• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

19 december, 2010 by Rosemari Södergren


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Haneke, Det vita bandet, film, recension, dvd, Nazityskland, Tyskland, barn, ungdomar, sadism

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Det vita bandet, dvd, Haneke, Nazityskland, Recension, sadism, Scen, Tyskland, ungdomar

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

18 december, 2010 by Redaktionen


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Änglagård 3, Helena Bergström, film, recension, Colin Nutley, Rikard Wolff

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Änglagård 3, Colin Nutley, Helena Bergström, Recension, Rikard Wolff, Scen

Tron – förhoppningsvis inte framtiden

18 december, 2010 by Redaktionen

I Tron: Legacy följer vi 27-årige Sam Flynn, sonen till Kevin Flynn som varit försvunnen i många år. När Sam börjar undersöka sin fars försvinnande dras han in i Trons digitala värld där hans far har varit fängslad.

I de första minuterna bådar det gott. 3D-effekterna gör intryck men vi varnas samtidigt om att flera scener är ämnade att vara i 2D, utan något behov att ta av sig glasögonen. Vi introduceras för den unga versionen av Jeff Bridges, en CGI animerad docka som förstör upplevelsen till en början innan man vant sig vid synen. Så länge vi befinner oss i den riktiga världen ser det bra ut, men så snart vi hamnar i Tron, det vill säga den programmerade datorvärlden, börjar allting gå utför.

Hela världen är noga uträknad och allt ifrån kostymerna till neonljusen är godis för ögonen, speciellt om man är en tekniknörd som jag. Men i rörelse funkar det inte riktigt lika smidigt. Varje steg, rörelse eller ord karaktärerna tar eller uttrycker påminner om någon dålig sci-fi film på TV, under tidiga 90-talet dessutom.

Det blir snabbt tydligt att det här tyvärr är en Disney-film i sitt klyschiga utförande där allting blir så himla tecknat och överdrivet, samtidigt som jag inte kan se hur ett barn möjligtvis kan njuta av den med alla filosofiska pauser där visdomsord och sensmoral diskuteras i vad som känns som oändlighet ett flertal gånger under filmen, nästan som om de behövde något att fylla ut luckorna i speltiden med.
Cinezine.se ger den 2/5 i betyg.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: 3D, Recension, Scen, sci-fi, tron

Blake Edwards dör 88 år gammal

17 december, 2010 by Redaktionen

Det är alltid synd när fantastiska filmskapare dör ut, och Blake Edwards var säkert en av dem. Med filmer som Rosa Pantern gjorde han ett starkt intryck på komedigenren och publiken världen över.

På grund av hälsoproblem med lunginflammation avled han igår, onsdag den 16 december 2010, vid 88 års ålder. Hans fru och barn ska ha varit bredvid honom när detta hände.

Så sent som i 2004 fick han ett hedrande Oscar för sitt arbete inom branschen under alla år, vilket innebär minnesvärda komedier som håller för generationer att komma, många av vilka han även skrev. Dessutom fanns det under en period stort fokus på hans äktenskap med Julie Andrews. – Cinezine.se

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: blake edwards, regissör, rosa pantern, Scen

TRON: En guide till Tron Lecacy

15 december, 2010 by Rosemari Södergren


Många längtar helt klart till fredag den 17 december då Tron har svensk premiär.

Du kan ju alltid förbereda dig med den här guiden:

TRON: EN GUIDE TILL TRON LEGACY
En guide till allt om TRON…

A står för arkad. När Sam Flynn (som spelas av Garrett Hedlund) börjar undersöka en mystisk signal som skickas från Flynns gamla Arkad inser han att den bara kunde ha skickats av hans pappa, Kevin Flynn (se nedan), som försvann för 20 år sedan. Det är här äventyret börjar…

B står för Bruce Boxleitner. Bruce repriserar sin roll som Alan Bradley från 1982 års TRON. Alan var Kevin Flynns partner under firmans bästa år, men är nu mer eller mindre avlagd, och han har varit Sams förmyndare sedan Sams pappa försvann.

C står för Clu – ett masterprogram som ursprungligen skapades i Kevin Flynns avbild. I TRON: Legacy” nöjer sig inte den nya och förbättrade Clu 2.0 längre med att hjälpa Flynn; han vill göra sig av med honom så att han kan ha sin nya värld helt för sig själv…
Jeff Bridges, som spelar Clus ansikte, ser mirakulöst nog ut precis som han gjorde för 30 år sedan. Se HMC nedan för att ta reda på hur de gjorde det…

D står för Daft Punk. Den Grammy-belönade franska elektroniska duon Daft Punk (Da Funk, Round The World, One More Time) skrev filmmusiken till “TRON: Legacy” som består av totalt 24 spår. Du kan också se dem i en cameo-roll som två MP3-program (motsvarande DJ:s) under en scen på End of Line Club.

E står för Encom – företaget som skapades av Kevin Flynn och hans partner Allan Bradley (se ovan) i den ursprungliga TRON. Encom utvecklar och producerar populära dataspel.

F står för Flynn. Förhållandet mellan far och son, Kevin och Sam Flynn är kärnpunkten i historien “TRON: Legacy”, en son på jakt efter sin far. När Sam inser att hans pappa fortfarande lever ger han sig ut för att hitta honom och rädda honom.

G står för Grid. Grid är den alternativa verkligheten där Kevin Flynn har varit fången i 20 år. Allting i Grid länkas av ljus, en hel värld med skyskrapare och nattklubbar i himlen.

H står för Helmet Mounted Camera (HMC). “TRON: Legacy” är den första filmen som använder en Helmet Mounted Camera i live action, vilket gör att Jeff Bridges som Clu kan spela mot andra i scenen. Genom att använda en 3D-scanning av skådespelaren skapade teknikerna en modell av hans ansikte och sedan en mask med 52 hål i. Masken utgjorde en mall för markeringspunkter på Bridges ansikte som sedan spårades av fyra hjälmkameror. En digital 3D-version av Bridges skapades sedan av Digital Domain (genom att använda foton på Bridges i tidig 30-års ålder) och dess rörelser motsvarade märkena på masken. Så när Bridges hade på sig HMC matades hans ansiktsrörelser in i datorn och användes sedan för att styra uttrycken på det digitala huvudet så att det digitala agerandet av den ”unga” Jeff Bridges styrdes av skådespelarens agerande i verkligheten. Det ser på det hela taget ut som om Jeff Bridges är i tidig 30-års ålder. Och han är digital. Snurrar det i ditt huvud ännu?

I står för ikoniska bilder. Stor omsorg och förutseende användes av produktionsdesigners för att införliva ikoniska bilder och rekvisita från TRON-mytologin från den ursprungliga filmen. T.ex. skrivbordsorganisatören Master Control Program, kartor över Grid och en förkortad version av Shiva-lasern.

J står för Jarvis. Jarvis är Clus högra hand (spelas av James Frain) som är skicklig på att samla information i Grid där kunskap är lika med makt.

K står för Kevin. Kevin Flynn (Jeff Bridges) är en utomordentligt skicklig speldesigner som har börjat experimentera med teleportering genom att besöka Grid från sitt hemliga laboratorium och var föregångsman för den här digitala världen. Han har varit fången i världen som han skapade sedan 1989 och där blir han god vän med Quorra (mer om henne senare) och han väntar på att bli räddad av sin son, Sam Flynn.

L står för ljuscykel, en väsentlig del av TRON-mytologin. Ljuscykeln är det föredragna fordonet på Grid och den designades av Daniel Simon som tidigare designade för Bugatti och som förklarar att ”En ljuscykel formar en visuell enhet med föraren. Hans hjälm och kropp blir en del av cykelns design och hållning, men du måste fortfarande ge honom friheten att röra sig.”

M står för Motorcykel. Sam Flynn (Garret Hedlund) är Kevin Flynns upproriska son, som har vänt sig bort från Encom-imperiet ända sedan sin pappas försvinnande och istället förvandlas han till en arg ensamvarg som testar gränserna med sin motorcykel. Hedlund förberedde för rollen med hjälp av specialistträning i att köra motorcykel vilket också förberedde honom för scenerna med ljuscykeln.

N står för National Academy of Sicences som rådde filmmakarna att se till att de vetenskapliga lagarna stödde filmens idéer och koncept. Metoderna för att förverkliga idéerna kanske inte existerar ännu, men själva idéerna är välgrundade vetenskapligt sett. En dag skulle allt detta kunna hända…

O står för Outlands. Utanför Grid, där Kevin Flynn gömmer sig försvinner allt ljus och det finns bara mörker och ogästvänlig terräng. Racerbilen Light Runner förvandlas till ett tufft terrängfordon när det kör in i Outlands.

P står för Parkour. Parkour är en fysisk disciplin av franskt ursprung där deltagarna springer och försöker ta sig över hinder på ett så effektivt sätt som möjligt genom att bara använda sina kroppar. Man använder fysiska färdigheter som att hoppa, voltigera, rulla och svänga sig. Garrett Hedlund fick omfattande träning i Parkour (tillsammans med wire-work, närkamp och Capoeira) inför sin roll som äventyrssportaren Sam i “TRON: Legacy”.

Q står för Quorra. Den orädda krigaren Quorra (Olivia Wilde) är en nära vän till Kevin Flynn, programmet som hjälper Sam att hitta sin pappa och som hjälper dem båda på sin resa på liv och död genom det digitala cyberlandskapet Grid. En mästare i kampsport även i högklackade skor…

R står för Rinzler. Clus våldsammaste hantlangare Rinzler (spelas av den världsberömda kampsportsexperten Anis Cheurfa), är en mystisk, men orädd, överkrigare som skyddar Clu, är den främsta spelaren av Grid-spelen och vi får aldrig se hans ansikte.

S står för Sirener. De är lika vackra som sirenerna i den grekiska mytologin och syftet med den här gruppen är att förbereda program som är på väg till gladiatorspel i Grid, genom att tillhandahålla dem med rustningar. Dessa sirener är identiska program, fåordiga ”kvinnor”, av vilka Gem (spelas av Beu Garrett) är den viktigaste. Men döljer de något?

T står för Teknik. “TRON: Legacy” kan skryta med en hel mängd ”första gången” i filmhistorien: den första 3D-filmen som integrerar ett fullkomligt digitalt huvud och kropp för att skapa en yngre version av Jeff Bridges rollfigur (se ovan), den första som använder självlysande kostymer i en omfattande utsträckning, den första som skapar gjutna kostymer genom att enbart använda digital skulptur och till sist, den första 3D-filmen som filmats med 35 mm linser och full 35 mm chip-kamera. På vanligt språk betyder detta att den senaste tekniken efter Avatar, fantastisk VFX och den allra senaste designen har sammanförts för att skapa häpnadsväckande bilder och 3D-action!

U står för Utopien. Kevin Flynn skapade ursprungligen Clu 2.0 för att hjälpa honom att konstruera en alternativ verklighet med utopisk existens som kombinerar de högsta idealen i den mänskliga och den digitala världen dvs. det bästa av båda världar.

F står för fordon. Det finns en mängd coola fordon i Grid, den snabba och snygga ljuscykeln, Light Runner, Recognizer (ett enormt U-format fordon som flackar omkring på gatorna och letar efter oberäkneliga program), Solar Sailers (flygande lastskepp) och Clus krigsskepp Rectifier (tre gånger större än något hangarfartyg i den riktiga världen och som innehåller helaClus armé).

V står för vapen . För Grid-invånare är batongen ett vapen som också kan användas till att förvara stora mängder data och program och som också kan förvandlas till en ljuscykel genom att knappa in en kod. Regissören Joseph Kosinski förklarar att ”Batongen är den här världens schweiziska amékniv”.

X står för Xtrem sport. Enligt Sam Flynns motto är ingen sport för extrem – basejumping, Ducati-motorcyklar, motorcross och skydiving för att nämna några. Alan Bradley (Bruce Boxleitner) anser att detta är ett utlopp för Sams känslor för att ta itu med smärtan efter att ha förlorat sin pappa, Kevin Flynn.

G står för Gul. De levande färgerna i “TRON: Legacy” ger oss tydliga ledtrådar om rollfigurernas lojaliteter. Programmen i Grid har på sig kläder och är belysta med svala vita, blå och silvriga färgtoner. Endast Clu har på sig gult för att visa sin ledarställning; vakterna och hantlangarna har på sig rött och orange, så passa dig för dem…

Z står för Ziggy Stardust. Det pråliga programmet Castor (Michael Sheen) som äger End of the Line Club är skrytsamt, skamlöst och inte så lite mysko. Är han vän eller fiende? Castor är den ultimata showmannen och baseras på ett antal inspirerande showmän, just det, Ziggy Stardust.

Läs även andra bloggares åsikter om film, tron, guide, legacy

Arkiverad under: Film Taggad som: guide, legacy, Scen, tron

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in