på Shakespeare. Emilia Galotti spelades för första gången 1772 och den blev en ögonblicklig succé. Horace Engdahl, som översatt pjäsen, skriver i programmet för uppsättningen på Stadsteatern:

Emilia Galotti har något av samma ställning i tysk tradition som Hamlet i engelsk.
…
Hänförda bedömare kallade författaren en tysk Shakespeare. Att han åstadkommit ett mästerverk framgick indirekt av den småskurna kritik han utsattes för av den unge utmanaren Goethe, som hävdade att pjäsen var alltför välgjord, alltför ”kalkylerad” och inte tillräckligt ”poetisk”. Men som romanförfattare erkände Goethe det starka intryck den gjorde genom att låta Emilia Galotti vara den bok som ligger uppslagen på den unge Werthers bord när han tar livet av sig.

På ett sätt kan den kännas gammal. Emilia Galotti vill leva rent och kyskt. Hon vill inte ge efter för lusten och glamouren. Finns det någon ung människa som agerar så idag? Att hon så stenhårt vägrar låta sig lockas av känslorna. När hon blir kidnappad verkar det vara inte så mycket sorgen efter den bortrövade fästmannen som gör henne förtvivlad utan mer att hon hindras från att leva kyskt och rent.

Men på ett sätt handlar pjäsen, om människors rätt att vägra förföras av den lättsinniga ytliga nöjesguden vars glädje bara är tillfällig. Nöjesguden är ombytlig och kommer att kasta dig på soptippen, rata dig, något annat lockar.
– För mig är Emilia Galotti en kärlekstragedi. Den handlar om kärlek som en destruktiv kraft. Hur kärlek, erotik och makt leder till katastrof, säger regissören Tobias Theorell om den klassiska tyska pjäsen.

Självklart har pjäsen också en politisk dimension, fursten har makten och kan behandla människor av lägre börd som han behagar.

Johannes Bah Kuhnke spelar fursten. Att han är så bra i den rollen, förföriskt charmig och han verkar själv tro på sina lögner om att han inte vill något illa. I rollen som Emilia syns en av Norges stora skådespelerskor: Kirsti Stubø – som debuterar på Stockholms stadsteater. Hon har medverkat i ett stort antal pjäser på både Nationaltheatret, Rogaland Teater och Det Norske Teatret. Kirsti Stubø har tagit emot ett flertal priser för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Opium. Våren 2009 fick hon Heddapriset för bästa kvinnliga biroll som Hermione i Andromake på Det Norske Teatret.

I rollen som grevinnan Orsina är en annan känd norska skådespelerska, Petronella Barker. Jag såg att bloggaren Lovekultur sett en av de publika repetitionerna och att bloggaren fastnade speciellt för hennes skådespel:

Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan.

Jo, hennes roll är lite av en nyckelfigur. Hon sätter fingret på förtrycket av kvinnors rättigheter och detta är skrivet för nästan 300 år sedan.

Det var första gången jag såg en pjäs av Gotthold Epraim Lessing och det var en spännande ny teaterbekantskap som jag vill se mer av.

Emilia Galotti används flitigt i skolundervisningen i Tyskland. Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) var för den tyska dramatiken vad Shakespeare var för den engelska. Han verkade som författare, filosof, dramatiker och konstkritiker och är en av de stora representanterna för Upplysningen.
– Det var fruktansvärt roligt att översätta Emilia Galotti. Lessings teaterspråk är lysande. Han kan verkligen skriva repliker och få dem att haka i varandra. Han är före Henrik Ibsen en av de bästa dramatikerna i det avseendet, säger Horace Engdahl som översatt pjäsen, i ett pressmeddelande om pjäsen.

Redan när vi kom in i salongen byggdes förväntningarna upp. Scenografin var stram och spännande, mörk och svart med dörrar och fönster målade med vit krita. Johannes Bah Kuhnke iklädd morgonrock av siden låg i en hög av papper som han slarvigt och oengagerat bläddrade pliktskyldigast i. Det var brev och önskemål från invånare i hans furstedöme.

Skådespelet byggde också på att det var ett spel, stundtals stod skådespelarna vända mot publiken och sade sina repliker, som om de talade lika mycket till publiken som till varandra.

Det är en stark föreställning som satte sig i magen. Det kändes svårt att sätta sig och skriva först, intrycken var så många. Det är vad jag tycker är en lyckad föreställning när det finns flera tolkningar och olika dimensioner i ett föreställning.

Och en bonus: Odoardo Galotti spelas av Göran Stangertz, som alltid värd att se.

Foto: Petra Hellberg
På bilderna: Kirsti Stubø och Johannes Bah Kuhnke i Emilia Galotti.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Cyrus – liten film, stort hjärta

by

Det är inte ovanligt att mindre filmer som egentligen förtjänar att ses aldrig når publiken på grund av deras budget. Cyrus är en av dessa, en komedi som i Sverige endast fått premiär i huvudstaden. Det är en indiefilm i sin rätta bemärkelse, redan från första scenen skvallrar den skakiga kameran om det, men förutom filmsättet har den alla ingredienser en storfilm bör ha. En engagerande handling, en fin bild och flera vassa medverkande.

John C. Reilly som spelar huvudrollen lyckas fånga oss direkt med sin charmiga tolkning av den ensamma men mycket sympatiska mannen som bara är ute efter lite kärlek, något han finner i ett annat känt namn – Marisa Tomei. Titelrollen Cyrus spelas utav Jonah Hill, den mulliga nörden som många kan relatera till. Han kännetecknar den här sortens moderna, lite deprimerande, komedi som han klarar av obesvärat.

Bröderna Jay och Mark Duplass har både regisserat och skrivit den här filmen som trots sin återkommande handling låter karaktärerna glänsa igenom med fantastisk kemi och diskret improvisation. – Cinezine.se

Trollkarlens lärling – DVD recension

by


Nicolas Cage har under årens lopp spelat många minnesvärda roller, rollen som magikern Balthazar Blake i filmen “Trollkarlens lärling” får nog räknas som en bagatell.

Filmen, som är misstänkt lik en annan historia om en ung trollkarlslärling, fast utan gulliga barn, internatskolor och anglofili, utspelas i New York där staden används som fond.

Historien tar sin början när tonårskillen Dave av en slump visar sig vara den ”rätte” som kan hindra Blakes ärkefiende häxan Morgana och hennes allierade Maxim Horvath (Alfred Molina) att ta över världen.

Jag tror att de flesta läsare inser vad som kommer att hända efter det här upplägget.

Den vanliga tonåringen som spelas av Jay Baruchel är tyvärr den svagaste länken i den här historien. Magin som utlovas som familjeunderhållning är mer av det högljudda slaget än magiskt, mer spektakulärt och föga esoteriskt. Den
skådespelare som räddar äran för hela filmen är Alfred Molina som skurk, han gör ett gott arbete som elaking i den här tonårsfilmen.

Filmen lämpar sig mer till en slö söndag än som ett allvarligt försök till tittande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

The Town – mer snack och mindre handling

by

The Town handlar om Doug MacRay, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det.

Rent teoretisk borde The Town vara ett drömprojekt, något som ger rum för bra prestationer samtidigt som den bearbetar spännande mark med bankrån. Publiken älskar bankrån, lika mycket som de älskar flyktfilmer. Synd, då, att det är väldigt lite av det där. Istället får vi följa Afflecks karaktär i sina samvetskval och depressioner i mer än 2 timmar, vilket inte är helt fel om innehållet vore någorlunda intressant och mindre repetitivt.

Alla stereotyper är med – den djupa och missförstådda huvudkaraktären, den helt motsatta och brutala vännen, kärleksintresset som lider av Stockholmssyndrom, FBI-agenten som löser ledtrådarna snabbare än ett Kinder-ägg… Ja, förutsägbart är ordet.

Trots att han inte varit helt frånvarande kändes det här på sätt och vis som en comeback för Ben Affleck, han har inte haft en såpass central roll på länge. Resten av medverkande inkluderar nyligen oscarsnominerade Jeremy Renner och speciellt imponerande var Gossip Girls Blake Lively som hans “white trash” syster.

The Town kommer antagligen minnas för sina masker under bankrånen, en väldigt smart detalj som gav lite färg åt en annars enformig berättelse, samt musiken som påminde om något ur Christopher Nolans filmer. Ben Affleck har härmed säkrat sina platser som skådis och regissör, men det krävs ytterligare arbete för att uppnå titeln manusförfattare.

– www.Cinezine.se

Filmrecension: Svinalängorna

by


Flattr this

När filmen ”Svinalängorna” visades på filmfestivalen i Venedig fick den pris, fast den då inte ens var helt klar. I en intervju i pappersupplagan i DN berättar Pernilla August att filmens ljus inte var helt satt då.

Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman som fick Augustpriset. Det är en stor utmaning att göra film av den romanen. Filmen är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör och i huvudrollen agerar Noomi Rapace.

Pernilla August fick fria händer av författaren och det är bra, för filmen har fått en egen karaktär. Pernilla August valde att låta barndomshändelserna spelar parallellt med nutiden. Flickan Leena växte upp i ett nybyggt område under 1970-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det får snabbt öknamnet ”Svinalängorna”. För Leena och hennes finska föräldrar och hennes lillebror Sakari var det höjden av lyx att få flytta in dit. Först. Men pappa Kimmo är periodare och när alkoholen tar över livet far barnen illa. Så illa att det nog inte går för många att sitta oberörda i biosalongen.

Pernilla August har valt att starta filmen i nutiden, Leena har vuxit upp, är vuxen och har egen familj. Hennes man Johan, spelas av Ola Rapace, och den karaktären är ny för filmen. Han är en stark, jordnära och trygg man i sig själv.

Filmen börjar med att deras två flickor lussar dem på Luciamorgonen och ett telefonsamtal kommer från Ystad. Leenas mamma ligger för döden. Leena vill inte prata med sig mamma men Johan övertalar henne att åka till Ystad. De åker dit hela familjen och de besöker också den lägenhet där Leena växte upp i Svinalängorna.

Skådespelarna är jätteduktiga. I en intervju i tv hörde jag hur Pernilla Augusti öste beröm över sina skådespelare, inte bara Noomi och Ola Rapace utan lika mycket över barnen, som Tehilla Blad som spelar Leena som barn.

Svinalängorna är absolut en gripande film, om barns utsatthet och om gå vidare i livet trots det förflutna. Det är fascinerande hur Pernilla August har låtit kameran jobba på ett subjektivt sätt, för att händelserna ska återges ut Leenas synvinkel, både som barn och som vuxen.

Pernilla August lär få många chanser till att regissera film efter den här långfilmsdebuten. Filmen bygger på boken men står ändå för sig själv, har en egen ingång till berättelsen. Berättelsen griper tag och säger oss något om det svenska samhället och miljöer som inte så ofta får stå i fokus. Att lyckas få klippen mellan nutid och dåtid att flyta så smidigt är skickligt.

Hynek Pallas i SVD hyllar filmen:

Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

MovieZine gav filmen betyg 4.
Betyg 4 i Kommunalarbetaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,