• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

"Bomull" av Gunilla Ander – En solkig historia om våra t-tröjor och jeans

14 december, 2010 by Rosemari Södergren


Hur kommer det sig att en t-shirt med 100 procent bomull kan säljas för under hundralappen?
Det vill du nog inte veta.
Gunilla Ander har gått på djupet i bomullens historia. Hon har rest världen runt och träffat människorna som lever på bomullen, och ofta samtidigt får sin hälsa förstörd.

I diktaturens Uzbekistan tvingas skolbarn ut som slavar för att skörda bomull. I Västafrika helt tio miljoner människor helt beroende av inkomsterna från bomullsodlingen. Men de har ändå svårt att överleva, eftersom USA dumpar världspriserna genom att ge sina egna odlare bidrag för att kunna fortsätta odla. Möjligheten för utvecklingsländernas bomullsodlare att överleva på sitt arbete slås undan av de amerikanska intressena.
USA tillåter inte andra länder att ge sina odlare statligt stöd medan de amerikanska odlarna får generösa bidrag för att klara sig.

Fyra västafrikanska länder tröttnade på att inte kunna överleva på sin främsta exportprodukt och blåste till strid mot USA. Världshandelsorganisationen, WTO, gav de fyra i ”Cotton 4” rätt, med det bekymrar inte USA och prisdumpningen bara fortsätter.

Gunilla Ander tar också upp ett annat problem med bomullen:

Hur länge har vi överhuvudtaget råd att odla bomull för att göra t-tröjor och jeans? Kan vi låta den törstiga bomullen sörpla i sig vatten när så många människor på jorden lider brist på den varan? Redan saknar 40 procent av världens befolkning vatten och andelen ökar. 2050 måste dubbelt så mycket mat produceras som idag. Vore det då inte bättre att gå över till syntet och offra den där naturliga känslan som bomull ger? Är den värd sitt pris? Den verkliga kostnaden är ju långt högre än vad butikernas prislapp anger?
Frågan går att vrida och vända på och betrakta ur olika perspektiv. Syntetmaterial kommer ju ofta från den ändliga oljan, och även andra naturfibermaterial har sina kostnader.

Bomull som den odlas idag, kräver oerhört mycket vatten och bekämpningsmedel. Gunilla Ander berättar att den snabba utbyggnaden av konstbevattning de senaste femtio åren har åstadkommit en revolution inom jordbruket, men det är samtidigt till priset av jorderosion, överexploaterade floder försaltade åkrar och förstörda ekosystem. Bomullen har sin del i detta, skriver hon.

Det är en tung bok att läsa. Genom att berätta om bomullen berättar Gunilla Ander om världens problem, tycker jag. Bomullen är som en symbol för en mängd andra orättvisor där USA tillåter sig själv att prisdumpa och se till sitt hus medan fattigare länders bönder kan slita dygnet runt men ändå inte få det att gå runt.

TCO-tidningen berättar också om boken:

Gunillas dystra iakttagelser och något pessimistiska funderingar kring handelspolitiken ska inte förväxlas med uppgivenhet. Tvärtom. Det har betydelse att man bryr sig, betonar hon. Det krävs politiska förändringar, men även konsumentmakten kan användas i dag för att påverka producenterna.

– Jag tycker att man ska fråga i affären var bomullen till tröjan kommer ifrån. Det bidrar till att sätta tryck på producenterna.

Gunilla Ander är en av Sveriges mest erfarna journalister när det gäller internationell jordbrukspolitik. Hon har arbetat som nyhetsreporter sedan mitten av 1980-talet och för tio år sedan började hon specialisera sig på EU:s jordbrukspolitik och WTO-förhandlingarna mot frihandel, för facktidningen Land Landbruk. År 2005 vann hon Star Prize, för en reportageserie om frihandelns betydelse för bönder i Nya Zeeland, Argentina och Mali.

Bomull : En solkig historia
Författare: Gunilla Ander
Förlag: Ordfront Förlag
ISBN10: 9170375399
ISBN13: 9789170375392

Göteborgsposten har också skrivit om boken liksom Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Bomull, recension, faktaböcker, reportage, böcker, USA, jordbrukspolitik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bomull, faktaböcker, jordbrukspolitik, Recension, reportage, USA

Punken Lever: The Boys på Kolingsborg

12 december, 2010 by Redaktionen

Lördag 11 december var det punk  på Kolingsborg. Jag växte upp i London och bodde där när punken brakade loss. Punken är ung och arg musik och tycker det var bra att banden slutade i tid, musiken lever ju vidare. Inte utan skepsis är jag alltså på Kolingsborg för att lyssna på ett punkband som som startats om efter 17 år.

Redan i kön till insläppet märks det att det är något speciellt i görningen. Det är stojigt och bra stämning. Någon kommenterar att medelåldern är hög.

Det är första gången jag är inne på Kolingsborg och den får godkänt som konsertlokal. Rymligt med gott om plats på golvet framför scen och mysiga sittplatser lite avsides. Det finns också en hylla ovanför dansgolvet framför scen. Det är gott om folk som skall på konsert men inte packat. Ett bekvämt ställe, helt enkelt. Att det ligger i Gula Gången, Slussen och därmed nära till transporter är bara en bonus.

Konserten: Ja, en blandad upplevelse. Förbanden var kul men inget stack ut och det var lite drygt att vänta så länge på The Boys. När de började spela hade jag faktiskt börjat ledsna.

The Boys set började också trögt men tog sig snabbt. En bit in i setet gjorde bandets entusiasm och skärpa sig ´gällande och då började festen. Att det inte blev en sådan riktig punkfest får väl tillskrivas publikens ålder :). Fullt ös var det i alla fall på bandet. Skitduktiga musiker som inte tar sig själva på alltför stort allvar och har väldigt roligt är en oslagbar kombination. Punken (enligt min uppfattning) är ju mest ett sätt att spela. Anslaget hämtas från alla möjliga musikstilar men framförandet är punk. Det ställer krav på de som spelar och de här killarna kan sina instrument och sin musik.

På The Boys spellista fans egna hits som ”I don’t Care” och klassiska punklåtar.

The Boys kommer förmodligen inte att återförenas permanent men det är inte uteslutet att de samlas tillfälligt som nu i Stockholm och den 8 april i London. Kanske blir det ett album av spelningarna, hoppas kan man alltid.

The Boys:
Matt Dangerfield: gitarr/sång
Duncan ’Kid’ Reid: bas/sång
Casino Steel: keyboard/piano/sång
Honest John Plain: gitarr/sång
Jack Black: trummor (1976 -1982)
Vom Ritchie: trummor (1999 – present)

Nice one 🙂

Bandets egen sida med information om spelningar och en historik.

Kolingsborg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om The Boys, recension, musik, punk

Arkiverad under: Scen Taggad som: Musik, Punk, Recension, The boys

Från premiären på Maria Callas med Rikard Wolff

11 december, 2010 by Rosemari Södergren


Rikard Wolff spelar Maria Callas. Det är en föreställning som det inte går att motstå, den bara måste ses. Lucas Svensson har specialskrivit pjäsen för Rikard Wolff.

Föreställningen börjar med Rikard Wolff iklädd svart klänning i ett elegant vitt rum, med vita fåtöljer och vit soffa med vit beklädnad på vit fluffig matta. Rummet är elegant, som det anstår Maria Callas. Det är en sen kväll i Paris och Maria Callas berättar delar ur sitt liv för oss.

Föreställningen är en monolog även om det finns en skådespelare till på scenen, Maria Callas uppasserska Bruna, spelad av Eva Stenson. Bruna är underdånig och passar upp och yttrar inte ett ord, hon tar inte ens en sekund av ljudutrymmet från Maria Callas.

Operasångerskan Maria Callas är en av 1900-talets mest mytomspunna kvinnor. Hon föddes i USA, men kom till i Grekland. När hennes föräldrar och storasyster lämnade Grekland för USA låg hon i sin mammas mage. Hennes föräldrar hade önskat sig en son.

Tjock, med glasögon och ful, i alla fall inte lika vacker som sin syster Jackie, det är den bild Maria Callas har av sig själv som liten. Men hennes mamma spelar skivor och Maria upptäcker att hon kan sjunga.

Hon var medveten om att hon var den största operasångerskan och hon lämnade sin man för en av världens rikaste män, Ari Onassis som senare lämnade henne för den amerikanske presidentens änka Jackie.

Rikard Wolff gestaltar denna diva med kärlek och respekt. Hon är divan men också sorgsen. Han är enastående, då han kan spela kvinna utan att dt blir töntigt, vilket ju alltid är en risk när män spelar kvinnoroller. Hans röst är speciell och inte särskilt kvinnlig. Berättelsen var så levande, med text så målande och fängslande att jag efter en stund glömde av att det var Wolff knarriga röst.

Regissören Lukas Svensson berättar i ett pressutskick om sina tankar med föreställningen:

– Callas liv kretsar mellan två poler, livet och konsten och hon är beroende av båda, men hon får dem aldrig att fungera tillsammans. När hon försöker att välja bort det ena för det andra blir resultatet tragiskt och kvar finns bara ensamhet och längtan. Callas var en person som drev sitt liv till extremer och ytterligheter och aldrig kompromissade.

– Den här pjäsen utspelar sig under hennes sista timmar, när allt är förbi, när livet reducerats till frågan om man ska gå ut eller stanna inne. Det som existerar är minnet, allt som är förlorat, allt som inte kan fås tillbaka, säger Lucas Svensson.

Pressmaterialet berättar:

Maria Callas – La Divina – var en av 1900-talets stora fixstjärnor. När hon stod på toppen av sin karriär älskades hon av en hel värld. Men hennes kärleksliv var allt annat än en framgångssaga. Hennes hjärtesorg skulle till slut bli så stor att hon förlorade sin röst. Mot slutet av sitt liv isolerade hon sig allt mer. Hon dog ensam endast 53 år gammal i Paris.

Det handlar inte bara om Maria Callas – det hon har att säga berör oss alla och våra existentiella villkor.

Som den dikt hon citerar från Pasolinins ”Grävskopornas gråt” i slutet:

Endast att älska, endast att känna
räknas, inte att ha älskar,
inte att ha känt. Att leva av

en förbrunnen kärlek inget ångest.
Själen växer inte mer.
Värmen sprider sin förtrollning

och natten häver sig mättad härnere
mellan flodens slingrande band
och dämpade sken från stadens utspridda

ljus. Tusen liv ekar ännu härnere.

Publiken på premiären gav föreställningen stående ovationer, både åt skådespelarna och regissören och de som medverkat till de fantastiska dräkterna och den stilenliga dekoren.

Vilka satt då i publiken? Som på de flesta premiärer en hel del kändisar. Helena Bergström såg jag i pausen, inte oväntat, filmen Änglagård 3 där hon spelar mot Rikard Wolff har snart premiär på svenska biodukar.
Olle Wästberg, tidigare chefredaktör på DN, såg jag. Han syns ofta på teaterpremiärer, liksom tidigare ministern Laila Freivalds, som satt bredvid mig och min teaterkompis. Dramatenskådespelaren Magnus Roosman såg jag också.

Här en intervju med Rikard Wolff om Maria Callas.

Här är Rikard Wolffs hemsida.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning.

Recension i SvD.

Fotograf Mats Bäcker
Bildtext Rikard Wolff i Maria Callas – obesvarat liv. Urpremiär på Lilla scenen 11 december 2010.



Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Stadsteatern, Teater

Från premiären av Emilia Galotti på Stockholms Stadsteater

10 december, 2010 by Rosemari Södergren



Emilia Galotti är en ung flicka av enklare börd som vill leva ett naturnära, okonstlat liv. Hon ska gifta sig med greve Appiani som hon är förälskad i och han är förälskad i henne.
Trots att greven gifter sig under sin börd vill han gifta sig med henne. De ska flytta ut till landet, bort från nöjeslivet kring hovet. Men fursten Hettore Gonzaga har fått syn på Emilia och åtrår henne. Fursten är van att få vad han vill. Nu vill han ha Emilia som älskarinna, tillsammans med sin förtrogne markis Marinelli smider han planer för att hindra giftermålet. När planerna misslyckas kidnappar de Emilia.

Det är en fascinerande pjäs, skriven av Gotthold Ephraim Lessing som brukar kallas Tysklands svar på Shakespeare. Emilia Galotti spelades för första gången 1772 och den blev en ögonblicklig succé. Horace Engdahl, som översatt pjäsen, skriver i programmet för uppsättningen på Stadsteatern:

Emilia Galotti har något av samma ställning i tysk tradition som Hamlet i engelsk.
…
Hänförda bedömare kallade författaren en tysk Shakespeare. Att han åstadkommit ett mästerverk framgick indirekt av den småskurna kritik han utsattes för av den unge utmanaren Goethe, som hävdade att pjäsen var alltför välgjord, alltför ”kalkylerad” och inte tillräckligt ”poetisk”. Men som romanförfattare erkände Goethe det starka intryck den gjorde genom att låta Emilia Galotti vara den bok som ligger uppslagen på den unge Werthers bord när han tar livet av sig.

På ett sätt kan den kännas gammal. Emilia Galotti vill leva rent och kyskt. Hon vill inte ge efter för lusten och glamouren. Finns det någon ung människa som agerar så idag? Att hon så stenhårt vägrar låta sig lockas av känslorna. När hon blir kidnappad verkar det vara inte så mycket sorgen efter den bortrövade fästmannen som gör henne förtvivlad utan mer att hon hindras från att leva kyskt och rent.

Men på ett sätt handlar pjäsen, om människors rätt att vägra förföras av den lättsinniga ytliga nöjesguden vars glädje bara är tillfällig. Nöjesguden är ombytlig och kommer att kasta dig på soptippen, rata dig, något annat lockar.
– För mig är Emilia Galotti en kärlekstragedi. Den handlar om kärlek som en destruktiv kraft. Hur kärlek, erotik och makt leder till katastrof, säger regissören Tobias Theorell om den klassiska tyska pjäsen.

Självklart har pjäsen också en politisk dimension, fursten har makten och kan behandla människor av lägre börd som han behagar.

Johannes Bah Kuhnke spelar fursten. Att han är så bra i den rollen, förföriskt charmig och han verkar själv tro på sina lögner om att han inte vill något illa. I rollen som Emilia syns en av Norges stora skådespelerskor: Kirsti Stubø – som debuterar på Stockholms stadsteater. Hon har medverkat i ett stort antal pjäser på både Nationaltheatret, Rogaland Teater och Det Norske Teatret. Kirsti Stubø har tagit emot ett flertal priser för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Opium. Våren 2009 fick hon Heddapriset för bästa kvinnliga biroll som Hermione i Andromake på Det Norske Teatret.

I rollen som grevinnan Orsina är en annan känd norska skådespelerska, Petronella Barker. Jag såg att bloggaren Lovekultur sett en av de publika repetitionerna och att bloggaren fastnade speciellt för hennes skådespel:

Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan.

Jo, hennes roll är lite av en nyckelfigur. Hon sätter fingret på förtrycket av kvinnors rättigheter och detta är skrivet för nästan 300 år sedan.

Det var första gången jag såg en pjäs av Gotthold Epraim Lessing och det var en spännande ny teaterbekantskap som jag vill se mer av.

Emilia Galotti används flitigt i skolundervisningen i Tyskland. Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) var för den tyska dramatiken vad Shakespeare var för den engelska. Han verkade som författare, filosof, dramatiker och konstkritiker och är en av de stora representanterna för Upplysningen.
– Det var fruktansvärt roligt att översätta Emilia Galotti. Lessings teaterspråk är lysande. Han kan verkligen skriva repliker och få dem att haka i varandra. Han är före Henrik Ibsen en av de bästa dramatikerna i det avseendet, säger Horace Engdahl som översatt pjäsen, i ett pressmeddelande om pjäsen.

Redan när vi kom in i salongen byggdes förväntningarna upp. Scenografin var stram och spännande, mörk och svart med dörrar och fönster målade med vit krita. Johannes Bah Kuhnke iklädd morgonrock av siden låg i en hög av papper som han slarvigt och oengagerat bläddrade pliktskyldigast i. Det var brev och önskemål från invånare i hans furstedöme.

Skådespelet byggde också på att det var ett spel, stundtals stod skådespelarna vända mot publiken och sade sina repliker, som om de talade lika mycket till publiken som till varandra.

Det är en stark föreställning som satte sig i magen. Det kändes svårt att sätta sig och skriva först, intrycken var så många. Det är vad jag tycker är en lyckad föreställning när det finns flera tolkningar och olika dimensioner i ett föreställning.

Och en bonus: Odoardo Galotti spelas av Göran Stangertz, som alltid värd att se.

Foto: Petra Hellberg
På bilderna: Kirsti Stubø och Johannes Bah Kuhnke i Emilia Galotti.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Emilia Galotti, Stockholms Stadsteater, premiär, teater, recension, scen, Göran Stangertz, Johannes Bah Kuhnke

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Emilia Galotti, Göran Stangertz, Johannes Bah Kunhke, premiär, Recension, Scen, Stockholms stadsteater, Teater

Cyrus – liten film, stort hjärta

10 december, 2010 by Redaktionen

Det är inte ovanligt att mindre filmer som egentligen förtjänar att ses aldrig når publiken på grund av deras budget. Cyrus är en av dessa, en komedi som i Sverige endast fått premiär i huvudstaden. Det är en indiefilm i sin rätta bemärkelse, redan från första scenen skvallrar den skakiga kameran om det, men förutom filmsättet har den alla ingredienser en storfilm bör ha. En engagerande handling, en fin bild och flera vassa medverkande.

John C. Reilly som spelar huvudrollen lyckas fånga oss direkt med sin charmiga tolkning av den ensamma men mycket sympatiska mannen som bara är ute efter lite kärlek, något han finner i ett annat känt namn – Marisa Tomei. Titelrollen Cyrus spelas utav Jonah Hill, den mulliga nörden som många kan relatera till. Han kännetecknar den här sortens moderna, lite deprimerande, komedi som han klarar av obesvärat.

Bröderna Jay och Mark Duplass har både regisserat och skrivit den här filmen som trots sin återkommande handling låter karaktärerna glänsa igenom med fantastisk kemi och diskret improvisation. – Cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: cyrus, Komedi, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in