Recension

White Material
Betyg 3

När White Material gick upp på svenska biograferna hyllades den av kritiker som ofta gav den högt, högt betyg.

Filmen handlar om en vit kvinna, Maria Vial (spelad av Isavelle Huppert) som i ett icke-namngivet afrikanskt land hamnar mellan militärerna och rebellerna. I det blodiga inbördeskriget ligger de vita illa till hos båda sidorna.

Maria Vial vägrar att se katastrofen närmar sig och vägrar förbereda flykt. Inte ens när franska styrkor kommer i helikopter och uppmanar henne att ge sig av tillsammans med sin familj vill hon förstå hur illa läget är. Hon hakar sig istället sjukligt fast vid att skörda kaffebönorna, trots att i stort sett alla deras svarta anställda ger sig av, för att de inser hur livsfarligt det är att hamna mellan rebellerna och militärerna. Maria Vial ger sig ensam ut på bygden för att ragga upp andra som kan hjälpa till med skörden.

Filmen är inspelade med en teknik med en fladdrig kamera, vilket i början av filmen gav en känsla av att det nästan var verkligt, att det var som dokumentärt. Klippen i tid var också fladdriga och röriga, tidsperpektivet växlade mellan vad som var filmens nu och vad som hänt strax före och några dagar före.

En styrka med berättelsen är att ingen sida är skildrat i vitt eller svart, ingen är helt god eller helt ond. Rebellerna liksom militärerna utför grymt våld, men är ändå offer, speciellt känns det i magen att se småpojkar och flickor springa omkring med gevär och pistoler eller andra vapen de fått tag på, som hungriga djur.

De vita lyckas inte heller hålla ihop. De skulle ha mycket att vinna på att vara enade, men de drar iväg åt olika håll, var och en för att rädda sig själv. En försöker fly från landet, en blir rebell och mamman hakar sig sjukligt fast vid att skörda kaffebönorna. Till vilken nytt egentligen, när hon egentligen vet att kriget bankar på dörren och hennes man har sålt plantagen för att kunna fly.

Det fanns dock delar av filmen som kändes överdrivna, som att hon gick omkring i tunn klänning mitt i inbördeskriget. Det är en poetisk och starkt suggestiv, dramatisk bild, av en mager, seg, otroligt envist stark kvinna. Ändå är den svår att tro på. Om hon var så envis och tog initiativet och inte gav sig, varför gick hon omkring i klänning och inte i byxor? Det ser sjukt ut att springa omkring på grusvägarna mitt i kriget i sommarklänning.

Vissa bilder är mästerliga. Som när kameran vilar på bushen, med gul stågräs och bruna nakna trägrenar och lite gröna löv på några grenar, som om de knotiga träden fick liv träder där plötsligt fram kamouflageklädda svarta grönklädda soldater med gevär, alla i samma färgschatteringar som omgivningen.

De flesta kritiker gav betyg 5, men för mig dras betyget ner av att den är rörig i överkant, att det är svårt att veta vem som är vem och det var svårt att komma någon av personerna nära.
Av mig får den 3 strömmingar.

Malena Jansson i SVD skrev om filmen när det släpptes på biograferna:

Det är verkligen på tiden att Claire Denis får den uppmärksamhet hon förtjänar i Sverige och White material är en inte helt enkel men fantastisk introduktion till hennes universum. Liksom alla hennes filmer tjänar den på en andra titt så i den särdeles torra svenska biosommaren 2010 är detta filmen att se och se om igen.

Eva af Geijerstam i DN gav betyg 5:

I en thriller utan thrillerns konventionella mekanik, i ett psykologiskt drama utan traditionella psykologiska förklaringsmodeller gör Claire Denis det hon är allra bäst på. Med hjälp av ansikten, gester och en nästan kvävande sinnlighet koreograferar och formulerar hon i bilder de svåraste frågor men överlämnar tillsammans med filmens skeenden svaren till åskådaren.

Betyg 3 i Aftonbladet och betyg 3 i Expressen.

Kulturbloggens betyg:
3 strömmingar

(Förklaring av Kulturbloggens betygssystem: När kulturbloggare som bor i Göteborg sätter betyg blir det räker, men när kulturbloggare som bor i Stockholm sätter betyg blir det strömmingar istället).

Läs även andra bloggares åsikter om White material, afrika, recension, dvd, inbördeskrig, film

.