Stockholm – mitt hjärta tituleras som en annorlunda hyllning till Stockholm och är Oscar Danielssons femte album i ordningen. Det är också det första han inte producerat själv, det är Ola Gustafsson som även jobbat med Melissa Horn och Lars Winnerbäck som producerat.
Men det är inte bara en hyllning till storstaden utan till livet i sig självt, Stockholm – mitt hjärta är fyllt av berättelser om människor i olika skeden av livet, om förälskelse och utanförskap, om småstäder och om familjen.
Vissa låtar fastnar mer än andra, och vissa är inte alltid vad de ger sig ut för att vara. Den lokala akvarellisten ter sig vid första anblick som en hyllning till det mysiga och folkliga i en småstad, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rosa skimmer över låten som inte har ett dugg att göra med verkligheten utan snarare med de föreställningar som alltid drunkar i småstadsmentalitetens skvaller. Kanske är skivan i sig mer en föreställning om livet än om livets verkliga svårheter men den är i så fall en underhållande sådan.
I konvolutet beskriver Oscar Danielsson själv Stockholm – mitt hjärta som en skiva med flera teman men jag tycker det går en röd tråd av mitt-i-livet genom alla spår. Det blir återblickar på uppväxten, beskrivning av småstaden och så (den i det närmaste obligatoriska) berättelsen om hur han sålt sin själ till djävulen när pengarna tog slut.
Det är kanske inget som omvälver min värld men det är sympatiskt, åtminstone för stunden. Den finaste berättelsen är den akustiska Besvärjelse som handlar om hur kärleken till ett barn överlever allt. Jag har trevligt i Oscar Danielssons sällskap. I alla fall för stunden.
Läs även andra bloggares åsikter om Oscar Danielsson, musik, recension, Stockholm, singer/songwriter