• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: True Grit

14 februari, 2011 by Rosemari Södergren


True Grit
Betyg 4

De regisserande bröderna Joel och Ethan Coen fick Oscar för bästa film för No country for old men, men deras största succé var nog The Big Lebowski, som blev en kultfilm. Nu har Coenbröderna slagit till igen och det rejält. True grit har inte bara kammat hem tio Oscarsnomineringar, filmen är dessutom deras hittills största kassasuccé.

Det kan bli lite kluvet att gå och se en hyllad film, förväntningarna kan vara för stora. Det jag tycker bröderna Coen framför allt visar i och med ”True Grit” är att de verkligen kan växla mellan genrer. Förra filmen, ”Burn after Reading” var mer av en komedi, ”No country for old men” är en rätt tragisk berättelse och ”True Grit” en äventyrshistoria i Vilda Västern-miljö. Fast det absurda som kännetecknar bröderna Coens filmer finns med i allt förstås

True Grit handlar om en 14-årig flicka, Mattie Ross, spelad suveränt av Hailee Steinfeld, som lejer den enögda prisjägaren Rooster Cogburn, spelad av Jeff Bridges, för att leta reda på Tom Chaney (spelad av Josh Brolin) som mördat hennes pappa.

På sätt och vis är det en nyinspelning av en westernfilm från 1969, på svenska kallad De sammanbitna. I versionen från 1969 spelade John Wayne rollen som den hårddrickande, överviktige och enögde sheriff Cogburn. Den rollen gav John Wayne en Oscar. I bröderna Coens film är det Jeff Bridges som tagit på sig ögonlappen och suveränt spelar en alkoholiserad överviktig prisjägare, till det yttre en buffel men med ett hjärta bakom den skrovliga ytan.

Bildmässigt är det, helt väntat, en storartad film. Vilda Västernmiljöer med människor som rider på hästar i en bruntonad vild och karg miljö. Karg och sparsmakad, det är nog två ord som fångar filmens karaktär. Bröderna Coen behärskar konsten att skapa överraskande, absurda scener. I ”True Grit” har de tagit ett steg tillbaka och låtit vilda västern-genren när den är som bäst få dominera uttrycket.

Även om det är en ung tjej som får vara tuff och vinna respekt till och med från en och annan råbarkad bov, är filmen ändå mer att se som en underhållande äventyrsfilm än att den har något större budskap eller sensmoral. Inte för att Coenbröderna brukar gödsla oss med sensmoraler.

Filmkritikern i den brittiska The Guardian ger betyg 3 och är väl lite kritisk till Jeff Bridges roll:
Bridges, despite stirring faint memories of drawling Dude Lebowski, plays the sort of boozy old lawman we’ve seen a hundred times before.

Däremot är han mer imponerad av Matt Damons Texas Ranger:

It’s robustly played and ravishing to look at, with its bullish inhabitants and glorious, bleached-bone cinematography. But its furniture is almost too comfortable and too lovingly restored, and it is left to Damon to provide the tale’s one properly unruly ingredient as the florid, preening ranger. LaBoeuf’s introduction, lighting his pipe in the gloom of the hotel veranda, gives True Grit a sensual, otherworldly charge that is largely missing elsewhere. It’s like spying a lonely campfire burning far out on the darkened prairie.

Tja? Vad ska jag säga? I sin helhet är filmen underhållande, av och till överraskande, spännande emellanåt och rolig och snyggt filmad med de brunbleka tonerna. Matt Damon har börjat få spela alltfler udda roller, där han är småfet och lite löjlig. I ”True Grit” gör han det utan att det blir för mycket. Jeff Bridges spelar en Rooster Cogburn som har en inre i konflikt, han är både grisig och rättskaffens – och det är sådana roller Bridges behärskar till fullo. Han har nominerats till en Oscar för den rollen – och jag blir inte förvånad om han får priset i år.

Relaterat:
Bilder från visningen av True Grit på Berlin Filmfestival med skådespelarna och regissörerna.

Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om True Grit, film, recension, Jeff Bridges, John Wayne, Vilda Västern

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Jeff Bridges, John Wayne, Recension, Scen, True Grit, vilda västern

Kulturbloggen om Underbara dagar framför oss, biografi om Olof Palme

11 februari, 2011 by Redaktionen

UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS


Jag minns själv dagen när han blev skjuten den 28 februari 1986 och då befann jag mig på Södra vägen i Helsingborg, på väg till SSU-kurs med kretsen SSU nordvästra Skåne. SSU står för Sveriges Socialdemokratiska Ungdom. Tjugofyra timmar senare grät jag fortfarande. På något sätt lyckades jag lifta till Grevie, Båstad kommun, från Helsingborg. Ingenting var sig mer likt.

Under ANC-galan på Scandinavium, i november 1985, såg jag honom för sista gången. Sveriges artistelit, med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Joachim Thåström, med många andra, var samlade för att sjunga och spela och samla in pengar till kampen mot apartheid i Sydafrika. Mikael Wiehe och Björn Afzelius ropade: ”Här kommer … Sveriges främste artist!” Han skulle aldrig få uppleva hur Sydafrika blev självständigt 1990 eller hur Nelson Mandela blev frisläppt. Kampen mot apartheid var så mycket han.

I Henrik Berggrens biografi på 713 sidor (källor, noter, litteratur, brödtext) får jag en utan motstycke historisk tillbakablick på släkten Palme och deras 100 år innan Olof Palme föds 1927. Det är verkligen en grandios berättelse om en enastående politiker och en ikon som alla måste förhålla sig till. Beskrivningen av politikerna som skymtar förbi i boken gör att 1950-, 60-, 70- och till sist 1980-talen får en annan innebörd. Det var andra tider och politiker som allmänhet fick anpassa sig till tiderna. Vällingby var föregångare till det öppna samhället. Frågan om jämlikhet aktualiserades. Slutet är en aning abrupt.

Förutom min egen recension finns också recensioner i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Expressen, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Fakta om boken hos Norstedts förlag.

s – Ulf Bjereld

http://www.ka.se/index.cfm?c=94410 – 2010-10-08 – Kommunalarbetaren, Svenska Kommunalarbetarförbundet,

Titel: Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme
Författare: Henrik Berggren
ISBN: 9789113017082
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, Olof Palme

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Olof Palme, Recension

Kulturbloggen recenserar: Roxette: ”Charm school”

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: Roxette
Titel: Charm school
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 11 februari

Roxette är tillbaka, fast mognare och mer nedtonade. Vilket är en fördel, de har vuxit och har mer djup i sina låtar än under yngre hit-tiden. Albumet ”Charm school” har varit mitt sällskap senaste veckan, sedan recensionsexemplaret kom. Jag har lyssnat på både de snabbare, mer hitbetonade, typiska Roxettespåren och fyra vemodiga spröda ballader med Marie Fredriksson.

Per Gessle har en mer lättsam popattityd och hans Gyllene Tider-sound finns med i Roxette. Det är den blandningen mellan hans stil och Marie Fredriksson mera djup som skapade förutsättningarna för Roxettes framgång. Nu har tiden gått, Gessle har vuxit och är ingen ung man längre och Marie Fredriksson har gått igenom en svår sjukdom. Detta har säkert satt sina spår, men ändå är det mycket av gamla Roxette som finns kvar på nya albumet.

Tredje spåret, ”She´s got nothing on”, är en typisk snabb, klatschig lättpoplåt. Det är väl det spåret som kommer att släppas först som singel, kan jag tänka mig. Men det finns några till som aspirerar på att bli första singeln efter albumsläppet. De spår jag däremot allra mest själv fastnade för är de fyra balladerna med Marie Fredriksson.

Vi som lyssnat på skivan har haft olika åsikter om skivan och om spåren. Vissa har istället mest gillat de snabbare låtarna, som exempelvis She´s got nothing on”. Det här albumet är nog ett sådant som var och en kommer att hitta sina favoriter på, just för att det inte har någon solklar hit. Det gör att albumet i sin helhet vinner i längden.

Första gången jag lyssnade på albumet fastnade jag för några spår, men när jag nu rest en hel del och därför haft extra mycket tid att lyssna många gånger, har några andra spår klivit fram och fastnat, ”Happy on the outside”.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Roxette, recension, popmusik, skivnytt, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Popmusik, Recension, Roxette, skivnytt

Skivrecension: Julian Brandt – Demonen

9 februari, 2011 by Redaktionen


Julian Brandt – Demonen
Betyg: 3

För inte så länge sedan läste jag i en förnäm musiktidning av trendkänsligaste sort en rolig recension av Adolphson och Falks samlade verk. Alla deras skivor från 80-talet sågades utan vidare av en skribent som undrade varför man idag skulle ha behållning av att lyssna på sådan förlegat, osexigt gammalt skräp. Recensionen var dock inte rolig för att skribenten hade humor; den var ofrivilligt komisk. Bland annat minns jag att texterna, dränkta i neon och mekanisk romantik, ansågs ”skrattretande”. Den som har behållning av att lyssna på sådant gammalt neondränkt kitsch kan ganska lätt konstatera att denne skribent helt enkelt inte fattat grejen.

Julian Brandt har, av allt att döma, fattat grejen. Det märks ganska omgående. Det märks på melodierna som, liksom utan att ursäkta sig, kastar sig huvudstupa in i dekadent fluff. Det märks på textrader som ”Flickan i natten är ung” och på att Kitty Jutbring – möjligen vår tids kitschigaste mediapersonlighet – medverkar på singeln RetroKärlek. Om inte annat märks det garanterat på skivans andra duett, Hela Livet Passerar Revy, som ta mig tusan är med Anne-Lie Rydé, en av det svenska 80-talets många unsung heroes.

Brandt har hajkat runt i diverse band med förkärlek till allsköns synthpop från 80-talet, och år 2007 var han med i Lustans Lakejer när dom var med i Melodifestivalen. Och det är väl ungefär där han stationerar sig; han sjunger verser med klara Johan Kinde-komplex medan han i refrängerna flyger iväg och snarare närmar sig Peter Jöback. Anslaget är helt klart berusat av den gamla hederligt bitterljuva livsextasen. På sista låten I Drömmans Värld låter han som Di Leva när Di Leva var som bäst. Har man fattat den grejen, att Vem ska jag tro på de facto är en av dom bästa svenska skivorna från 80-talet, då är det svårt att inte tycka om.

Demonen, ett av två album som Brandt släpper i år, föreslår något slags dramatiskt elektriskt synthepos, men det hela är en ganska optimistisk – och emellanåt ordentligt dansant – resa genom klubblandskapets dunkla värld av dekadenta frestelser. Det är skönt att Brandt inte faller för idén att utsätta sin musik för en trendigt monoton ljudmatta, utan istället ger sig på att försöka greppa själva essensen i 80-talets neonromantik. Viljan att uttrycka något. Viljan att våga hoppas på hjärta och smärta. Viljan att gnugga själen som en Aladdinlampa och hoppas att något ska hända.

Låter det abstrakt? Det är faktiskt otroligt enkelt, och det berör givetvis mer än coola dansgolvscharader. Kitty går före Robyn när det gäller att vara sig själv och våga står för det känslosvall man har under bröstet. Det är bara här och var, som i den elektroniska skrothögen Vackra Människor, där det mest blir skrän av alltihop. Man märker då tydligt tydligt tanken bakom mycket av dagens klubbmusikspop; den ska helst bara pågå och försvinna anonymt på ett dansgolv i sitt eget fulskramliga sorl.

Som bäst är Brandt naivistisk, sockersött svävandes, rentav gullig. Jag vet inte om det är meningen men Du & Jag Mot Världen låter helt och hållet som en vinjett till ett barnprogram. Och jag menar det som en total komplimang.

Och texterna?

”Tycker du att festen spårade ur/Jag vet att grannen, han blev sur/Tänk inte mer på det, vi låter det ske”

Tja, rimmar det så rimmar det. Det som saknas är kanske inte så mycket geniala litterära ambitioner – det här är ju, när allt kommer omkring, bara helt vanligt dansgolvsfluff – men kanske snarare ett personligt tilltal. Att lyssna på Demonen är att tänka på all den där gamla 80-talsmusiken jag är övertygad om att Brandt själv tänker på när han spelade in albumet. Det är förstås en trevlig upplevelse, på det stora hela. Men det slutar gärna med att man blir sugen på dom gamla originalen istället. Om Brandt hittar något att sjunga om som är hans eget så kanske vi ser framför oss början på en riktigt stark artist. Det syns inte riktigt på Demonen, men jag hoppas han är något på spåret.

Läs även andra bloggares åsikter om Julian Brandt, musik, Demonen, skivnytt, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Demonen, Julian Brandt, Musik, Recension, skivnytt

Recension: The Streets – Computers And Blues

9 februari, 2011 by Redaktionen


The Streets – Computers And Blues
Betyg 4

Efter över ett decennium av framgångar i 5 skivor lägger Mike Skinner officiellt ner projektet The Streets.
Och vilken bättre avskedspresent till fansen skulle man kunna tänka sig än nya skivan ”Computers and Blues”?
Hela skivan verkar vara insvept i en lite mera melankolisk stämma än förr, som stärker avfärdskänslan. Samtidigt är den mer aktuell än någonsin. Låten ”OMG”, till exempel, handlar om en Facebookstatusuppdatering.
Men inte hela skivan är nedstämmande. Låtar som ”Trust Me” och ”Without Thinking” är riktiga pulshöjare som platsar på de flesta dansgolv.
Rent musikmässigt når ”Computers and Blues” inte riktigt upp till de brilianta ”Original Pirate Material” och ”A Grand Don’t Come For Free”, men den överträffar galant de två senaste plattorna.
Vilket underbart sätt att ta farväl på!

Betyg 4 av 5

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om The Streets, Mike Skinner, musik, recension, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Mike Skinner, Musik, Recension, skivnytt, The Streets

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in