Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Meet the Parents: Little Fockers med Ben Stiller och Robert De Niro – en form av recension

by


”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.

Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.

Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.

Aftonbladet:

Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.

Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:

Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.

Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.

Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.

Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.

Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.

Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Skivrecension: Oscar Danielsson med Stockholm – mitt hjärta

by

Stockholm – mitt hjärta tituleras som en annorlunda hyllning till Stockholm och är Oscar Danielssons femte album i ordningen. Det är också det första han inte producerat själv, det är Ola Gustafsson som även jobbat med Melissa Horn och Lars Winnerbäck som producerat.

Men det är inte bara en hyllning till storstaden utan till livet i sig självt, Stockholm – mitt hjärta är fyllt av berättelser om människor i olika skeden av livet, om förälskelse och utanförskap, om småstäder och om familjen.

Vissa låtar fastnar mer än andra, och vissa är inte alltid vad de ger sig ut för att vara. Den lokala akvarellisten ter sig vid första anblick som en hyllning till det mysiga och folkliga i en småstad, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rosa skimmer över låten som inte har ett dugg att göra med verkligheten utan snarare med de föreställningar som alltid drunkar i småstadsmentalitetens skvaller. Kanske är skivan i sig mer en föreställning om livet än om livets verkliga svårheter men den är i så fall en underhållande sådan.

I konvolutet beskriver Oscar Danielsson själv Stockholm – mitt hjärta som en skiva med flera teman men jag tycker det går en röd tråd av mitt-i-livet genom alla spår. Det blir återblickar på uppväxten, beskrivning av småstaden och så (den i det närmaste obligatoriska) berättelsen om hur han sålt sin själ till djävulen när pengarna tog slut.

Det är kanske inget som omvälver min värld men det är sympatiskt, åtminstone för stunden. Den finaste berättelsen är den akustiska Besvärjelse som handlar om hur kärleken till ett barn överlever allt. Jag har trevligt i Oscar Danielssons sällskap. I alla fall för stunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Malin Jonsson med Två sidor av mig

by


Singer/songwritern Malin Jonsson har släppt sitt andra album, två år efter debuten Mitt första album kommer Två sidor av mig, som faktiskt verkligen är ett tvåsidigt album.

Det första sex låtarna drar åt det akustiska hållet, de är lugna och eftertänksamma. Men efter halva skivan är det ”sidbyte” och mer poppiga låtar ackompanjeras av Malin Jonssons klara röst. Låtar som förvisso är gediget sammansatta efter svensk pop mall 1A men som inte fastnar riktigt lika lätt.

Jag tycker betydligt mer om skivans första del med låtar som gärna vill vara lite utmanande men som är ganska snälla ändå. Bäst tycker jag om Obeslutsamhet (Raj raj) och Morfin. De är inte bara akustiska låtar eller popdängor utan berättar lite av en historia också, och det är faktiskt det Malin Jonsson är bäst på. Det personliga och det som faktiskt går en bit under popytan.

Här är Malin Jonssons hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Dirty Passion: Different Tomorrow

by


Dirty Passion kom ut med sin debutskiva Different Tomorrow strax för jul, men det låter som det kunde ha varit för 25 år sedan. Första intrycket var tveklöst 80-tal med Europe och Joey Tempest i fronten. Kanske väntar man på en retro våg från 80-talet? Att vara inspirerade av 80-talet behöver ju inte betyda att man låter exakt likadant, men med ”Different Tomorrow” så har man definitivt lyckats med det. Många av 80-talet grupper lever som bekant på att turnera på gamla meriter och personligen har jag har inget emot att lyssna på gamla favoriter i nostalgisk repris, men då är det nostalgin som styr och då ska det låta 80-tal, för det var det ju?! Men en del nya grupper har dykt på den här scenen så det kanske är dags för en repris med lite nytt friskt blod?
Om man nu är såld på 80-tals rock, och vill ha mer så passar Dirty Passion och Different Tomorrow som handsken! Killarna sänker definitivt medelåldern i den här nischen och kan säkert även bidra med en rejäl portion ny energi. Så är ni lite trötta på gubbarnas repriser så har ni här ett utmärkt nytt alternativ, och det gäller sannolikt även från scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kulturbloggen funderar kring Börje Ahlstedts memoarer ”Från min loge på Dramaten”

by

När Börje Ahlstedt spelade Mattis i Ronja Rövardotter gav han ett löfte åt Tage Danielsson som regisserade filmerna. Löften handlade om att ägna tid åt att besöka människor på sjukhus, ålderdomshem, dagis, skolor och andra ställen utanför teatrarna. Det ger ingen ekonomisk vinning, tvärtom kostar det Ahlstedt både tid och pengar att ta sig runt och besöka människor.

Börje Ahlstedt är en person och skådespelare som går sin egen väg. Han är inte rädd för att sticka ut hakan och säga vad han tycker – och det gör han i sin biografi ”Från min loge på Dramaten” som är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.

I biografen berättar Börje Ahlstedt mycket ärligt och öppet om sin bakgrund med en pappa som längre tider var arbetslös och mamma som städade i trappor och om tiden på Dramatens elevskola och om föreställningar och om Ingmar Bergman och om kollegor.

Det känns som att sitta ner tillsammans med Börje Ahlstedt och lyssna på honom när han berättar. Hans sätt att uttrycka sig är förmedlat på ett äkta sätt och som lyssnare blir jag både arg och glad.
Ibland retar jag mig på honom, när han säger att kvinnor bör vara som änglar och ta hand om männen som kommer hem trötta efter föreställningar och arbete. När han utvecklar sina tankar kring detta och han menar att kvinnor har en större förmåga att vårda och ta hand om då vill jag protestera. Det är absolut fördomar. Kulturen och männen har tyckt det varit bekvämt att placera oss kvinnor i ett sådant fack.
Börje Ahlstedt hänvisar till Ingmar Bergman, säger att det är av honom han lärde sig att tänka så om kvinnors roll. Ingmar Bergman, den svenske världsberömde regissören som, enligt Ahlstedts berättelse, gjorde slut med pianisten Käbi Laretei för att hon satsade på sig själv.

De delar ur boken som förmodligen blivit mest uppmärksammade är när han berättar vad han tycker om andra skådespelare. Ahlstedt tycker om skådespelare som försöker få fram rollen och minimera sig själv medan han inte tycker om posörer.
Lena Endre, Lena Nyman och Jonas Karlsson är några av de skådespelare han nämner som han uppskattar. Peter Stormare och Tommy Berggren tycker han däremot inte om, han ser dem som stora posörer. Ahlstedt är till och med så elak att han tar upp Peter Stormares sätt att visa sin sorg vid Ingmar Bergsmans kista under begravningen.

Kvällstidningar och medier har gått rätt hårt åt Börje Ahlstedt för dessa partier i boken. Är inte det dubbelmoralism av högsta graden? Kanske är det att betrakta som en form av skvaller, men vadå? Det är precis sådant som kvällstidningarna älskar att frossa i – och dessutom: det är dessa delar de själva lyfter fram ur boken. När den har så mycket mer.

Memoarerna innehåller intressanta avsnitt om samarbetet med Ingmar Bergman, om samarbetet med Vilgot Sjöman och med Lena Nyman och om inspelningen av Nyfiken-filmerna. Dessutom förmedlar Börje Ahlstedt sin syn på skådespelarnas yrke.

Mycket intressant var det också att läsa om en del av de besök han gör hos sjuka människor, ett uppdrag han fick av Tage Danielsson. När de spelade in Ronja Rövardotter bjöd Tage Danielsson in Allan Edwall och Börje Ahlstedt till sin stuga där han bodde under inspelningen. Tage Danielsson berättade då för dem att han hade hudcancer och gav dem ett arv, att resa runt till sjuka, gamla och unga och sprida berättelser.

Jag tycker om hur Ahlstedt också kan erkänna att han ångrar vissa utbrott han haft. Han berättar och ger en bakgrund till sina utbrott i tv-programmet Stjärnorna på slottet, där Börje Ahlstedt ju var en aning elak mot Sven-Bertil Taube och Peter Harrysson. Nu får vi en förklaring till vad som hände. Eller Ahlstedts syn på vad som hände, i alla fall.

I slutet av boken får vi också höra Börje Ahlstedts syn på varför han nu lämnar Dramaten. Han verkar känna sin lite utfrusen, som om tiden runnit iväg från honom. Men han går ju vidare och ska fortsätta spela teater på sin son Klas teater, Odenteatern. Mellan raderna tycker jag mig läsa en slags separationsångest från Ahlstedts sida, kring att lämna Dramaten. Inte så konstigt, han har ju varit där i många, många år. Det är lite trösterikt att också en så stor skådespelare och känd person kan uppleva sådan ångest. Fast förmodligen blir det något bra av det. Det är väl en ynnest att göra en slags nystart i livet och få ägna tid åt att utveckla teater med sin son. Så inte tycker jag synd om honom, att han nu lämnar Dramaten mer eller mindre ofrivilligt. Livet är aldrig stillastående och han kan ju fortsätta med teater på en av Stockholms skönaste småteatrar.

Den ärlighet som boken utstrålar är ganska sällsynt i biografier. Jag håller inte med om Ahlstedts syn på kvinnor, till exempel. Men han är rak och berättar hur han tänker och ser på det. Jag skulle önska att fler kulturpersonligheter var lika öppna när de skriver eller deltar i att publicera sina memoarer. Ja, fler biografier av nu levande kulturpersonligheter efterlyses.

Från min loge på Dramaten
Börje Ahlstedt och Lena Katarina Swanberg
ISBN: 978-91-0-012181-5

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Kommunalarbetaren, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,