• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Hustle – förutsättningarna fanns men så charmigt blev det inte

17 maj, 2019 by Birgitta Komaki

The Hustle
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019
Regi Chris Addison

Två kvinnor som är varandras motsats i allt, tävlar om att lura en ung multimiljonär på hans förmögenhet. Med olika knep och strategier försöker de krossa varandra för att vinna. Resultatet blir mer oväntat än de kunde föreställa sig.

Filmen omtalas i reklamen för att vara den kvinnliga motsvarigheten till ” Rivierans guldgossar ”, en film med Michael Caine och Steve Martin från 80-talet. Båda filmerna handlar om svindleri i exklusiva miljöer. En tävling i vem som är bästa svindlare där allt går ut på att luras. Men där slutar likheten trots bra skådespelare även här. Det är aldrig lätt att upprepa ett tema och nya tider kräver nya infallsvinklar.

The Hustle saknar innehåll och ett bra manus och de scener som lockar till skratt är få. Trots att skådespelarna kämpar med sina roller faller filmen platt till marken. Inte ens sex på flygplanstoaletten kan få filmen att lyfta. När piloten varnar för turbulens är enda gången jag fnissar i biofåtöljen sedan blir det inte roligare. De flesta skämten med anspelning på sex är inte roliga bara plumpa eller omotiverade. Likaså är många scener helt konstlade och känns mest som konstruktioner för att fylla ut filmen.
Rebel Wilson som är en stor komiker i alla bemärkelser är en ljuspunkt. Här räcker dock inte hennes insatser och efter en stund tröttnar man på alla skämt om kurvor och den hetsiga spelstilen. Anne Hathaway är mer tillbakahållen och försvinner bredvid Wilson. Alex Sharp med ett utseende som förvuxen pojke och it-nörd kan man falla för. Han är också den enda i filmen som är trovärdig. Med många fina skådespelare och härliga miljöer fanns förutsättningarna för en charmig historia.

Och att tjejer blir bättre svindlare än män för att männen tror att de är smartare kanske stämmer. En bättre film blev det tyvärr inte.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Fabriken – ett mästerverk och en trovärdig berättelse om arbetarklassen i Ryssland

10 maj, 2019 by Rosemari Södergren

Fabriken
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 maj 2019
Regi Yuriy Bykov

Ett mästerverk. En enastående unik skildring av livet i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Lägg regissörens namn på minnet. Yuri Bykov har inte fyllt fyrtio år än på några år, han föddes i augusti 1981 i Novomichurinsk i vad som då hette Sovjetunionen.

Andrej Tarkoviskij är förmodligen en av de mest internationellt kända ryska regissörerna. Nu har Bykov tagit klivet och är i mina ögon både större, skickligare, mästerligare och viktigare.

Nu är ”viktig” ett dumt ord i recensioner. En film, eller för den delen ett konstverk, en teaterpjäs, en roman eller vilket kulturverk som helst, måste ha konstnärlig kvalitet för att kunna säga något, för att kunna tala till oss. Att ha ett budskap räcker inte alls. Budskap som blir för tydliga kan första konstnärliga verk.

Här är en film som både har viktiga saker att säga om hur det är att leva i det post-sovjetiska samhället och är skickligt konstnärligt skapat på alla plan: i fotot, i dramaturgin, med skådespelarnas skicklighet, i regin. Handlingen är överraskande in i det sista och ha hela tiden flera nivåer i vad den förmedlar. Inget är bara vitt eller svart, ingen är bara hjälte eller ond skurk. Alla är människor och begripliga.

Filmen utspelar sig i en nedläggningshotad fabrik med industriarbetare i centrum. Det är otroligt sällsynt med filmer som skildrar människor ur arbetarklassen. Tänk att det fortfarande är så sällsynt. Det är faktiskt skrämmande. Som om de problem människor inom arbetarklassen möter inte är värda att skildras, eller om det är för att den världsrådande ideologin kapitalismens förespråkare är smarta nog att försöka få oss alla att associera oss till medelklassen och dess problem, för att de flesta vill ju ändå vara medelklass. Vem vill vara arbetarklass i dagens västvärld? Jag efterlyser fler filmer från denna verklighet.

Filmen skildrar ett gäng industriarbetare som möts av beskedet att deras försörjning kommer att ta slut då fabrikens ägare oligarken Kalugine sätter sin fabrik i konkurs. Industriarbetarna är uppretade och en av dem, som kallas Silverräven, tar på sig ledarrollen och får fem stycken att hänga med honom på att kidnappa Kalugine och kräva en så stor lösensumma att de kan klara sig resten av sina liv. De kidnappar Kalugine och låser in sig med honom i fabriken.

Kalugine fick ta över fabriken för en struntsumma då Sovjetstaten gick under. Men fabrikerna var ju folkets gemensamma egentligen menar Silverräven.

Nu går kidnappningen inte helt smärtfritt. Kalugine har privata livvakter och snart kommer också polisens SWAT-team och rollerna blir ombytta. Arbetarna är fångade och deras liv är i fara, då både poliserna och livvakterna utan tvekan kommer att döda för att skydda Kalugine och hans brott. Kalugine är ju inte ensam. Han skyddas av andra kriminella grupper som också gripit makt och pengar vid övergången från den sovjetiska kommunismen till det kapitalistiska samhället.

Regissören Yuriy Bykov skildrar så klockrent hur Ryssland börjar koka av vrede över korruption och maktmissbruk och han hyllas som en hjälte av publiken. Cinema Scope har skrivit om Fabriken: “En rejäl portion socialkritik som det nästan är omöjligt att tro att den kan ha skapats i Putins Ryssland”. Fast den har skapats i Ryssland. Censur finns där men den sträcker sig tack och lov inte hur långt som helst.

Det är en stark film, en berättelse som berör och jag är skakad långt efteråt också. Hur fast de små människorna är i ett samhälle där kapitalismen går armkrok med maffian.

Yuri Bykov är en filmskapare som har rötter i arbetarklassen, förmodligen ett skäl till att han kan skildra industriarbetarna så trovärdigt och med sådant djup i karaktärskildringen. Yuriy Bykov som föddes 1981 i det forna Sovjetstaten bodde sina första år i livet tillsammans med sina föräldrar i en husvagn. Hans pappa var chaufför och hans mamma inom byggsektorn. Hans pappa lämnade dem då Yuriy var sex år. I tolv år levde han och hans mamma ensamma tills hon gifte om sig. Styvfadern var kranförare. Så Yuriy Bykov vet både hur det är att växa upp i fattigdom och i arbetarklass. På wikipedia berättas det att han till och med tvingades av sin mamma att stjäla mat från grannar. Hur sant det nu är kan jag inte veta. Men hur som helst: I fabriken har han skapat ett mästerverk, konsekvent snyggt fotad, en spännande och trovärdig skidring med djup i karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arbetarklass, Filmrecension, Politik, Recension, Ryssland, Scen, Socialpolitik i film

Filmrecension: The Hole in the Ground

6 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Hole in the Ground
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 maj 2019
Regi Lee Cronin

Skräckfilm är en svår genre. Fler skräckfilmer har dålig kvalitet än hög filmkvalitet. The Hole in the Ground skulle kunna vara riktigt bra men den utnyttjar inte de skrämmande ingredienserna på rätt sätt och är redan från början övertydlig och överdriven.

Filmens foto går i brunaktiga toner, övergödslat med närbilder på de två huvudpersonerna, den unga mamman Sarah O´Neill och hennes son Chris. De två är på väg till de irländska landsbygden och ska starta ett nytt liv. Vi förstår rätt snart att sonen Chris som ser ut att vara i sju-åtta-årsåldern inte är glad över att flytta och behöva skaffa nya vänner. Han är sur över att hans pappa inte ska med heller. Varför får vi inte reda på men det är något som mamma Sarah flyr från i relationen med Chris pappa.

På väg till det nya huset tvingas hon tvärbromsa då en konstig figur plötsligt dyker upp från ingenstans och står mitt på vägen. Efter ett tag får hon reda på att denna varelse är en äldre kvinna som heter Noreen och som varit skyldig till att döda sin son. Noreen hade fått för sig att hennes son James inte var hennes son utan något konstigt monster hade tagit över hans gestalt.

Ett skäl till att filmen inte engagerar mig är att den aldrig är riktigt spännande eftersom handlingen är så förutsägbar. Ett annat skäl är att varken mamman Sarah eller sonen Chris är särskilt sympatiska. Speciellt inte sonen som utan problem dödar en spindel som hans mamma bad honom skona. Och det gör han medan han är sitt riktiga jag.

Chris blir sur när mamman blir arg på honom och han rusar helvilt ut i skogen där Sarah honom vid ett enormt slukhål. Ganska snart börjar hon misstänka att sonen inte är den riktiga Chris. Hon börjar misstänka att den gamla kvinnan Noreen också hade rätt i att hennes son inte var den riktiga sonen.

Vad är verklighet och var är Sarahs drömmar? Håller hon på att bli galen? Filmen balanserar kring detta ett tag men tappar tråden liksom den inte följer upp andra möjliga skräckfyllda trådar.

The Hole in the Ground är Lee Cronins regidebut som hade premiär på årets Sundance-festival. Jag är tveksam till att ens skräckfilmsfantaster kommer att hylla denna även om den inte är den sämsta i sin genre. Men den skulle kunna blivit riktigt bra om den följde upp en del saker i intrigen som frågan om ortsbefolkningen. Är de äkta människor eller också från slukhålet?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilm, Skräckfilmer

Filmrecension: The Eye of the Beholder

2 maj, 2019 by Rosemari Södergren

The Eye of the Beholder
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2019
Regi Nicola Camoglio

I denna debutfilm ser vi en kommande stor regissör ta plats. The Eye of the Beholder är en thriller med hög kvalitet både fotomässigt, ljusmässigt och dramaturgiskt. Den starka berättelsen går att se på många sätt, den är symbolisk och metaforisk.

Huvudpersonen, Alex, är en slags yrkesmördare som tillhör en grupp som mördar personer som de har bedömt bör dödas. Det är exempelvis personer som leder pedofilgrupper.

Är det någonsin rätt att döda en annan människa? Det finns tyvärr fortfarande en rad nationer som har dödstraff och anser att staten har rätt att döda människor.

Det finns många paralleller att dra mellan Alex grupp av mördare och företeelser i vår tid utöver nationer med dödsstraff. IS är en sådan grupp.

“The Eye of the Beholder” kommer att ha premiär på Bio Capitol i Göteborg den 2 maj. Senare i maj kommer filmen även att internationell premiär på Nice International Film Festival. Om filmen tas emot så väl som jag tror kommer den säkert att komma upp på biografer i flera svenska städer under sommaren och förmodligen också i Italien där en del av filmen också är inspelad.

I ett mail berättar regissören om filmen:
“The Eye of the Beholder” är en thriller/drama inspirerad av europeisk genrefilm från 60-och 70-talet och den existentialism man stöter på i amerikansk noir, skapad för en modern och multikulturell publik av ett ungt och mångkulturellt filmteam.
En viktig aspekt av filmproduktionen var att teamet bakom kameran och talangen framför, speglar dagens Sverige och Europa som den multikulturella verklighet den är. Mångfalden reflekteras i filmen då rollerna spelas av skådespelare med olika nationaliteter och etniciteter samtidigt som den utspelas på fem olika språk: engelska, svenska, italienska, spanska och franska. Det är också en film som har internationell potential, tack vare språken som talas i filmen och de olika platserna där filmen spelades in, som Göteborg och Cagliari, min hemstad i Italien.

Projektet är helt självfinansierat, genom sponsring av en av filmens producenter, en Indiegogokampanj där filmskaparna lyckades samla 120.000 svenska kronor, plus att filmen fått lite stöd av Göteborgs Stad och regissören själv har bistått med en tredjedel av budgeten.

The Eye of the Beholder (2019) (Official Trailer) from Nicola Camoglio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Red Joan – tankeväckande

29 april, 2019 by Rosemari Södergren

Red Joan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 maj 2019
Regi Sir Trevor Nunn

En stark och mycket tankeväckande berättelse om moral, etik och om att våga stå för att försöka förbättra en hotad värld. Filmen bygger på verkliga händelser och sätter igång funderingar kring vad som är rätt och fel. Är det alltid fel att lämna hemligstämplad forskning till en annan nation? Är det fel även om det kan förhindra krig och förhindra många människors död?

När USA släppte två atombomber över Japan i slutet av andra världskriget tänkte många att mänskligheten kommit till sin slutfas, att människor nu var nära att förstöra jorden och vår existens. Atombomberna dödade så många, många fler än några bomber gjort tidigare. Med kunskapen att klyva en atomkärna kunde människan förstöra vår planet.

Vem minns idag kalla kriget? Det var en lång period i vår värld historia där den sovjetiska ideologin och makten stod i motsats till den amerikanska kapitalismen. Det var en maktbalans där båda nationerna hade tillgång till atomvapen och deras ledare kunde med ett knapptryck förinta en stor del av jorden.

Hur hade det varit om inte både dessa maktcentrum hade haft tillgång till kärnvapen? Det är svårt att veta. Kanske räddades jorden just för att de två motsatsnationerna båda hade makten att förstöra och därför hade respekt för den andre?

Red Joan bygger på en verklig händelse där en ung brittisk kvinna som studerat fysik på Cambridge får jobb hos en grupp forskare under trettiotalet. Forskarna utvecklar teknik för att kunna bygga atombomben. Allt är mycket hemligstämplat. Denna unga kvinna, i filmen kallad Joan Stanley (spelas som ung av Sophie Cookson och som gammal av Judi Dench), blir nära vän med några unga kommunister på universitetet. Den sofistikerade unga ryskan Sonya (Tereza Srbova) och hennes kusin Leo (Tom Hughes) blir vänner med Joan och drar in henne i socialistiska kretsar.

Filmen börjar med att vi får se den åldrade Joan år 2000 bli gripen av den brittiska säkerhetstjänsten. Hon anklagas för att vara spion och för att under kalla kriget lämnat över hemlig forskning till Sovjetunionen.

Det blir en chock för hennes son, vänner och grannar. Ingen har någonsin anat att den stillsamma damen under flera år försåg KGB med statshemligheter.

Vi får nu följa hennes minnen kring hur hon, denna tillbakadragna kvinna, kunde hamna i så radikala kretsar att hon bestämde sig för att smuggla ut hemligstämplat material. Hennes son hade inte ens en aning om att hon var fysiker. Han kände bara henne som bibliotekarie. Fast han har alltid tyckt att hon verkat lite väl kunnig för sitt arbete på ett bibliotek.

Filmen är baserad på Jennie Rooneys bok, inspirerad av den sanna historien om den brittiska KGB-spionen Melita Norwood som avslöjades vid 87 års ålder. För regin står Sir Trevor Nunn.

Med en lång rad av de skickligaste brittiska skådespelarna i rollerna är filmen underbar att se. Utöver Judi Dench och Sophie Cookson är både enastående som Joan. Ben Miles som Joans son Nick är alltid bra. Stephen Campbell Moore är inte bara en av de snyggaste skådespelarna, han är som alltid mycket bra i sin roll.

Filmens berättelse ger mycket att tänka på. Idag är många övertygade om att mänskligheten är nära att förstöra vår jord, nu på grund av klimatkrisen. Det är inte första gången i mänsklighetens historia vår världs förestående undergång utropas. Det har gjorts många gånger, bland annat då pesten skördade många liv och då USA släppte två atombomber övar Japan. Det går inte att låta bli att tänka i dessa banor. Är det allvar den här gången eller kan klimatkatastrofen förhindras?

Paralleller till vår tids visselblåsare är inte särskilt långsökta. Nu förbereder det amerikanska rättsväsendet sig för att kunna ställa Wikileaks förra frontfigur, Julian Assange, inför rätta. Och Snowden var tvungen att söka fristad i Ryssland för att inte bli gripen av USA. Vad Assange än har gjort i sina relationer till kvinnor så är det ändå skrämmande att visselblåsare jagas. De som har makten vill ofta hålla människor tysta och hindra att skandaler läcker ut. Red Joan var inte någon visselblåsare, det medges. Men hon gjorde också något som hennes nation anser vara brottsligt men ur mänsklighetens synvinkel kanske hon räddade många, många och förhindrade en stor katastrof?

Att så många människor dödades av atombomben borde inte glömmas bort.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brittisk film, Det kalla kriget, Filmrecension, Judi Dench, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in