Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Snövit på Kulturhuset Stadsteatern

by

Snövit
Av Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Mask Maria Lindstedt
Musikarrangemang Jeanett Albeck
Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, stora scenen 28 september 2018

En Snövit som du förmodligen aldrig sett henne tidigare, en Snövit långt från Disneys tolkning av Grimms klassiska saga om prinsessan som hamnar hos sju dvärgar.

På en enkel scen med sju sängar möter vi först de sju dvärgarna, Butter som käkar piller mot ångest och depressioner, Prosit som har problem med luftvägarna och Trötter som slänger i sig sömnpiller. De har fått hittat en låda i gruvan och inne i lådan ligger en ung kvinna. När dvärgarna aldrig öppnar lådan tar Snövit tar i det hela och sparkar upp lådan, kliver ur och tar kommando över dvärgarna. Snövit kan en hel del kampsporter och hon vet hur det mesta ska vara.

Föreställningen är rolig, knäpp och absurd. Att använda en klassisk saga som alla känner väl till och vrida på den, tolka om och göra det extra absurt är ett grepp som fungerar bra för att locka skratt. Och med en lång rad duktiga skådespelare blir det roligt. Men inte bara. Ibland är det lite obehagligt. Snövit är en ung kvinna, en prinsessa, som farit illa. Hennes mamma har tappat henne på blod för att smörja in sig i det för att bli vacker medan hennes pappa ägnat sig åt alkohol och knark. Det är med kluvna känslor jag ser hur de övergrepp hon utsatts för försvinner genom att publiken skrattar åt dem. Det är lite svårt med humor och komedi. Att omtolka en klassisk saga gör ju att vi som publik skrattar åt själva omtolkningarna också.

På hemsidan beskrivs föreställningen som en lek med de dramatiska förväntningarna, en skruvad komedi – så långt från Disney man kan komma. Radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller begår ett underbart lustmord på sagan om Snövit som vi känner den.

Jo det är ett lustigt lustmord. Absolut. Och föreställningen var utsåld en bra bit in i november redan före premiär. Snacka om en populär samling skådespelare och höga förväntningar bland publiken. På premiären fick de stående ovationer av nästan alla i publiken.

Men det är inte bara en underhållande komedi, föreställningen sätter fingret på delar av #metoo-rörelsen. Snövit har utsatts för övergrepp under sin uppväxt och när hon kommer till dvärgarna kräver hon att de blir könlösa, för att hon ska bli trygg. Hon begår en form av övergrepp på dem – medan de sedan till slut trots allt tar sig ur det oskadda och låser in henne igen.

Regissören vill helt klart säga något om gäng med grabbar, om pojk-klubbar, om män i en flock. I programmet skriver Hanna Nordenhök, författare och kritiker, om grabbarna i ett gäng att de vet att när flickan tystats kan de få tillbaka de mansröster hon tog bort. De kan lyssna på en gapig flicka i en låda i en stund, men när non gör över gränsen för det tolerabla hjälps de åt att ge henne av det förgiftade äpplet.

I rollerna:
Snövit 21 år Maja Rung
Blyger 436 år Sten Ljunggren
Butter 429 år Lennart Jähkel
Glader 427 år Ole Forsberg
Kloker 439 år Göran Ragnerstam
Prosit 432 år Fredrik Zetterström
Toker 434 år Sven Ahlström
Trötter 435 år Niklas Falk

Teaterkritik: Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev: Livsbejakande ålderskomplex som rustar dig till att tacka för ditt liv omedelbart

by

Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev
Regi Malin Morgan
Manus Lotta Erikson
Musik Peter Reynolds
Teknik & Ljus Rickard Folke
Kostym Ninni Hasselberg
Ljuddesign Klara Erikson
Teater Barbara
Urpremiär 14 september 2018
Föreställning som recenseras: 28 september 2018

Det är få saker vi människor kan vara helt säkra på här i livet. Jag vill inte vara en ”party pooper” men det är i alla fall säkert att vi blir äldre med tiden och en dag ska vi dö. För ju närmare vi kommer den där livslinjen som kallas livets slut, desto mer aktuellt blir det att lägga i hop pusslet och se om bitarna går ihop och bildar tydliga mönster. Det är inte konstigt att det finns livskriser som gång på gång påminner oss om att, jajamensan snart är det nog dags att sätta näsan i vädret och säga hejdå och goodbye.

Rollkaraktären Caritha sitter i sin lägenhet och gör sin enmansshow. Hon intervjuar sitt inre jag och försöker ställa både smarta frågor och komma med livsbejakande svar. För hur hon än vänder och vrider på sig, så betyder de dryga 50+ att ”nedräkningen har börjat”. Samtidigt slås ju karaktären av att trots att hon är i sin ålder så känns livet ändå som om kompassen är helt borta. För vad hände med alla drömmar om livet och de meningar man trodde att man skulle stöta på?

Föreställningen ger ett trovärdigt försök att bejaka det som en medelålders kvinna kan stå inför. Inledningsvis förbereds publiken dessutom på att frågor kommer att ställas till oss under kvällen. Dessa styrda uttalanden får vi reagera hur vi vill på d.v.s det finns utrymme att tycka högt eller inte alls. Publiken är dock väldigt blygsam (tyvärr) och det kanske kan bero på att skådespelaren är ensam på scen, salongen liten och vi känner oss redan väldigt intima med varandra på gott och ont. Kanske hade publiken kunnat uppmuntras att ta en större del av svaren? Eller så fanns det en poäng i tystnaden som blev efter de obesvarade frågorna? Panik över tystnaden och frånvarande av integration satt mer hos mig än hos skådespelaren på scen ska tilläggas.
Caritha söker fakta i kampen mot klockan och åldrandet. Kunskap kanske kan stoppa den vardagliga tristessen och pressen över att man aldrig blev den där läkaren i Afrika eller den där upptäcktsresande i Brasilien? För en sak är säker om livet, ”det blir sällan som du vill”.

Jingrot lyckas genom sin energi att ge Caritha både det lugn och den panik som rollkaraktären behöver för att verka trovärdig i sin tolkning. Det finns ju bra dagar och mindre bra dagar och ingen människa är enbart det ena i en pågående utvecklingsprocess. Det är också glädjande att nivåer av självkritik och ironi finns hos karaktär och skådespelare som gör att man måste skratta åt sig själv och andra, ”risken är att jag hinner dö innan mitt liv blir spännande”.

När Caritha berättar om sin cancersjuka vän och hur livet verkligen kan utveckla sig, får varje åldersnojig åhörare en stor knäpp på näsan. För i den villervalla vi har som kallas livets vedervärdig så är döden från den betydligt mer hemskt än att faktiskt bli gammal och gråare. Det finns verkligen ett budskap där som skriker att vi ska vara otroligt glada och tacksamma för det liv vi har fått och kan få lov att leva. Det är en gåva och en nåd.

På väggen på scen finns två vita linjer ritade/tejpade. Dit går Caritha vid flera tillfällen. Det ser ut som om hon väntar vid en skiljeväg och att hon aldrig kommer förbi dem. Det ger känslan av att vi kanske inte måste komma vidare fullt så fort som vi förväntar oss. Livets mening går inte att stressa fram och om vi gör det glömmer vi att faktiskt njuta just nu. Caritha verkar trots sina beskymer ganska nöjd med att inte veta allt och ändå trampa på. Livet går inte att fly oavsett innehåll och faktum kvarstår , ”det finns ingen ålder jag vill ha tillbaka”

På scen Carina Jingrot

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

by

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta ”Anpassning” eller ”Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet ”Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Teaterkritik: Fenix på Dramaten – så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången

by

 

Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus

En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.

Siri Hamari i rollen som Marinas äldsta dotter

Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och  begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.

Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.

En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.

Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.

Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.

Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.

Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.

Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze

 

Teaterkritik: Ned med vapnen – ett ständigt aktuellt ämne

by

Ned med vapnen
Av Bertha von Suttner
Dramatiserad av Stina Oscarsson
Regi: Nora Nilsson
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: LIV Pettersson
Ljus: Marcus GranQvist
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Lilla scenen 23 september 2018

Bertha von Suttner, född 1843 i Österrike blev en pionjär för fredsrörelsen. Hennes bok Ned med vapnen är idag en klassiker. En roman där huvudpersonen är generalsdotter och lever i en tid präglad av patriotism och förhärligande av krig. Bertha von Suttner fick år 1913 Nobels fredspris för sitt arbete mot krig och idag är hon en nationalhjälte i sitt hemland. Med ett klart budskap mot krig och övertygad om krigets meningslöshet arbetade hon för fred och pacifism. Detta i en tid då få kvinnor hördes i samhället. Trots att hon levde i en tid och en omgivning där krig anses ge ära och fostra unga män kom hon till insikten att: Varje krig för med sig fröet till ett nytt eftersom den som blev besegrad vill ha revansch. Föreställningen väcker till eftertanke om krigets orimlighet.

När skådespelaren Robert Fux gestaltar Marthas liv och hennes idéer i en monolog på scen går budskapet fram. Vi får följa den unga Martha genom hennes liv och hennes erfarenheter. Dekoren med ett antal enfärgade ridåer lyfter fram den förtjusande gestalten i korsett, krinolinklänning och lockat hår.
Hennes kroppsspråk när hon blir förälskad och hennes förtvivlan är skickligt synliggjord. När Martha börjar ifrågasätta de sanningar och värderingar hon omges av kommer frågorna.

När hon tackar gud för att maken inte står på listan för avlidna. I nästa stund slås hon av tanken att hon har knäppt sina händer och tackat gud för att många andra unga män har dött. Eller när vännen förtröstansfullt säger ” Han har sin moders skyddsamulett, han klarar sig mot kulorna. Vad händer då om båda arméerna har mödrars amuletter?

Robert Fux gör en fantastisk prestation på scen som en ung kvinna. Skickligt alternerar han också mellan olika brytningar för övriga roller.

Monologen är levande och intressant och håller tempot hela vägen trots att det är en lång föreställning. Kanske den hade vunnit på att kortas något.
En monolog på 1 timme och 45 minuter är intensivt även om föreställningen bryts med några korta musikstycken.
Den inledande monologen med anknytning till dagens ungdom och tid och avslutningen ramar in föreställningen på ett bra sätt.

Ett liv är ett liv och inte en historia och en dramatisering av ett liv behöver inte överensstämma med verkligheten. Det här livet visas med mycket poesi och hjärta och frågorna är lika aktuella idag som då. En föreställning som vill engagera oss i frågor som ibland försvinner i debatten trots att de alltid är aktuella.

Ljud: Magnus Ericsson
Mask: Anna Jensen Arktoft
Dramaturg: Sara Israelsson
På scen: Robert Fux