• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Cyrus – liten film, stort hjärta

10 december, 2010 by Redaktionen

Det är inte ovanligt att mindre filmer som egentligen förtjänar att ses aldrig når publiken på grund av deras budget. Cyrus är en av dessa, en komedi som i Sverige endast fått premiär i huvudstaden. Det är en indiefilm i sin rätta bemärkelse, redan från första scenen skvallrar den skakiga kameran om det, men förutom filmsättet har den alla ingredienser en storfilm bör ha. En engagerande handling, en fin bild och flera vassa medverkande.

John C. Reilly som spelar huvudrollen lyckas fånga oss direkt med sin charmiga tolkning av den ensamma men mycket sympatiska mannen som bara är ute efter lite kärlek, något han finner i ett annat känt namn – Marisa Tomei. Titelrollen Cyrus spelas utav Jonah Hill, den mulliga nörden som många kan relatera till. Han kännetecknar den här sortens moderna, lite deprimerande, komedi som han klarar av obesvärat.

Bröderna Jay och Mark Duplass har både regisserat och skrivit den här filmen som trots sin återkommande handling låter karaktärerna glänsa igenom med fantastisk kemi och diskret improvisation. – Cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: cyrus, Komedi, Recension, Scen

Trollkarlens lärling – DVD recension

10 december, 2010 by Redaktionen


Nicolas Cage har under årens lopp spelat många minnesvärda roller, rollen som magikern Balthazar Blake i filmen “Trollkarlens lärling” får nog räknas som en bagatell.

Filmen, som är misstänkt lik en annan historia om en ung trollkarlslärling, fast utan gulliga barn, internatskolor och anglofili, utspelas i New York där staden används som fond.

Historien tar sin början när tonårskillen Dave av en slump visar sig vara den ”rätte” som kan hindra Blakes ärkefiende häxan Morgana och hennes allierade Maxim Horvath (Alfred Molina) att ta över världen.

Jag tror att de flesta läsare inser vad som kommer att hända efter det här upplägget.

Den vanliga tonåringen som spelas av Jay Baruchel är tyvärr den svagaste länken i den här historien. Magin som utlovas som familjeunderhållning är mer av det högljudda slaget än magiskt, mer spektakulärt och föga esoteriskt. Den
skådespelare som räddar äran för hela filmen är Alfred Molina som skurk, han gör ett gott arbete som elaking i den här tonårsfilmen.

Filmen lämpar sig mer till en slö söndag än som ett allvarligt försök till tittande.

Läs även andra bloggares åsikter om film, dvd, recension, fantasy, trollkarlens lärling, Nicolas Cage, Alfred Molina

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alfred Molina, dvd, fantasy, Nicolas Cage, Recension, Scen, Trollkarlens lärling

The Town – mer snack och mindre handling

9 december, 2010 by Redaktionen

The Town handlar om Doug MacRay, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det.

Rent teoretisk borde The Town vara ett drömprojekt, något som ger rum för bra prestationer samtidigt som den bearbetar spännande mark med bankrån. Publiken älskar bankrån, lika mycket som de älskar flyktfilmer. Synd, då, att det är väldigt lite av det där. Istället får vi följa Afflecks karaktär i sina samvetskval och depressioner i mer än 2 timmar, vilket inte är helt fel om innehållet vore någorlunda intressant och mindre repetitivt.

Alla stereotyper är med – den djupa och missförstådda huvudkaraktären, den helt motsatta och brutala vännen, kärleksintresset som lider av Stockholmssyndrom, FBI-agenten som löser ledtrådarna snabbare än ett Kinder-ägg… Ja, förutsägbart är ordet.

Trots att han inte varit helt frånvarande kändes det här på sätt och vis som en comeback för Ben Affleck, han har inte haft en såpass central roll på länge. Resten av medverkande inkluderar nyligen oscarsnominerade Jeremy Renner och speciellt imponerande var Gossip Girls Blake Lively som hans “white trash” syster.

The Town kommer antagligen minnas för sina masker under bankrånen, en väldigt smart detalj som gav lite färg åt en annars enformig berättelse, samt musiken som påminde om något ur Christopher Nolans filmer. Ben Affleck har härmed säkrat sina platser som skådis och regissör, men det krävs ytterligare arbete för att uppnå titeln manusförfattare.

– www.Cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: ben affleck, Recension, Scen, the town

Filmrecension: Svinalängorna

9 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

När filmen ”Svinalängorna” visades på filmfestivalen i Venedig fick den pris, fast den då inte ens var helt klar. I en intervju i pappersupplagan i DN berättar Pernilla August att filmens ljus inte var helt satt då.

Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman som fick Augustpriset. Det är en stor utmaning att göra film av den romanen. Filmen är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör och i huvudrollen agerar Noomi Rapace.

Pernilla August fick fria händer av författaren och det är bra, för filmen har fått en egen karaktär. Pernilla August valde att låta barndomshändelserna spelar parallellt med nutiden. Flickan Leena växte upp i ett nybyggt område under 1970-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det får snabbt öknamnet ”Svinalängorna”. För Leena och hennes finska föräldrar och hennes lillebror Sakari var det höjden av lyx att få flytta in dit. Först. Men pappa Kimmo är periodare och när alkoholen tar över livet far barnen illa. Så illa att det nog inte går för många att sitta oberörda i biosalongen.

Pernilla August har valt att starta filmen i nutiden, Leena har vuxit upp, är vuxen och har egen familj. Hennes man Johan, spelas av Ola Rapace, och den karaktären är ny för filmen. Han är en stark, jordnära och trygg man i sig själv.

Filmen börjar med att deras två flickor lussar dem på Luciamorgonen och ett telefonsamtal kommer från Ystad. Leenas mamma ligger för döden. Leena vill inte prata med sig mamma men Johan övertalar henne att åka till Ystad. De åker dit hela familjen och de besöker också den lägenhet där Leena växte upp i Svinalängorna.

Skådespelarna är jätteduktiga. I en intervju i tv hörde jag hur Pernilla Augusti öste beröm över sina skådespelare, inte bara Noomi och Ola Rapace utan lika mycket över barnen, som Tehilla Blad som spelar Leena som barn.

Svinalängorna är absolut en gripande film, om barns utsatthet och om gå vidare i livet trots det förflutna. Det är fascinerande hur Pernilla August har låtit kameran jobba på ett subjektivt sätt, för att händelserna ska återges ut Leenas synvinkel, både som barn och som vuxen.

Pernilla August lär få många chanser till att regissera film efter den här långfilmsdebuten. Filmen bygger på boken men står ändå för sig själv, har en egen ingång till berättelsen. Berättelsen griper tag och säger oss något om det svenska samhället och miljöer som inte så ofta får stå i fokus. Att lyckas få klippen mellan nutid och dåtid att flyta så smidigt är skickligt.

Hynek Pallas i SVD hyllar filmen:

Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

MovieZine gav filmen betyg 4.
Betyg 4 i Kommunalarbetaren.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, kultur, recension, Svinalängorna, Pernilla August

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kultur, Pernilla August, Recension, Scen, Svinalängorna

Svensk, svenskare … Ett reportage om Sverigedemokraterna

9 december, 2010 by Redaktionen

Från och med den 19 september 2010 har Sverige fått ett nytt riksdagsparti, Sverigedemokraterna, ett nationalistiskt parti som är motståndare till mångkultur, ett parti som skiljer sig från den bild som getts av mitt eget parti – Socialdemokraterna. I boken Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna (Optimal förlag), skriven av journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford, får jag till mig denna andra bild.
Bilden av Sverigedemokraterna av i dag och bilden av Sverigedemokraterna från gårdagen skiljer sig åt. Gårdagens bild är bilden av skinnskallar, nynazister och knäppgökar, med engagemang i Bevara Sverige Svenskt (BSS), med koppling till personer i vit maktrörelsen och förintelseförnekare.
Sverigedemokraterna får komma till tals samtidigt som kritiken finns. Rasismen och nazismen är bortstädad. Röstsiffrorna i riksdagsvalet talar sitt tydliga språk: 5,7 procent röstade för SD, vilket motsvarade 300 000 röster. Självkritik och reflektion infinner sig. Den nya bilden av Sverigedemokraterna är ett parti vars politik är att ta på största allvar. När de bjuder upp till dans i kulturhistoriska föreningen Gimle så kommer schottisen ursprungligen från Böhmen. När det äts kåldolmar så tänker jag på Karl XII och hans sejour i Turkiet hos sultanen.
Bokens omslag är mest glädjande: designgruppen Fuldesign har skapat hijaben (slöjan) till Sverigedräkten. Det är verkligen en ansträngning att göra Sverigedräkten tillgänglig för svenska muslimska kvinnor. Sverigedräkten skapades för 100 år sedan för kvinnor utan folkdräkt från egen socken.

För en politiskt intresserad person är boken en guldgruva, för mig som gräsrotspolitiker är boken ett snäpp högre. Det är en ovanlig, intressant bok på trehundratrettio sidor som analyserar och beskriver ett parti på frammarsch med ett porträttgalleri över ledarskiktet – tiotalet yngre män – fotfolk, medlemmar, sympatisörer. Personporträtten från Sverige; från Sölvesborg i syd, Gävle i nord, Stockholm i öster, Göteborg i väster; visar att folk känt sig svikna, att Sverigedemokraterna gett dem ett erkännande. Samtidigt skrämmer det att få en inblick i vad partiföreträdarna – ett toppstyrt ledarskikt – är kapabla att göra om de får mer inflytande. Bara det att göra undantag i lagen om anställningsskydd (LAS) från två till fem undantag eller att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 12 år är tvivelaktigt. Vid 12 års ålder har barn inte hunnit uppnå sin emotionella förmåga. För mig framstår det som tvivelaktigt främst på grund av detta.
Jag fick följa författarna och deras resa genom Sverige under valrörelsen 2010 med Sverigedemokratiska representanter: partiledaren Jimmie Åkesson som har en av Fogelströms Stockholmsböcker på nattduksbordet men definitivt inte Jan Guillous svenskfientliga Arnböcker, partisekreteraren Björn Söder som efter valet blir gruppledare för SD:s riksdagsgrupp, ”trubaduren” Linus Bylund som tack vare revyrätten får lov att ändra i texten till ”Flickan och Kråkan” och slipper bli stämd av Mikael Wiehe, pressekreteraren som är oseriös och inkompetent när han inte lämnar sina kontaktuppgifter till en mediarepresentant, lokale ordföranden Mikael Jansson, Göteborg, som blir bänkgranne (riksdagen) med Shadiye Heydari (s), Göteborg, och som inte vill hälsa, Mattias Karlsson och Erik Almqvist (ungdomförbundets ordförande) som har startat kulturföreningen Gimle (världen efter Ragnarök) för att på något sätt bevara gamla traditioner och det svenska kulturarvet. Samme Erik Almqvist, som Jimmie Åkesson förklarade som ”ungdomligt oförstånd” (Erik Almqvist är 27 år) när Erik gjorde hotfulla uttalanden om att idka våld mot Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturredaktör, inför prinsessbröllopet.
Bland Sverigedemokraterna, majoriteten är män, finns avhoppade kristdemokrater, moderater, socialdemokrater, nydemokrater. Medlemmar är även första och andra generationens invandrare. Representerade yrkesbeteckningar är präst, personlig assistent, Volvoarbetare, behandlingsassistent, kanslist, tidigare riksdagsledamöter, regionfullmäktigeledamöter.

Många avhopp sker från partiet, under mandatperioden 2006-2010 står stolar tomma i 44 kommuner, en tredjedel av Sverigedemokraternas representanter har lämnat sina uppdrag. Bland avhopparna finns det de som gått över till Nationaldemokraterna, som brutit sig ur Sverigedemokraterna. Det finns misstro mot massmedia och mediaovana nämns som anledning till inställda intervjuer. Partiprofilen blir ansiktslyft och ”paketeras om”. Rasistiska tillmälen tystas ned. Filmning fortsätter för att ”luften är fri”. Beklämmande är när polishundar skäller och en liten flicka gråter hysteriskt.
Samtidigt som Sverigedemokraternas väljare är negativt inställda till hbt-personer (källa: SOM-institutets chef) flörtas det med hbtrörelsen. Enligt en SCB-undersökning har Sverigedemokratiska väljare konservativa arbetarvärderingar. De engagerar sig i frågor kring familjens ställning, lag och ordning, svenska värden och liknar kristdemokraterna. SD-väljare är inte mer kristna än andra. EU-motståndet är kompakt.
Enligt United Minds väljarundersökning tillhör partiets nytillkomna väljare följande grupper: 1) Den traditionelle arbetarklassmannen: kärnväljaren från gruppen stark arbetaridentitet utan jobb, en väljare som har svårt för Mona Sahlin, 2) Den missnöjde läraren med traditionella, borgerliga värderingar: om att läraryrket förr var något fint och inriktat på att förmedla kunskaper medan nu försöker hålla ordning i klassrummet och tycker att lärarstatusen gått förlorad, 3) Kvinnan i vården: ofta en ensamstående mamma som sett sitt barn bli bestulet på sin mobiltelefon av ungdomsgrupper.
Under Almedalsveckan som besöks av cirka 12 000 personer tog SD emot bloggaren (Jihad Watch) och katoliken Robert Spencer, som efter sitt föredrag får ta emot en ask islamofobil av Unga Muslimer (Spencer anser att islam är djävulen) och visar upp ett kroppsspråk av härskartekniker när Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson försöker intervjua honom.
När ungdomsordföranden för RFSL Ungdom, Värmland, blev mordhotad, och Karlstad kommunstyrelse gjorde ett uttalande för Värmland Pride var SD det enda partiet som inte skrev under. En lokal SD:are, Tommy Hansson, sa att bögar sprider hiv, att hbtrörelsen förträngt aidshotet, att skulden ligger på Jonas Gardell, Mark Levengood och Eva Dahlgren och gjorde ett osmakligt skämt om designen Sighsten Herrgård (SH dog 1987). Jimmie Åkesson fick Rosa Tisteln (RFSL – Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande) 2010 för att ha ställt grupp mot grupp; hbt mot muslimer.
Sverigedemokraterna är i denna bok, i intervju efter intervju, ett parti att ta på allvar. Gruppvåldtäkter nämns emellanåt. Tänk då på Fogelströms Stockholmssvit, andra delen; ”Barn av sin tid”; om Bergsprängarens dotter ”Gullspira”. Lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap. De ska inte underskattas eller överskattas. Nu har tjugo personer tagit säte i Sveriges riksdag med allt vad det innebär. De får höga löner och övernattningslägenheter. Samtidigt finns ärrade personer ute i landet och ska hantera kontrasterna. Det återstår att se om dansen blir omtyckt, i Stockholm som ute i landet.

Länkar
TCO-tidningen
Aftonbladet
Iakttagaren
Torbjörn Jerlerup
Dagens Nyheter
Meny
Jocke Larsson

Citat:
Det är ett gediget stycke journalistiskt hantverk...
Lars Linder i DN den 24 november 2010

Svensk, svenskare. .. Ett reportage om Sverigedemokraterna
Annika Hamrud, Elisabet Qvarford
ISBN-13:978-91-7241-213-2
ISBN-10: 9172412135

Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, svenska, bok, recension, politik, samhälle

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Politik, Recension, samhälle, svenska, sverigedemokraterna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in