Recension

Recension: The Streets – Computers And Blues

9 februari, 2011 by Redaktionen

The Streets – Computers And Blues
Betyg 4

Efter över ett decennium av framgångar i 5 skivor lägger Mike Skinner officiellt ner projektet The Streets.
Och vilken bättre avskedspresent till fansen skulle man kunna tänka sig än nya skivan ”Computers and Blues”?
Hela skivan verkar vara insvept i en lite mera melankolisk stämma än förr, som stärker avfärdskänslan. Samtidigt är den mer aktuell än någonsin. Låten ”OMG”, till exempel, handlar om en Facebookstatusuppdatering.
Men inte hela skivan är nedstämmande. Låtar som ”Trust Me” och ”Without Thinking” är riktiga pulshöjare som platsar på de flesta dansgolv.
Rent musikmässigt når ”Computers and Blues” inte riktigt upp till de brilianta ”Original Pirate Material” och ”A Grand Don’t Come For Free”, men den överträffar galant de två senaste plattorna.
Vilket underbart sätt att ta farväl på!

Betyg 4 av 5

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om The Streets, Mike Skinner, musik, recension, skivnytt

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp

8 februari, 2011 by Redaktionen

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp
Betyg: Fyra

Det finns inget som ger sån stark doft av Uppsala som Gösta Knutssons sagor om den vanskapte lille katten Pelle. De freudianska konnotationerna åsido,. Så är historierna om Pelle Svanslös fyllda av hänvisningar till 1930-talets akademiska krets i Uppsala. I denna nytolkning av de älskade barnböckerna är det antagonisten Måns som figurerar i centrum. Som i en feberdröm återfinner han sin gamla barndomskompis Daisy som kommer från Hundstaden. Om katterna är hedonister som lyssnar på gammal 60-talsfunk är hundarna förfinade aristokrater som går på kafé där Donau-valsen spelas upp och man äger tillträde till finkultur.

Motvilligt börjar Måns att uppfyllas av kärleken till hunden Daisy. De äldste inom respektive sida förkunnar tingens ordning och framhåller att om en planet rubbas från sin bana som uppstår kaos. Daisy och Måns verkar dock inte omfattas av denna världsordning, utan träder fram i kraft av sin individualitet som paradoxalt nog blev möjlig först när de blev tillsammans.

Denna urgamla saga om omöjlig kärlek i fabelmiljö är nästan överraskande berörande. Att inramningen var Gösta Knutssons gamla kattuniversum hamnade mer i periferin och kanske var mer ett medel att ge pjäsen en lokal prägel. Det gjorde egentligen inte så mycket. Manus var välskrivet och levererade många ordvitsar som uppskattades både av gamla och unga. Robin Keller som katten Måns påminde lite om Neil Gaimans dröminkarnation i Sandmanserierna, både till utseende och till personligeten: lagom narcissistisk, trulig och alldeles bedårande. Elisabeth Wernesjö som Daisy var likaså mycket charmig. Dennis Sandins regi fick det unga omaka parets att beröra starkt både hos gammal som ung.

Om föreställningen på Uppsala Stadsteaterns hemsida.

Fler recensioner: Expressen, teatertidningen Nummer och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Uppsala Stadsteater, klasskamp

Recension av biografin ”Hunter: Hunter S Thompsons vilda och sällsamma leverne”

7 februari, 2011 by Redaktionen

Att skriva en recension om biografin över idolen Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne, i briljant svensk språkdräkt av Per Stern, är en sällsamt utmanande uppgift då jag både är hopplöst subjektiv
och samtidigt osäker på var jag ska börja. En metarecension trogen gonzostilen, skriven under valfritt rus hade säkerligen försett mig med spetsade infallsvinklar, men det låter sig inte riktigt göras en torrlagd måndag som den här.

Ett annat alternativ är att kliva i de galoscher – eller, om vi ska lyda Doktor Thompsons ordination, stilettklackar – författaren E. Jean Carroll ställer fram och konstatera att igenkänningsfaktorn är pinsamt hög.

I likhet med E. Jean Carrolls alter ego Laetitia Snap, nedrigt förförd och fängslad i Hunters avloppsbrunn, kommenderad att ikläda sig inte bara diverse ekivoka utstyrslar utan även rollen som hans ofrivilliga levnadstecknare, har även jag umgåtts med blandmissbrukare på mer eller mindre rumsrena plan, bländad av deras utstrålning och helt ur stånd att begripa varifrån allt vansinne haft sitt ursprung. Ornitologen Laetitia Snap, vars ärende på Hunters gård är att skriva ett reportage om hans påfåglar, iakttar honom bland annat när han med en jaktkniv sprättar upp plastpåse efter plastpåse för att slicka dem rena och konstaterar att han måste ha en mexikansk bagare till älskare som förser honom med mexikanska bröllopskakor, varav endast florsockret kvarstår i påsarna.

Det är svårt att inte älska en bra dåre och det brukar sägas att i krig och kärlek vet man inte alla gånger vad man kan råka ut för. I fröken Tishys fall är det lite av varje. Ett citat som väl skildrar hennes utsatthet för Doktorns lynne levererar hon från den inredda avloppsbrunn som är hennes arbetsplats när hon rannsakar sig själv var
dokumenten Hunter faxat till henne kan ha tagit vägen:

”Vad nu? Jag har tappat bort ett stycke – kan jag ha satt mig på det i min skrevlösa utstyrsel och slukat det utan att jag märkte det när herr Bradley dök upp så chockartat?”

Herr Bradley är alltså Ed Bradley från CBS 60 minutes som i egenskap av nära vän till Hunter besöker gården och lyfter på locket till avloppsbrunnen för att sedan konstatera att det är ett fint exemplar han har där nere.

Laetitia Snap talar i samma oskyldigt naiva och förnärmade ton direkt till Läsaren när hon redogör för vad Doktorn utsatt henne för – det är omöjligt att avgöra vilka passager som faktiskt är tagna ur verkligheten och vilka som enbart berikar läsupplevelsen med fantastiska scenarier klädda i avundsvärda meningskonstruktioner – och varvar deras vanvettiga eskapader med vittnesmål från bland andra hans vänner och kollegor. Vid ett tillfälle sammanfattar hon ganska träffsäkert Doktorns liv som en enda lång dionysisk ritual.

I de biografiska kapitlen är vi genom ögonvittnesberättelser inbjudna att följa med Hunter S. Thompson på hans uppdrag över hela världen. Visste du till exempel att Rolling Stone skickade honom att skriva ett
reportage om ödesmatchen mellan George Foreman och Muhammad Ali? Tyvärr drabbades Hunter av ett av sina hjärnsläpp och vittnesmålen från andra journalister, däribland Norman Mailer, skvallrar om vad Hunter gjorde istället.

Intervjuerna med Hunter själv ger en inblick i hur det tär på en människa att ständigt leva upp till myten om sin egen person och hur han plågas av att ständigt sakna något och att inga droger i världen skänker samma tillfredsställelse som att sätta sig ner att skriva, samtidigt som han lider av periodisk skrivkramp som han i en hopplöst nedåtgående spiral försöker bota med droger.

Hunter: Hunter S. Thompsons vilda och sällsamma leverne
Författare: E Jean Carroll
ISBN: 9789185000869
Förlag: Vertigo Förlag
Originaltitel: Hunter: The Strange and Svavage Life of Hunter S. Thompson
Medarbetare: Johansson, Carl (form)
Översättare: Per Stern

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Hunter S. Thompson, biografi, recension, böcker

James och Jättepersikan – en underbar film som nu kommer på dvd/blu-ray

7 februari, 2011 by Rosemari Södergren

James och Jättepersikan
Betyg 5

James och jättepersikan (James and the Giant Peach) är en sådan där fantastisk berättelse av Roald Dahl som tagits om hand av Henry Selick och Tim Burton tillsammans, duon som tillsammans skapade Nightmare Before Christmas.

Filmen släpptes 1996 och nu kommer den på dvd/blu-ray.

brittisk-amerikansk stop motion-animerad film med spelfilmsinslag från 1996, baserad på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen regisserades av Henry Selick och producerades av Tim Burton, som tidigare hade gjort The Nightmare Before Christmas tillsammans.

Det är samma härliga mörka spännande bilder och miljöer som de två, Burton och Selick, jobbade med i Nightmare Before Christmas, fast kanske inte lika dyster. Det finns lite mer hopp i James och Jättepersikan.

James föräldrar dör av en noshörning och han tas om hand av sina två elaka mostrar. Elakare och mer själviska mostrar får man leta efter. James enda vänner är insekterna, framför allt en spindel som han räddar från att bli dödad av hans mostrar.

Den underbara brittiske skådespelaren Pete Postlethwaite, som tyvärr dog 2 januari 2011, är med på ett litet hörn, som en gammal man som lämnar över några mystiska frön med magiska krafter till James.

Det är dessa magiska frön som kallas krokodiltungor som sätter igång det mystiska som händer när det nästan döda gamla trädet får en persika som växer på en gren. Persikan växer och växer och blir gigantisk. De giriga mostrarna tar bara på tillfället att tjäna pengar genom att låta besökare betala för att se jättepersikan.

James smyger dock in i persikan på natten och där möter han insekterna, James och insekterna är plötsligt i samma storlek, kan prata med varandra och blir vänner och beger sig iväg på en resa till drömmarnas plats: New York.

Det är en film om drömmar, om vänskap och om att överleva. Hemsk med samtidigt hoppfull.

Läs även andra bloggares åsikter om Tim Burton, recension

Bilder, filmklipp och tankar efter premiären på Maria Bloms Under Hallonbusken

6 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Fortfarande omtumlad efter gårdagskvällens föreställning av Under hallonbusken.
Det är statusraden hos den vän som var med mig på premiären på Maria Bloms föreställning på Dramaten på lördagskvällen.

Ja det är en oerhört stark föreställning som tar med oss på en resa fylld av känsla, som pendlar mellan skratt och gråt, mellan ilska och sorg. Tre syskon samlas i ett vårdhem för att ta farväl av sin mamma, som ligger inför döden. De vuxna barnen är i medelåldern och har valt olika sätt att överleva den uppväxt som påverkades av att ha en deprimerad mamma som övergavs av deras pappa när barnen var tonåringar.

Maria Blom gör mer än en svart Norénpjäs av detta. En oväntad besökare kommer, en man som inte på samma sätt flytt från sina känslor i livet. Eller har han det? Bygger hans liv på en lögn?

Vi får möta människors oförmåga att möta det svåra, hur vi på olika sätt smiter från, sopar undan, pratar om ytliga saker eller låtsas vara djupa och ärliga, allt för att slippa möta det svåra. Maria Blom har fått fram detta och samtidigt med en känsla för sina karaktärer. Vi kan bli arga på dem, vilja resa oss upp och säga till dem att lugna ner sig samtidigt träffar de oss djupt. Jag tror de flesta av oss kan känna igen oss själva och våra medmänniskor i de flesta av karaktärerna.

Maria Blom har bevisat vilken stor dramatiker hon är genom att skriva denna pjäs och regissera. I Teatermagasinet skriver jag:

Maria Blom har en fenomenal känsla för att återgå dessa mänskliga sätt att slippa ta itu med det som gnager. Det är humor, det är svärta, det är ångest och vi dras med på en resa där vi pendlar mellan skratt och ilska och sorg. Ibland träffar de så klockrent att det gör ont i magen. Heddas karaktär är tar för sig och stör, så fort någon närmar sig sanningen yrar hon kring och väsnas, ska sopa alla problem under mattan med att vispa grädde eller något annat ytligt. Allt för att slippa se det verkliga. Tanja Lorentzon gör denna karaktär så starkt och så enerverande att jag knappt kunde hålla mig från att resa mig upp och be henne lugna ner sig.

Expressen skriver:

Nils Schwartz besöker en omtumlande dödsbädd på Dramaten och ser att Maria Blom är en stor dramatikerbegåvning.

Jag håller med Nils Schwartz, som jag uttryckte det i Teatermagasinet:
Maria Blom har tagit plats bland de dramatiker som skildrar familjerelationer och hennes pjäser kommer om fyrtio-femtio år att vara lika stora klassiker som Arthur Millers ”En handelsresandes död” är idag.

Filmsnuttar från föreställningen samlade i Dramatenbloggen (samma som vi har längre ned i denna bloggpost).

Bilden ovan: Lanseringsbild
Kollage Pia Koskela

Bilderna nedan: Fotograf Roger Stenberg