Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Devotchka med albumet 100 Lovers

by


Artist: Devotchka
Album: 100 Lovers
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-01

Devotchka är ett fyrmannaband från Denver. Deras musik är svår att placera i något fack. Ibland beskrivs den som en blandning av slavisk, grekisk, romansk musik med amerikanska punk- och folkrötter. Det är dock mycket mer än så och framför allt senaste skivan är mer av filmisk popfolkrock, om någon kategorisering nu ska vara nödvändig. Det är vackert, drömskt, episkt.

Namnet på bandet ska komma från det ryska ordet Devotchka som betyder flicka. Bandets frontfigur är sångaren
Nick Urata, som dessutom spelar gitarr, piano, trumpet och bouzouki, piano, and trumpet. Tom Hagerman spelar fiol, accordion och piano. Jeanie Schroder, sjunger också och spelar Sousafon och bas. Shawn King spelar percussion och trumpet.

Så, ja resultatet blir en musik med en mängd instrument. De har turnerat flitigt världen över, vilket förmodligen lagt grunden till att de är så samspelt. Det är helt underbart hur deras musik berättar historier. I början spelade bandet på burlesque-shower, men deras musik ligger idag långt från det.

”100 Lovers” är bandets femte album och det är producerat av Craig Schumacher som bland annat också producerat Calexico och Neko Case.

Resultatet är en popfolkrockskiva av världsmusikkaraktär som är som en resa i en film. Fascinerande, fantasieggande och för varje gång jag lyssnar hittar jag något nytt i musiken.

Nick Urata har förresten komponerat musiken till komedin ”I Love You Phillip Morris” med
Jim Carrey och Ewan McGregor comedy. Spår från det återfinner jag i ”100 Lovers” som också är en slags filmmusik.

Här berättade Kulturbloggen från en spelning i Stockholm där Devotchka var förband åt Gogol Bordello.

Göteborgsposten gav också albumet betyg 4 och skrev.
Många av världens olika musiktraditioner nystas upp ur skramlet och rytmerna från alla kontinenter har multiplicerats med rastlös indiepop. Spelet är som en intern tävlan musikerna emellan, med många finter och mycket värme.

Fler recensioner av albumet hittar du hos Kritiker.se.

Bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

The Fighter, recensionen

by

The Fighter
Betyg 4

The Fighter bygger på en sann historia om de två halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklund. Men det är egentligen inte en boxningsfilm i traditionell bemärkelse. De två halvbröderna är boxare och boxning har en del i handlingen men filmen handlar framför allt om relationerna mellan människor i en trasig familj och om att som lillebror våga ta för sig och kräva sin rätt.

Dicky, storebror, spelas av Christian Bale, har haft en karriär som boxare, men håller på att köra sig själv i botten som narkotikamissbrukare av crack. Trots att han håller på med crack vill han vara tränare åt sin lillebror Micky.

De bor i en småstad i USA och förutom de två bröderna består familjen av sju systrar, mer eller mindre asociala som sitter hemma framför tv:n och låter deras mamma styra och ställa allt. Mamman är manager åt lillebror Micky och det ställer till det för honom. Han coachas inte med varsam kunnighet direkt.

Lillebror Micky, spelad av Mark Wahlberg, är en rätt hunsad lillebror. Men så träffar han en tjej och flickvännen ger honom råg i ryggen att börja gå sin egen väg, ta sina egna beslut – och då tar det hus i helvete. Mamma och de sju systrarna protesterar vilt.

Filmen hade en hel hög av Oscarnomineringar och fick två Oscar-statyetter för skådespelarinsatser: Christian Bale fick en Oscar för bästa manliga biroll och Melissa Leo fick priset för bästa kvinnliga biroll, hon spelar mamman.

Två välförtjänta priser: Christian Bale går alltid in till hundra procent för sina roller. Han rör sig som en nedgången knarkare och bantade för att agera som den magre crackmissbrukaren Dicky. Melissa Leo gör den vidriga mamman så trovärdigt att jag blir arg på henne.

Regissören David O. Russell har bland annat gjort filmen Three Kings tidigare. Han har studerat politik på Amherst College och tog examen där 1981. Hans politiska ådra märks i hur filmen skildrar människorna. Filmen är mycket mer än skildring av fattig underklass i Lowell, Massachusetts under 1980-talets USA än en film om en mans väg till en boxningstitel. Det är ganska skrämmande att filmens handling utspelar sig under 1980-talet. Det känns mycket mer om 1950-tal, vilket visar hur långt bort den välfärd vi ofta tar för given är för underklassen i USA.

Det var svårt att betygsätta filmen. Vi var tre som såg filmen samtidigt. En ville ge betyg 5, en betyg 3 och en ville ge betyg 4. Filmens styrka är skildringen av människorna och att det är flera överraskande vändningar i filmen. Det som kan vara negativt är att en del trots allt är ganska givet hur det ska gå. Jag kan ha lite svårt för Christian Bales sätt att spela, som kan bli för mycket. Men det är en välgjord film och engagerande på flera sätt, så betyget blev 4 av 5.

Fredrik Fyhr har också recenserat filmen.

Fler recension av The Fighter hittar du hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tony Joe White på Göta Källare: modig och lugn blues

by

Tony Joe White är en av de stora legendariska blues- och rockartisterna. Han har skrivit låtar för Elvis och Tina Turner, bland annat. Han har gett ut mer än tjugo album, så det är svårt också för hans trognaste fans att ha koll på allt han gjort. Att han har många svenska fans var uppenbart när han nu gav en konsert i Göta Källare på onsdagskvällen 9 mars. Där vimlade av folk, företrädesvis människor kring medelåldern, både killar och tjejer och jag tippar att det var i det närmaste slutsålt. Göta Källare är en stor lokal och rymmer en hel del, men det blev rätt trångt ändå. Trots trängsel var det en lugn och trevlig stämning

Tony Joe White valde att köra mer av det lugna bluesiga. Han började mycket enkelt med två låtar bara han själv, elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Första låten var förstås ”Way Down South”, sången som väl handlar om hans egen bakgrund:
I was born and raised on a little ole farm, shotgun house down by the swamp, work was hard and times were kinda rough.

Helt klart är att han inte flirtar med publiken. Han pratar visserligen lite grann mellan några av låtarna och givetvis spelade ”Stockholm Blues, men han gav inte publiken så mycket tid att applådera och visa uppskattning. Han spelade på helt enkelt. Som en säker bluesgitarrist, som vet vad han gör och inte behöver andras uppskattning. Fast uppskattades gjorde han, det märkte jag på alla som runt om mig diggade och vaggade med i bluesen.

Några av sina rockigare låtar spelade han men kvällen var till övervägande del vigd åt mytiska sköna bluesiga toner, melankoliskt vemodigt och vackert.

De första låtarna spelade han själv. Han trädde in på scenen, mager och med sin typiska hatt och spelade med sin elgitarr och munspel och sin raspiga bluesröst. Efter två låtar kom hans trummis, Bryan Owings, in på scenen och med trummor blev det mer tyngd i låtarna, men fortfarande fick det spröda känslofyllda dominera.

Att det till övervägande delen var medelålders tjejer och killar i publiken visar sig också i att det inte finns några klipp i Youtube från spelningen, inte ännu i alla fall. Jag har helt klart märkt att den yngre generationen är mycket snabbare med att spela in klipp från konserter och dela med sig än de som är 40-60 år. Själv har jag bara en iphone 3 och ljudet blir sällan bra när jag spelar in med den. Det skulle inte göra Tony Joe White rättvisa om jag spelade in med min iphone.

Fakta om honom är lite kortfattat hos svenska delen av Wikipedia:

Tony Joe White, född 23 juli 1943 i Goodwill, Louisiana, är en amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, mest känd för låtarna ”Rainy Night in Georgia” och ”Polk Salad Annie”, den senare spelades även in av Elvis Presley. Han samarbetade med Tina Turner på hennes album Foreign Affair från 1989. Han spelar genren Swamp rock. Tony Joe White och John Fogerty är de stora inom genren.

På Tony Joe Whites hemsida kan du hämta låten ”Season Man” gratis

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Swingfly med Awesomeness – An introduction to Swingfly

by


Artist: Swingfly
Titel: Awesomeness – An introduction to Swingfly
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Det gäller att smida medan melodifestival-järnet är varmt. Efter den något oväntade men välförtjänta finalplatsen i årets festival kommer nu en snabbt ihopplockad samling. Sju av tio låtar fanns med på Swingflys album ’God bless the IRS’. En återutgåva med ’Me & my drum’ och andra singellåtar som bonus hade varit roligare, nya skivan klockar in på snåla 34 minuter.

Swingfly har varit aktiv som artist sedan 90-talet då han bland annat samarbetade med Christian Falk. Han blev känd för en större publik 2004 när hans karaktäristiska blandning av toast, rap och sång medverkade till att Teddybears ’Hey boy’ blev en stor hit.

2011 har börjat bra för Swingfly och hans bubblegumspoppiga elektrohiphop. Förutom finalplatsen i melodifestivalen ska ’ Somethings got me started’ vara med i ’Larry Crowne’, en film med Tom Hanks och Julia Roberts. Samma låt har även varit med i TV-serien ’One tree hill’. Just den låten sticker ut mest på skivan med sin mer råa, distade och – i sammanhanget – nästan avskalade refräng.
Swingflys melodier fastnar snabbt och han har en sångstil som känns genuint orginell, men ofta låter han andra ta över sången i refrängerna, med varierat resultat. Flera av låtarna börjar bra för att sedan i dränkas i lager av pålägg, antagligen av missriktade kommersiella skäl. Synd, eftersom ju ovan nämnda ’Somethings got me started’ funkade bra även kommersiellt.

Men det finns fler guldkorn på skivan, exempelvis ’Little did I know’ med hes refräng av Pauline – lite i samma stil som Jasmine Caras ’Try my love again’. Och eftersom det är starka låtar blir det alltid bra men exempelvis ’Winner’ – med gästsång av Ebbot – hade vunnit på en mer renodlad produktion i refrängen.

På lördag håller vi tummarna för Swingfly i melodifestivalens final, det kan bli ännu en skräll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Banglatown – seriebok som tar mig in i myllret och och låter mig känna dofterna i östra London

by

Banglatown är ett område i östra delen London där många människor från Bangladesh flyttade in. Brick Lane är huvudgatan kring vilken Banglatown vuxit upp. Det är ganska schabbigt och en hel del droger och kriminalitet som härskar där, samt currydoften som hänger djupt över allt.
Området har en egen webbplats.
Numera är området kring Brick Lane känt som Banglatown också känt för sina många artister, konstnärer och matställen. Sedan slutet av 1990-talet har flera av Londons mest kända nattklubbar funnits på Brick Lane, i synnerhet 93 Feet East och The Vibe Bar, som båda två finns på det gamla bryggeriområdet The Old Truman Brewery. Old Truman Brewery rymmer numera dessutom kontor och en inomhusmarknad.

Banglatown av Daniela Wilks är en berättelse om en svensk 23-årig kvinna som flyttar till London för att studera psykologi på Londons universitet och får tag på en lägenhet i Banglatown. Med färgstarka bilder med pratbubblor får vi följa hennes öden och äventyr i mer eller mindre skabbiga lägenheter med kackerlackor som springer runt, med pojkvänner, på barer och nattklubbar, på besök hos mormor i Scarborough.

Att komma från det trygga livet hemma i Sverige till misär, fattigdom, kriminalitet och droger i London är omtumlande. Huvudpersonen känner sig osäker på vem hon själv är, känner att hon är för präktig och att hon är löjlig om hon tackar nej till droger som erbjuds. Åren som ung vuxen kan vara tunga, det kan vara svårt att hitta styrkan i sig själv.

Daniela Wilks berättar på ett ärligt sätt hur det kan vara. Det blir speciellt när berättelsen sker lika mycket med bilderna. Miljöerna i London och människorna berättade med hennes sätt att bildsätta förstärker och fördjupar berättelsen. Det känns som att vara där, jag kommer så nära. Bilderna är teckningar, inte fotografier. Kanske blir det desto starkare, för det är färger och det detaljer i bilderna som gör närvarokänslan blir starkare.

Nu vill jag helt enkelt hitta fler serieböcker av Daniela Wilks.

Uppgifter om boken och om Daniels Wilks från en bokbutik på webben:

Denna bok med inslag av självbiografi handlar om huvudpersonens liv mellan 23 och 27. Hon känner sig ännu inte vuxen men ändå inte som en tonåring och är osäker på hur man tar hand om sig själv men vill helst inte be om hjälp utifrån. Huvudpersonen är också i en ålder då hon är nyfiken på allt och öppen även för sådant som hon inte skulle befattat sig med i sitt normala sammanhang i Sverige.

Historien beskriver vad som händer med henne när hon lämnar sitt trygga sammanhang i Sverige, då hon flyttar till östra London för att studera. Hon bor i ett oroligt område där fattigdomen är stor och denna oro och de otäcka sakerna som händer i området präglar henne och hotar ibland att förgöra henne.

Relationer till nya vänner och pojkvänner är det centrala i denna unga kvinnas liv och därför upplever hon också några av sina lyckligaste stunder under den tid då vi får följa henne.

Daniela Wilks är 28 år gammal och har studerat psykologi i London och Köpenhamn. Hon kommer ursprungligen från en mindre ort i Västmanland men bor sedan gymnasieåldern i Stockholm. Danielas serier berättar om sorgliga händelser och skamsköljningar med humor eftersom ”det deppiga och roliga hänger ihop”. Hennes serier är influerade av den amerikanska serieskaparen Aline Kominsky Crumb och liknas ibland också vid Mats Jonssons självbiografiska serier. Förutom Kominsky Crumb är Danielas idoler konstnären Peter Doig och socialpsykolog och sociolog Johan Asplund vilket på något sätt hoppas ska genomsyra hennes serier.

Titel: Banglatown
av Daniela Wilks
ISBN: 9789186003753
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,