• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

DVD-recension: Centurion

12 januari, 2011 by Redaktionen

Den nionde legionen (Legio IX Hispania) har i historien blivit känd som den försvunna legionen och ingen vet med säkerhet vad som egentligen hände med alla de män som försvann. I filmen Centurion ges ett svar av vad som kanske hände någon gång år 119 vår tidräkning. Enligt legenden försvann legionen någon gång under denna period när de kämpade mot pikterna. Den 9:e legionen grundades av Pompejus Magnus och fick namnet ”Hispania” under de Catabrianska krigen 29-19 f.v.t.

Pikterna var ett folk som levde i nuvarande Skottland och har under historien fascinerat både arkeologer och
författare, exempelvis skrev den amerikanske författaren Robert E. Howard flera pulpnoveller om pikternas kung Bran Mak Morn. Det som främst har fascinerat är att att man inte heller vet så mycket om pikterna som folk och relativt få bevarade föremål finns kvar från dem. Pikterna försvann runt 900-talet och den information som vi har om dem finns främst från deras fiender.

Historien i filmen Centurion tar sin början när Quintus Dias (Michael Fassbender) lyckas fly från sina piktiska
fångvaktare efter att tidigare ha blivit tillfångatagen av den ökända hövdingen Gorlacon. Quintus räddas av den 9:e legionens befälhavare Virilus (Dominic West) som fått order om att hitta den piktiske hövdingen. Legionen har hjälp av en piktisk spejare vid namn Etain (Olga Kurylenko) vars hjälpsamhet visar sig vara något annat.

Precis som i legenden om den 9:e legionen går det illa. Nästan hela legionen fångas i ett bakhåll och general
Virilius tas till fånga. Quintus och några få överlevande samlas och försöker först rädda Virilius från pikterna och sedan ta sig tillbaka till de romerska linjerna. Under tiden börjar den forne allierade Etain att jaga dem med
sina män.

Neil Marshall, är nog mest känd för sin ultrahårda Mad Max-klon Doomsday som var något av en kalkon, men visade tydligt vart actionskåpet skulle stå. Marshall tillhör de regissörer som idag kan leverera både utstuderat och cineastiskt våld på ett mycket imponerat sätt. I Centurion består våldet mest av brutal och snabbt svärdsvingande som i mina ögon ger ett extra plus. Den som förväntar sig välklippta oxbridge-romare bör se en annan film. Romarna i den här filmen fula i mun och besitter allmänt dålig attityd något som fungerar förvånansvärt bra. Det som är något av ett minus i sammanhanget är att filmen är lite för kort. Flera av Quintus kamrater känns lite för outvecklade som runt 20 minuter film hade rättat till. Det är heller inte första gången Fassbender och West är med i samma film, de var även med i den historiska tv-serien The Devils Whore för några år sedan. Och ett extra eloge till det vackra fotot av de skotska högländerna som är minst sagt imponerande i den här filmen. Skottland har aldrig sett bättre ut på film.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Fassbender, Centurion, film, dvd, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Centurion, dvd, Michael Fassbender, Recension, Scen

Meet the Parents: Little Fockers med Ben Stiller och Robert De Niro – en form av recension

11 januari, 2011 by Rosemari Södergren


”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.

Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.

Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.

Aftonbladet:

Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.

Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:

Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.

Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.

Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.

Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.

Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.

Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?

Läs även andra bloggares åsikter om Little Fockers, Ben Stiller, Robert De Niro, Owen Wilson, Barbra Streisand, film, recension, komedi, moral

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barbra Streisand, Ben Stiller, Komedi, Little Fockers, moral, Owen Wilson, Recension, Robert De Niro, Scen

Skivrecension: Oscar Danielsson med Stockholm – mitt hjärta

10 januari, 2011 by Redaktionen

Stockholm – mitt hjärta tituleras som en annorlunda hyllning till Stockholm och är Oscar Danielssons femte album i ordningen. Det är också det första han inte producerat själv, det är Ola Gustafsson som även jobbat med Melissa Horn och Lars Winnerbäck som producerat.

Men det är inte bara en hyllning till storstaden utan till livet i sig självt, Stockholm – mitt hjärta är fyllt av berättelser om människor i olika skeden av livet, om förälskelse och utanförskap, om småstäder och om familjen.

Vissa låtar fastnar mer än andra, och vissa är inte alltid vad de ger sig ut för att vara. Den lokala akvarellisten ter sig vid första anblick som en hyllning till det mysiga och folkliga i en småstad, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rosa skimmer över låten som inte har ett dugg att göra med verkligheten utan snarare med de föreställningar som alltid drunkar i småstadsmentalitetens skvaller. Kanske är skivan i sig mer en föreställning om livet än om livets verkliga svårheter men den är i så fall en underhållande sådan.

I konvolutet beskriver Oscar Danielsson själv Stockholm – mitt hjärta som en skiva med flera teman men jag tycker det går en röd tråd av mitt-i-livet genom alla spår. Det blir återblickar på uppväxten, beskrivning av småstaden och så (den i det närmaste obligatoriska) berättelsen om hur han sålt sin själ till djävulen när pengarna tog slut.

Det är kanske inget som omvälver min värld men det är sympatiskt, åtminstone för stunden. Den finaste berättelsen är den akustiska Besvärjelse som handlar om hur kärleken till ett barn överlever allt. Jag har trevligt i Oscar Danielssons sällskap. I alla fall för stunden.

Läs även andra bloggares åsikter om Oscar Danielsson, musik, recension, Stockholm, singer/songwriter

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Oscar Danielsson, Recension, singer/songwriter, Stockholm

Skivrecension: Malin Jonsson med Två sidor av mig

10 januari, 2011 by Redaktionen


Singer/songwritern Malin Jonsson har släppt sitt andra album, två år efter debuten Mitt första album kommer Två sidor av mig, som faktiskt verkligen är ett tvåsidigt album.

Det första sex låtarna drar åt det akustiska hållet, de är lugna och eftertänksamma. Men efter halva skivan är det ”sidbyte” och mer poppiga låtar ackompanjeras av Malin Jonssons klara röst. Låtar som förvisso är gediget sammansatta efter svensk pop mall 1A men som inte fastnar riktigt lika lätt.

Jag tycker betydligt mer om skivans första del med låtar som gärna vill vara lite utmanande men som är ganska snälla ändå. Bäst tycker jag om Obeslutsamhet (Raj raj) och Morfin. De är inte bara akustiska låtar eller popdängor utan berättar lite av en historia också, och det är faktiskt det Malin Jonsson är bäst på. Det personliga och det som faktiskt går en bit under popytan.

Här är Malin Jonssons hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Malin Jonsson, skivnytt, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Malin Jonsson, Recension, skivnytt

Skivrecension: Dirty Passion: Different Tomorrow

9 januari, 2011 by Redaktionen


Dirty Passion kom ut med sin debutskiva Different Tomorrow strax för jul, men det låter som det kunde ha varit för 25 år sedan. Första intrycket var tveklöst 80-tal med Europe och Joey Tempest i fronten. Kanske väntar man på en retro våg från 80-talet? Att vara inspirerade av 80-talet behöver ju inte betyda att man låter exakt likadant, men med ”Different Tomorrow” så har man definitivt lyckats med det. Många av 80-talet grupper lever som bekant på att turnera på gamla meriter och personligen har jag har inget emot att lyssna på gamla favoriter i nostalgisk repris, men då är det nostalgin som styr och då ska det låta 80-tal, för det var det ju?! Men en del nya grupper har dykt på den här scenen så det kanske är dags för en repris med lite nytt friskt blod?
Om man nu är såld på 80-tals rock, och vill ha mer så passar Dirty Passion och Different Tomorrow som handsken! Killarna sänker definitivt medelåldern i den här nischen och kan säkert även bidra med en rejäl portion ny energi. Så är ni lite trötta på gubbarnas repriser så har ni här ett utmärkt nytt alternativ, och det gäller sannolikt även från scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, rockmusik, Dirty Passion

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dirty Passion, Recension, Rockmusik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Så tuktas en argbigga tillbaka på Stora scenen på Dramaten

Föreställningen Så tuktas en argbigga … Läs mer om Så tuktas en argbigga tillbaka på Stora scenen på Dramaten

Killar växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö

Bashkim Neziraj och Yakin Mestour Bustos … Läs mer om Killar växte fram genom ett och ett halvt års samtal med unga killar i Malmö

Mångsidig debutant förverkligar charmerande vision – Skärgårdsjazz av Tuva Bergenheim

Tuva … Läs mer om Mångsidig debutant förverkligar charmerande vision – Skärgårdsjazz av Tuva Bergenheim

Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

Jag är ganska säker på att jag är äldst … Läs mer om Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

Mandy & Andy Lies! Lies! … Läs mer om Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

Foto Sören Vilks Tartuffe Av … Läs mer om Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

Filmrecension: Marsupilami

Marsupilami Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Marsupilami

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

The Dog Stars Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Peter Andersson as Alfred Berg and Jakob … Läs mer om Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Siri Hustvedt – Dance Around the … Läs mer om Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

West of … Läs mer om Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

One Night Only Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in