I Tron: Legacy följer vi 27-årige Sam Flynn, sonen till Kevin Flynn som varit försvunnen i många år. När Sam börjar undersöka sin fars försvinnande dras han in i Trons digitala värld där hans far har varit fängslad.
I de första minuterna bådar det gott. 3D-effekterna gör intryck men vi varnas samtidigt om att flera scener är ämnade att vara i 2D, utan något behov att ta av sig glasögonen. Vi introduceras för den unga versionen av Jeff Bridges, en CGI animerad docka som förstör upplevelsen till en början innan man vant sig vid synen. Så länge vi befinner oss i den riktiga världen ser det bra ut, men så snart vi hamnar i Tron, det vill säga den programmerade datorvärlden, börjar allting gå utför.
Hela världen är noga uträknad och allt ifrån kostymerna till neonljusen är godis för ögonen, speciellt om man är en tekniknörd som jag. Men i rörelse funkar det inte riktigt lika smidigt. Varje steg, rörelse eller ord karaktärerna tar eller uttrycker påminner om någon dålig sci-fi film på TV, under tidiga 90-talet dessutom.
Det blir snabbt tydligt att det här tyvärr är en Disney-film i sitt klyschiga utförande där allting blir så himla tecknat och överdrivet, samtidigt som jag inte kan se hur ett barn möjligtvis kan njuta av den med alla filosofiska pauser där visdomsord och sensmoral diskuteras i vad som känns som oändlighet ett flertal gånger under filmen, nästan som om de behövde något att fylla ut luckorna i speltiden med.
Cinezine.se ger den 2/5 i betyg.