• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från förhandsvisningen av The Green Hornet

18 januari, 2011 by Rosemari Södergren

The Green Hornet
Betyg: 2

Ta en av Asiens största popstjärnor, Jay Chou, blanda in en av Hollywoods snyggaste unga kvinnliga skådespelerskor, Cameron Diaz och en rad av duktiga skådespelare med Oscarnomineringar i bagaget som Tom Wilkinson och Christoph Waltz, skaka och blanda det med en rolig, lite halvgalen historia som funnits sedan 1930-talet och presentera den i 3D.
Resultatet kan bli hur som helst. The Green Hornet bygger på radioserien från 1930-talet om superhjälten The Green Hornet och hans medhjälpare som blev en tv-serie under 1960-talet där Bruce Lee presenterade sig för för den stora publiken och slog igenom.

Nu har alltså komikern Seth Rogen skrivit manus och spelar själv huvudrollen som Britt Reid/The Green Hornet.

The Green Hornet

Hans mamma dör när han är liten och han växer upp med karriärpappa som är mediekung i staden och som hela tiden tutar in sin Britt att han är värdelös. Britt blir en festprisse som inte tar något på allvar och bara slösar bort pengar och inte gör något nyttigt. När hans pappa dör står han där som mediemogul utan att kunna något annat än flirta med kvinnor och slösa pengar. Han är halvgalen och otrevlig – men så träffar han sin pappas mekaniker Kato, som är expert på att göra kaffe. Kato visar sig snabbt vara expert på rätt mycket mer och de två blir vänner och bildar hjälteduon The Green Hornet och hans medhjälpare.

Filmen har vissa poänger, det är rätt kul att du valt att lyfta fram medhjälparen. Att filmar visar att det är medhjälparen som kan allt men att chefen tar åt sig äran. Att det är Lenore Case, sekreteraren med kurvorna, spelad av Cameron Diaz, som är smartast. Och boven, spelade av Christoph Waltz, är kul. Men ändå blir det mesta för mycket och för överdrivet.

I USA fick filmen rätt uselt mottagande. The Telegraph sågar filmen och framför allt är det Seth Rogen i rollen som The Green Hornet som sågas:

Masked vigilante Britt Reid, a spoiled newspaper magnate by day, has been a radio, film, TV and comic staple since as far back as the 1930s. But now he is Seth Rogen, with all the cuddly-aggressive schtick that implies, and the gurgly, adenoidal voice that makes him sound like Scooby Doo on Prozac.

Man måste ta filmen för vad det är: en knäpp komedi, en actionkomedi. Själv blev jag dock emellanåt lite uttråkad och är glad att jag kunde kolla min mail i min mobil under tiden då och då. Speciellt biljakterna var för mycket och bilden i 3D blev skum och som genomskinlig, med förvrängt perspektiv.

Höjdpunkterna i filmen var medhjälparen, spelad av Jay Chou, som i Asien är jättestor. Honom vill vi se mer av. Absolut.
Christoph Waltz som den vidriga gangsterkungen Chudnofsky är på rätt spår. Han fick såväl flera filmpriser, både Golden Globe, Oscar och BAFTA, för sin roll som nazistöversten Hans Landa i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds. Jag ser fram emot att se honom i nästa film där han är med, som är The Three Musketeers, där han spelar kardinal Richeliueu. Filmvärlden har fått en riktigt suverän filmbov.

Lite fakta om Jay Chou från Wikipedia:

Jay Chou (traditional Chinese: (born January 18, 1979) is a Taiwanese musician, singer, music and film producer, actor and director who has won the World Music Award four times. He is well-known for composing all his own songs and songs for other singers. In 1998 he was discovered in a talent contest where he displayed his piano and song-writing skills. Over the next two years, he was hired to compose for popular Chinese singers. Although he was trained in classical music, Chou combines Chinese and Western music styles to produce songs that fuse R&B, rock and pop genres, covering issues such as domestic violence, war, and urbanization.

3D-tekniken för film har fortfarande en del att utvecklas innan den blir riktigt bra. Ännu så länge fungerar 3D hyggligt i animerade filmer, men i spelfilmer blir bilderna konstiga, onaturliga. Människorna ger intrycket av att bara genomskinliga och i närbilder blir perspektivet förvrängt, vilket var speciellt tydligt i biljakten. Att göra den här filmen i 3D fyller ingen funktion.

Den måste bedömas i sin genre. På ett sätt är deten film som visserligen handlar om en person som utvecklas från en total egoistisk självisk idiot till en människa som försöker göra det rätta, men ändå vill nog filmskaparna att vi mest ske betrakta den som en actionkomedi med slagsmål och skämt. Den lyckas dock inte att hålla farten i gång i hela filmen, den har flera svackor då jag tittar på klockan. Ändå gillar jag kungfu-filmer.

Betyget blir 2 strömmingar.

Relaterat:
Observer skriver:

The movie is extremely loud and none too funny. Everything goes on too long, most especially the destructive car chases and the karate fights, and one would never have guessed such conventional fare was directed by Michel Gondry, who made the sublime Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Cameron Diaz as the romantic interest operates uninterestingly in two modes – angry and angrier.

The movie’s principal attraction, and it’s a considerable one, is a beguiling performance by Christoph Waltz as an insecure, deceptively mild Russian gangster seeking to be the criminal overlord of Los Angeles. It’s another version of the sinister, smiling SS officer for which he won an Oscar in Tarantino’s Inglourious Basterds last year.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, 3D, Christoph Waltz, Seth Rogen, Cameron Diaz, Jay Chou

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: 3D, Cameron Diaz, Christoph Waltz, Jay Chou, Recension, Scen, Seth Rogen

Ett måste för alla kattägda eller felina älskare: Simon Tofields Simons katt

18 januari, 2011 by Redaktionen


http://www.brombergs.se/images/Omslagsbild/Mellan/3966.jpg

Simon Tofield är en brittisk animatör med stort intresse för det inhemska naturlivet och för sina fyra katter. Dessa katter har gett honom inspiration till ett flertal korta animerade filmer. Den första av dem, Cat Man Do kom den 4 mars 2008 och följdes snabbt upp med nästa film Let Me In senare samma dag.

Filmerna fick stort gensvar hos alla kattälskare runt om i världen som kunde känna igen sig i knasigheterna som katten utsatte sin husse för. Ett knappt år senare i januari 2009, efter flera animationer, tillkännagavs det att Simons katt skulle ges ut i bokform! Canongate släppte albumet Simon’s Cat Book i oktober 2009 i Storbritannien och släpptes senare i flera andra länder av andra bokförlag. Här i Sverige släpptes den på Brombergs Bokförlag, Simons katt i en alldeles egen bok.

Nu kommer den andra boken om Simons katt – på andra sidan staketet. En ljuvlig bok som mestadels utspelar sig utomhus och som berättar hur Simons katt och förmodligen de allra flesta andra katter beter sig när de inte är i närheten av människor. Som upphovsgivaren Simon Tofield själv berättar på den officiella hemsidan, gav det honom en möjlighet att få ge uttryck för hans kärlek till vildlivet och naturen.

Då skaran av fans har vuxit, finns det både en officiell hemsida och en Youtubesida att vända sig till när lusten av att få glädjas åt katters påhittighet blir stor. Det finns även lite smått och gott att införskaffa sig, bland annat en iPhone applikation.

Officiell hemsida: http://www.simonscat.com/

Youtubes hemsida: http://www.youtube.com/user/simonscat?blend=1&ob=4

Iphone app: http://www.simonscat.com/purrfect_pitch.html

Av: Jessika Ahlström

Originalets titel: Simon´s Cat Beyond the Fence
ISBN: 978-91-7337-239-8

Läs även andra bloggares åsikter om Simons katt, animerat, recension, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Animerat, Bokrecension, Recension, Simons katt

Ceci n’est pas un livre – Recension av Expeditionis planeta Teitus

18 januari, 2011 by Redaktionen


Ceci n’est pas un livre

I december läste jag Jonas Thentes recension av Expeditionis planeta Teitus och gjorde en mental
notering att den där måste jag komma ihåg. Sen kom alla helger och vardagar emellan och jag glömde naturligtvis bort allt, för att en månad senare med panik upptäcka att den endast tryckts i 300, numrerade, exemplar. Efter lite detektivarbete på internet gällande hur jag skulle lyckas lägga vantarna på den skickade jag en förfrågan direkt till Anomali och ett exemplar reserverades åt mig för upphämtning hos en av författarna.

Min första tanke när Lotta Oudhuis visade mig lådan var att själva boken inte fanns med i materialet. Men det här är inte en bok. Det är en upplevelse, en uppmaning att själv agera arkeolog och låta fantasin skriva historien genom att fylla i luckorna där materialet utelämnar händelseflöden.

Med en känsla av att ha passerat diskretionens gräns (Expeditionis planeta Teitus innefattar även ett antal privata, handskrivna brev) snokade jag tillsammans med mitt barn igenom lådan med stor upptäckarglädje och lät författarna ta oss med på en resa hundra år tillbaka i tiden till vetenskapsmannen Fabian Aulins upptäckt av en planet som parasiterar på jordens atmosfär. Vi läste packlistor, pressklipp och granskade ritningarna över cosmobilen som förde oss till planeten Teitus där vi återupplevde Aulins äventyr med hjälp av skisser, ljudupptagningar och fröprover från planetens yta.

Expeditionis planeta Teitus är en omsorgsfullt sammanfogad historia och en upplevelse jag gärna rekommenderar vidare. Men det gäller att handla snabbt, det återstår mindre än hundra exemplar av dokumentationen över Sveriges första rymdäventyr.

Bildtext:
Den 25 april 2010 upphittas en igenspikad trälåda med en mängd dokument och föremål från vetenskapsmannen Fabian Aulins eftermäle på familjegården i Uggelbo. Lådan innehöll dagboksanteckningar, ritningar, tidningsartiklar, kartor, illustrationer och gamla ljudupptagningar som alla berättar historien om en märklig händelse 1906.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, recension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: arkeologi, Böcker, Recension

Recension av ”22 Bullets” hos Voddler

16 januari, 2011 by Rosemari Södergren

22 Bullets
Betyg: 3

Beskrivning av 22 Bullets från Voddler:

Efter en lång, brutal och framgångsrik karriär som hitman i Marseilles maffia, håller sig Charly (Jean Reno) nu på den smala vägen. I tre år har han levt ett lugnt och lyckligt liv med sin fru och två små barn. Men så en vintermorgon blir han attackerad, och lämnas till synes död med 22 kulor i kroppen. Otroligt nog överlever Charly, och han ger sig efter Tony – den ende man som skulle våga försöka döda honom. Tony gjorde bara ett misstag: han misslyckades.

Titeln säger att det är en våldsam film, vilket de är, men ändå håller regissören det blodiga på en rimlig nivå.
Filmen startar med att pendla mellan starka scener. Charly (Jean Reno) kör en bil på vacker fransk landsbygd utanför Marseille med sin lille son i lågstadieåldern som sitter i baksätet. De lyssnar på operasång i bilradion och sjunger båda med, lika falskt båda två. De skojar och nojsar och det flödar av far och son-känslor. De stannar vid en liten marknad, sonen väntar vid marknaden medan Charly gör ner i ett p-garage. Det är där ett gäng svartklädda personer med rånarhuvor kommer och mejar ner honom.

Det är gråtmilda scener när vi ses Charly ligga övergiven i garaget och blodet rinner från skottsåren och den lille sonen står ensam på marknadstorget som blir tommare och tommare. Det är filmens knutpunkt, relationen med sonen och familjen. Mot alla odds överlever Charly, läkarna kan plocka ut de 22 kulorna. Han haltar och tappar känseln i höger hand, men han överlever.

Charly inser att även om han lämnat gangsterlivet lever han under hot och han gömmer sin familj och börjar leta efter de som försökte döda honom. Hans hämnd är grym. Samtidigt börjar en kvinnlig polis, Marie Goldman (spelad av Marina Foïs) att skugga honom. Hon vill också hitta den som försökt mörda honom.

Det dras paralleller mellan poliskvinnan Marie Goldman och Charly. Marie Goldman har också en liten son som hon är djupt fäst vid. Hennes man var också polisman och dog i tjänsten, mördad av någon i Marseille-maffian. Det finns en spännande gnista mellan poliskvinnan och Charly, som dock bara vi anar. Charly är djupt fäst vid sin fru, sin mamma, sin dotter och sin son. Det är för sin kärlek till sin familj som han tar på sig hämndens roll.

22 Bullets har mycket foto och Jean Reno är bra i rollen som Charly. Den som liksom jag gillar honom bör inte missa 22 Bullets. Jag har sett ett antal franska filmer om maffian och de tenderar att vara blodiga och actionscenerna tar alltför över i för hög grad, det blir för mycket action bara. 22 Bullets håller sig från det, även om det är en del våldsamma scener och några biljakt blir det inte för mycket mer än i en av slutscenerna när Charly kravlar bland taggtråd.

Den brittiska tidningen The Telegraph gav betyg 3:

Directed with extravagant zest by Richard Berry, its many memorable characters, adrenalin-charged action sequences and heart-stopping car chases make for a guilty pleasure

Kulturbloggens betyg: 3 +

Här kan du läsa om 22 Bullets hos Voddler.

Läs även andra bloggares åsikter om Voddler, film, recension, Jean Reno, 22 Bullets, Marseille, action

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: 22 Bullets, Action, Jean Reno, Marseille, Recension, Scen, Voddler

White Material

16 januari, 2011 by Rosemari Södergren

White Material
Betyg 3

När White Material gick upp på svenska biograferna hyllades den av kritiker som ofta gav den högt, högt betyg.

Filmen handlar om en vit kvinna, Maria Vial (spelad av Isavelle Huppert) som i ett icke-namngivet afrikanskt land hamnar mellan militärerna och rebellerna. I det blodiga inbördeskriget ligger de vita illa till hos båda sidorna.

Maria Vial vägrar att se katastrofen närmar sig och vägrar förbereda flykt. Inte ens när franska styrkor kommer i helikopter och uppmanar henne att ge sig av tillsammans med sin familj vill hon förstå hur illa läget är. Hon hakar sig istället sjukligt fast vid att skörda kaffebönorna, trots att i stort sett alla deras svarta anställda ger sig av, för att de inser hur livsfarligt det är att hamna mellan rebellerna och militärerna. Maria Vial ger sig ensam ut på bygden för att ragga upp andra som kan hjälpa till med skörden.

Filmen är inspelade med en teknik med en fladdrig kamera, vilket i början av filmen gav en känsla av att det nästan var verkligt, att det var som dokumentärt. Klippen i tid var också fladdriga och röriga, tidsperpektivet växlade mellan vad som var filmens nu och vad som hänt strax före och några dagar före.

En styrka med berättelsen är att ingen sida är skildrat i vitt eller svart, ingen är helt god eller helt ond. Rebellerna liksom militärerna utför grymt våld, men är ändå offer, speciellt känns det i magen att se småpojkar och flickor springa omkring med gevär och pistoler eller andra vapen de fått tag på, som hungriga djur.

De vita lyckas inte heller hålla ihop. De skulle ha mycket att vinna på att vara enade, men de drar iväg åt olika håll, var och en för att rädda sig själv. En försöker fly från landet, en blir rebell och mamman hakar sig sjukligt fast vid att skörda kaffebönorna. Till vilken nytt egentligen, när hon egentligen vet att kriget bankar på dörren och hennes man har sålt plantagen för att kunna fly.

Det fanns dock delar av filmen som kändes överdrivna, som att hon gick omkring i tunn klänning mitt i inbördeskriget. Det är en poetisk och starkt suggestiv, dramatisk bild, av en mager, seg, otroligt envist stark kvinna. Ändå är den svår att tro på. Om hon var så envis och tog initiativet och inte gav sig, varför gick hon omkring i klänning och inte i byxor? Det ser sjukt ut att springa omkring på grusvägarna mitt i kriget i sommarklänning.

Vissa bilder är mästerliga. Som när kameran vilar på bushen, med gul stågräs och bruna nakna trägrenar och lite gröna löv på några grenar, som om de knotiga träden fick liv träder där plötsligt fram kamouflageklädda svarta grönklädda soldater med gevär, alla i samma färgschatteringar som omgivningen.

De flesta kritiker gav betyg 5, men för mig dras betyget ner av att den är rörig i överkant, att det är svårt att veta vem som är vem och det var svårt att komma någon av personerna nära.
Av mig får den 3 strömmingar.

Malena Jansson i SVD skrev om filmen när det släpptes på biograferna:

Det är verkligen på tiden att Claire Denis får den uppmärksamhet hon förtjänar i Sverige och White material är en inte helt enkel men fantastisk introduktion till hennes universum. Liksom alla hennes filmer tjänar den på en andra titt så i den särdeles torra svenska biosommaren 2010 är detta filmen att se och se om igen.

Eva af Geijerstam i DN gav betyg 5:

I en thriller utan thrillerns konventionella mekanik, i ett psykologiskt drama utan traditionella psykologiska förklaringsmodeller gör Claire Denis det hon är allra bäst på. Med hjälp av ansikten, gester och en nästan kvävande sinnlighet koreograferar och formulerar hon i bilder de svåraste frågor men överlämnar tillsammans med filmens skeenden svaren till åskådaren.

Betyg 3 i Aftonbladet och betyg 3 i Expressen.

Kulturbloggens betyg:
3 strömmingar

(Förklaring av Kulturbloggens betygssystem: När kulturbloggare som bor i Göteborg sätter betyg blir det räker, men när kulturbloggare som bor i Stockholm sätter betyg blir det strömmingar istället).

Läs även andra bloggares åsikter om White material, afrika, recension, dvd, inbördeskrig, film

.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Afrika, dvd, Inbördeskrig, Recension, Scen, White material

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in