När filmen “Svinalängorna” visades på filmfestivalen i Venedig fick den pris, fast den då inte ens var helt klar. I en intervju i pappersupplagan i DN berättar Pernilla August att filmens ljus inte var helt satt då.
Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman som fick Augustpriset. Det är en stor utmaning att göra film av den romanen. Filmen är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör och i huvudrollen agerar Noomi Rapace.
Pernilla August fick fria händer av författaren och det är bra, för filmen har fått en egen karaktär. Pernilla August valde att låta barndomshändelserna spelar parallellt med nutiden. Flickan Leena växte upp i ett nybyggt område under 1970-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det får snabbt öknamnet “Svinalängorna”. För Leena och hennes finska föräldrar och hennes lillebror Sakari var det höjden av lyx att få flytta in dit. Först. Men pappa Kimmo är periodare och när alkoholen tar över livet far barnen illa. Så illa att det nog inte går för många att sitta oberörda i biosalongen.
Pernilla August har valt att starta filmen i nutiden, Leena har vuxit upp, är vuxen och har egen familj. Hennes man Johan, spelas av Ola Rapace, och den karaktären är ny för filmen. Han är en stark, jordnära och trygg man i sig själv.
Filmen börjar med att deras två flickor lussar dem på Luciamorgonen och ett telefonsamtal kommer från Ystad. Leenas mamma ligger för döden. Leena vill inte prata med sig mamma men Johan övertalar henne att åka till Ystad. De åker dit hela familjen och de besöker också den lägenhet där Leena växte upp i Svinalängorna.
Skådespelarna är jätteduktiga. I en intervju i tv hörde jag hur Pernilla Augusti öste beröm över sina skådespelare, inte bara Noomi och Ola Rapace utan lika mycket över barnen, som Tehilla Blad som spelar Leena som barn.
Svinalängorna är absolut en gripande film, om barns utsatthet och om gå vidare i livet trots det förflutna. Det är fascinerande hur Pernilla August har låtit kameran jobba på ett subjektivt sätt, för att händelserna ska återges ut Leenas synvinkel, både som barn och som vuxen.
Pernilla August lär få många chanser till att regissera film efter den här långfilmsdebuten. Filmen bygger på boken men står ändå för sig själv, har en egen ingång till berättelsen. Berättelsen griper tag och säger oss något om det svenska samhället och miljöer som inte så ofta får stå i fokus. Att lyckas få klippen mellan nutid och dåtid att flyta så smidigt är skickligt.
Hynek Pallas i SVD hyllar filmen:
Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.
MovieZine gav filmen betyg 4.
Betyg 4 i Kommunalarbetaren.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, kultur, recension, Svinalängorna, Pernilla August