• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sex, systerskap och några män senare av Monica Gunne

14 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Tre kvinnor, alla 55 + bestämmer sig för att leva som glada singlar. Allra mest och hårdast driver 61-åriga Agatha projektet och hon avverkar flera män för fri sex.

Boken är skriven i ett samarbete mellan de tre kända 50-plus-tjejerna Monica Gunne, Amelia Adamo och Susanne Hobohm.

Jag kan gissa att romanen bitvis bygger på egna upplevelser. De är tre tuffa damer som vågar ta för sig i livet. Det är coolt, det behövs mer sådant, mer böcker, mer filmer, mer teater som visar att kvinnor över 50 inte är gamla avslagna tanter.

Visserligen är de tre författarna liksom personerna i boken: Agatha, Louise och Madeleine, kvinnor med tryggad ekonomi, så deras frihet att ta för sig av livet kanske inte är något som alla kvinnor över 50 kan ta efter. Men det är ändå en rolig bok med ett innehåll värt att ta till sig.

Jag hade jätteroligt när jag läste boken. Monica Gunne har en flyt i språket och många situationer var väldigt träffsäkra.

Jag såg att Kommunalarbetarens recensent också uppskattade boken, hon skriver:

Men jag hade varit än mer besviken om bokens enda budskap var ”man kan knulla efter 60 också”. Här finns något annat som suger tag i mig. Framfusigheten är härlig, men inte på något vis chockerande. Det är ärligheten jag beundrar i den här boken, en ärlighet av typen ”vi må vara lyckade, men inte lyckliga”.
Och vänskapen, systerskapet om man så vill, är den viktigaste behållningen av boken. Det är den som måste finnas kvar efter 60!

Relaterat: Dagens Nyheter

Sex, systerskap och några män senare
Författare: Monica Gunne
Författare: Amelia Adamo
Författare: Susanne Hobohm
Förlag: Natur & Kultur
ISBN10: 912712942X
ISBN13: 9789127129429

Läs även andra bloggares åsikter om Monica Gunne, Amelia Adamo, sex, systerskap, kvinnor, Susanne Hobohm, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Amelia Adamo, Böcker, kvinnor, Monica Gunne, Recension, sex, Susanne Hobohm, systerskap

Filmrecension: Trädet med Charlotte Gainsbourg

13 januari, 2011 by Rosemari Södergren

Trädet
Betyg: 3

Fransk-australiska ”Trädet” är en rak, realistisk, minimalistisk skildring av sorg och sorgearbete där det ändå är svårt att känna att man sett något annat än ett godkänt stilprov, skriver TT Spektra i en recension som publicerats hos BLT.

Trädet handlar om en familj som bor ute på landsbygden i Australien. När pappan dör då han kör in i ett träd vid huset där de bor blir det en tuff uppgift för mamman – spelad av Charlotte Gainsbourg – att vara ensamstående med barnen i den australiska vildmarken. Ena dottern hade en nära relation till pappan och ser sig själv som det av barnen som stod pappan närmast. Hon upptäcker att pappans själ flyttat in i det stora trädet som växer tätt invid huset. Hon tillbringar mer och mer tid där. Hon avslöjar också för mamman att pappans själ finns där. Men ingen annan får veta eller kan förstå.

Det är en vacker film, men duktiga skådespelare och bilder och det svåra i livet att leva med en sorg och gå vidare. Den har många fina delar och träffande skildringar av grannar som inte orkar med trädet som förstår marken och som blir ett hot mot alla hus i grannskapet.
Jag tycker också om den respekt som ändå visas av många vuxna gentemot den lilla flickan som vägrar låta trädet huggas ned. En respekt för ett barn som inte visas alltför ofta i verkliga livet, skulle jag vilja säga.

Fast ändå känns det som om filmen inte riktigt kommer igång. TT Spektra formulerar det rätt bra:

”Trädet” är en rak, realistisk, minimalistisk skildring av sorg och sorgearbete, där det på ytan inte händer mycket och åskådaren själv måste fylla i luckan mellan tårarna och livets långsamma pånyttfödelse. En film som mycket sakta arbetar sig fram till ett starkt klimax men som inte efterlämnar andra känslor än att man sett ett godkänt stilprov.

Film.nu skrev om filmen:
Filmen som avslutade årets ståhej i Cannes heter “Trädet” och har Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. En “Avatar” för de som föredrar familjedramer framför actionspektakel.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet
Betyg 4 i MovieZine.

Läs även andra bloggares åsikter om Trädet, film, recension, sorg, Australien

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Australien, Recension, Scen, Sorg, Trädet

Skivrecension: Anna Calvi med Anna Calvi

12 januari, 2011 by Redaktionen


Skivrecension: Anna Calvi

Enligt Anna Calvis hemsida lånar hon inspiration från allt från Debussy till Nina Simone och Maria Callas. När jag är det mer som att surfrockaren Dick Dale och Nico fått en oäkting ihop. Att producent Rob Ellis även är känd som PJ Harveys producent lämnar visserligen sina spår, men Calvis säregenhet är ändå distinkt. Ibland blir det riktigt tungsint psykedeliskt, som i låten ”The Devil”. Andra låtar är betydligt popigare, som ”Desire” och ”Blackout”.

Den här plattan låter som kletig maskara, rökig lokal, anemiska flickor och ständigt rus när den är som bäst. BBC har utsett Anna Calvi till en av 2011 års mest lovande artister. Jag måste instämma att denna artist är värd att hålla öronen öppna för.

Den självbetitlade debutplattan släpps 17 januari.

Recensenten Loretto Linusson
Bloggar också på Kaffekopp och cigarettrök

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Calvi, musik, recension, skivnytt

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Anna Calvi, Musik, Recension, skivnytt

DVD-recension: Centurion

12 januari, 2011 by Redaktionen

Den nionde legionen (Legio IX Hispania) har i historien blivit känd som den försvunna legionen och ingen vet med säkerhet vad som egentligen hände med alla de män som försvann. I filmen Centurion ges ett svar av vad som kanske hände någon gång år 119 vår tidräkning. Enligt legenden försvann legionen någon gång under denna period när de kämpade mot pikterna. Den 9:e legionen grundades av Pompejus Magnus och fick namnet ”Hispania” under de Catabrianska krigen 29-19 f.v.t.

Pikterna var ett folk som levde i nuvarande Skottland och har under historien fascinerat både arkeologer och
författare, exempelvis skrev den amerikanske författaren Robert E. Howard flera pulpnoveller om pikternas kung Bran Mak Morn. Det som främst har fascinerat är att att man inte heller vet så mycket om pikterna som folk och relativt få bevarade föremål finns kvar från dem. Pikterna försvann runt 900-talet och den information som vi har om dem finns främst från deras fiender.

Historien i filmen Centurion tar sin början när Quintus Dias (Michael Fassbender) lyckas fly från sina piktiska
fångvaktare efter att tidigare ha blivit tillfångatagen av den ökända hövdingen Gorlacon. Quintus räddas av den 9:e legionens befälhavare Virilus (Dominic West) som fått order om att hitta den piktiske hövdingen. Legionen har hjälp av en piktisk spejare vid namn Etain (Olga Kurylenko) vars hjälpsamhet visar sig vara något annat.

Precis som i legenden om den 9:e legionen går det illa. Nästan hela legionen fångas i ett bakhåll och general
Virilius tas till fånga. Quintus och några få överlevande samlas och försöker först rädda Virilius från pikterna och sedan ta sig tillbaka till de romerska linjerna. Under tiden börjar den forne allierade Etain att jaga dem med
sina män.

Neil Marshall, är nog mest känd för sin ultrahårda Mad Max-klon Doomsday som var något av en kalkon, men visade tydligt vart actionskåpet skulle stå. Marshall tillhör de regissörer som idag kan leverera både utstuderat och cineastiskt våld på ett mycket imponerat sätt. I Centurion består våldet mest av brutal och snabbt svärdsvingande som i mina ögon ger ett extra plus. Den som förväntar sig välklippta oxbridge-romare bör se en annan film. Romarna i den här filmen fula i mun och besitter allmänt dålig attityd något som fungerar förvånansvärt bra. Det som är något av ett minus i sammanhanget är att filmen är lite för kort. Flera av Quintus kamrater känns lite för outvecklade som runt 20 minuter film hade rättat till. Det är heller inte första gången Fassbender och West är med i samma film, de var även med i den historiska tv-serien The Devils Whore för några år sedan. Och ett extra eloge till det vackra fotot av de skotska högländerna som är minst sagt imponerande i den här filmen. Skottland har aldrig sett bättre ut på film.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Fassbender, Centurion, film, dvd, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Centurion, dvd, Michael Fassbender, Recension, Scen

Meet the Parents: Little Fockers med Ben Stiller och Robert De Niro – en form av recension

11 januari, 2011 by Rosemari Södergren


”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.

Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.

Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.

Aftonbladet:

Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.

Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:

Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.

Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.

Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.

Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.

Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.

Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?

Läs även andra bloggares åsikter om Little Fockers, Ben Stiller, Robert De Niro, Owen Wilson, Barbra Streisand, film, recension, komedi, moral

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barbra Streisand, Ben Stiller, Komedi, Little Fockers, moral, Owen Wilson, Recension, Robert De Niro, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in