• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Peter Bjorn and John med Gimme Some

23 mars, 2011 by Redaktionen


Band: Peter Bjorn and John
Titel: Gimme Some
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 28 mars 2011

Gimme Somme är Peter, Bjorn and Johns sjätte album i ordningen och det tredje sedan genombrottet hos den större publiken med Writer’s Block. Gruppen består av Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson, bildades 1999 och de släppte sitt debutalbum – det självbetitlade Peter Bjorn and John – 2002.

Jag fastnade för Peter, Bjorn and Johns musikaliska blandning av tuggummi och indiepop – som så många andra – just med albumet Writer’s Block och framförallt låten Young Folks som släpptes 2006. Sedan dess har bandet släppt både Seaside Rock och Living Thing och den 28 mars dyker deras nya album upp, en liten pärla benämnd Gimme Some.

Och visst ger de någonting. Någonting som är väldigt mycket indiepop och något annat också, och verkligen en uppsving i deras musikaliska karriär. Jag gillar den aning av kaxighet som dyker upp i flera låtar och som jag inte hört så tydligt i valken Writer’s Block eller Living Thing. Det är för det mesta just så medryckande som riktigt bra svensk pop kan vara ibland och uppblandat med så mycket bra texter som ofta svensk indiepop är. Jag gillar väldigt mycket av tongångarna i Gimme Somme och kanske speciellt den inledande Tomorrow has to wait. Den inledande gitarrslingan förebådar något riktigt bra och både Tomorrow has to wait och följande Dig a little deeper sätter sig som klister, på en gång.

Den enda låten som inte riktigt fastnar är Second chance, det blir alldeles för mycket refräng och alldeles för lite innehåll men det är å andra sidan det enda spåret på albumet det går att anklaga för en sådan sak, synd att just den blev en singel. Peter, Bjorn and John har alltid lyckats skapa låtar som sätter sig utan att vara tjatiga, vilket också är sant för de flesta spåren på Gimme Some, Second chance undantaget.

De bästa låtarna på skivan är Dig a little deeper, som är oerhört charmig med sina sextiotalsvibbar, och Eyes, en låt som inte bara är den mest medryckande låten på skivan utan också berättar en liten historia jag verkligen fastnar för. Också Down like me är en lågmäld fullträff efter de lite mer högljudda (Don’t let them) Cool Off och Black book. På Gimme Somme finns det några spår jag inte tycker om men de allra flesta sätter sig direkt i sin blandning av kaxighet och lågmäldhet och fina gitarrslingor. Gimme Somme är verkligen en bra bit på vägen.

Läs också: Kulturbloggen intervjuar John från Peter Bjorn and John

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Bjorn and John, indie, pop, musik, recension, skivnytt

Arkiverad under: Scen Taggad som: indie, Musik, Peter Bjorn and John, pop, Recension, skivnytt

Skivrecension: Brian Robertson – Diamonds And Dirt

22 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: Brian Robertson
Titel: Diamonds And Dirt
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-28

Brian Robertson är känd som gitarrist med bakgrund i Thin Lizzy och Motörhead, ganska stark bakgrund med andra ord. Till sin hjälp har han här ett kompetent band med musiker som Ian Haugland och John Norum, även här rockadel alltså. Men ofta blir solosläpp av gamla anonyma bandmedlemmar sällan speciellt spännande. Så inte heller här.

Det tuffar på. Det är kompetent softrock med bluesinslag av typen ett genomsnittligt coverband spelar på din lokala krog. I alla fall är det så det känns. Det uppenbarligen meriterade bandet lyfter aldrig, melodierna är intetsägande, idéerna verkar mest vara att försöka upprepa något som gjorts bättre hundra gånger tidigare. Låtarna och arrangemangen är Robertsons egna och den briljans någon såg bland de band som Robertson hade spelat in tidigare och som är grunden för den här skivan lyser med sin frånvaro. Det är snarare medelmåttigt.

10 Miles to Go on a 9 Mile Road visar mer av vad bandet kan, men där är det Robertsons trötta pratsång som sänker betyget. Det är habilt, ospännande. En viktig förklaring är Robertsons avsaknad av rockröst, det låter insmickrande och konturlöst där man vill ha nåt som river eller sticker till.

Skivan gungar vidare utan att man lyfter ögonbrynen mer än nån enstaka gång. Visst finns det kompetenta soloinslag men vill jag lyssna på klassisk rock finns det minst tio skivor av Thin Lizzy, UFO eller Deep Purple jag hellre lyssnar på. Skivan är av intresse för rockarkeologer utan kritisk blick, för alla andra rekommenderar jag Deep Purple – In rock och Thin Lizzy – Black Rose.

Läs även andra bloggares åsikter om Brian Robertson, recension, skivor, skivrecension, rockmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Brian Robertson, Recension, Rockmusik, skivrecension, Skivrecensioner

Från premiären på Hair på Stadsteatern

20 mars, 2011 by Redaktionen

Stadsteaterns uppsättning av musikalklassikern är en fest med sång och musik. Orkestern är med på scen och det bidrar till energin som föreställningen utstrålar. Det lustiga är att kläder och musik är helt tidsenliga. Inte ett dugg överdrivet! Och snygga måste jag faktiskt säga. Vackra färger och ett budskap om kärlek och fred. Inget där som väcker anstöt hos mig.

Albin Flinkas är suverän i rollen som Claude som flyr det borgerliga livet och snart ställs inför nästa val när inkallelseordern kommer. Det fria hippielivet är inte utan konflikter och problem. Värderingar och könsroller suddas inte ut bara för att du tar på dig en färgglad väst. Och den självklare ledaren är förstås en man (Berger som spelas av Fredrik Lycke).

[Parentes: Jag så nyss Albin Flinkas på Klara soppteater. Då handlade det om Jaques Brel. Att se Flinkas i Hair med samma energi visar på en begåvad och allsidig skådis.Bra att Stadsteatern ger oss en förnyelse på det här sättet. Vi fick ett löfte om att han återkommer med föreställningen. Får inte missas!]

Överhuvudtaget var ensambelns insattser enastående. Tycker jag i all fall men jag har svårt att tro att någon skulle tycka så mycket annorlunda.

Föreställningen följde i stort sett originalhistorien förutom att Claire Wikholm av någon anledning har rollen som berättare och ger tillbakablickar till livet på 60-talet. Helt i onödan tycker jag. Hair är en historia som står på egna ben och den spelades med energi. Själv har jag aldrig haft något behov av att förklara mina ställningtaganden från den tiden. Stadsteaterns uppsättningen är mer vågad än originaluppsättningen. Det blir också tydligt att problem som kvinnoförtryck, rasism och krig inte försvinner för vi önskar det. Vi brottas ju med samma problem idag men har lärt oss lite mer om problemen och lösningarna.

 

Andra recensioner

Teatermagasinet

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stadsteatern, Hair, premiär, recension

Arkiverad under: Recension, Teater Taggad som: Hair, premiär, Recension, Stadsteatern

Skivrecension: Cage The Elephant med Thank You Happy Birthday

20 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Cage The Elephant
Titel: Thank You Happy Birthday
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-23

Cage And The Elephant går vidare från sitt självbetitlade debutalbum och levererar, tre år senare, nya plattan Thank You Happy Birthday.
Indiepoppare som punkrockfantiker eller rockfreak, det är såhär man kör igång våren 2011 på bäst möjliga sätt – med Thank You Happy Birthday i hörlurarna dygnet runt, helt klart.

Albumet bjuder på fartfyllda melodier som sprider sådan positiv energi som man bara kan få utav riktigt bra musik – riktigt bra musik som gör sig påmint om slinkiga Pixies-gitarrer varvat med Red Hot Chili Peppers och Arctic Monkeys.

Sångaren Matt Shultz uttalar sig på bandet hemsida att albumet Thank You Happy Birthday förde honom tillbaka till livet. Bandmedlemmarna har satsat helhjärtat på att skriva musik som dom älskar och att inte bara fokusera på att skriva låtar om frustration över sina problem, därav den mestadels positiva klangen.

Bandets självbetitlade debutalbum sålde närmare 400.00 exemplar och jag skulle inte bli förvånad om nya plattan går åt lika bra, kanske smälter den som smör i solskenet nu när våren börjar smyga sig på.

Läs även andra bloggares åsikter om Cage The Elephant, musik, recension, skivnytt

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Cage The Elephant, Musik, Recension, skivnytt

Kulturbloggen från ”Låt den rätte komma in” på Uppsala Stadsteater

19 mars, 2011 by Redaktionen

Miljonprogrammens höghus vittnar om tidsepoks modernitetsoptimism. Rationalitet är ledordet och i en förort med 10.000 invånare har man inte ens brytt sig om att bygga en kyrka. Vilket också visade hur dåligt förberedda man var för ondskan som vilar bakom varje krök, innanför varje grannes stängda fönster. Oskar är den mobbade pojken som fantiserar om mord, osedd av alla för vem han verkligen är. Tills han träffar grannflickan Eli och en spirande ungdomskärlek tar form.

John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” blev film redan 2009 och kommer även som Hollywoodversion senare detta år. Frågan är huruvida teaterscenen är rätt forum för att återberätta denna historia. Uppsala Stadsteaters minsta scen Ettan blev med enkla medel såväl betongdystopisk som lagom miljongramskitschigt när man projicerade interiörerna från Elis hem på en av väggarna.

Det sceniska upplägget fungerade överraskande bra med blixtsnabba förflyttningar från skogen till Oskars rum och sen ut till bostadsområdet. För manus och regi stod Jakob Hultrcratz Hansson, som gjorde väl grundade avvägningar på vad i originalstoryn som skulle bli kvar och vad som skulle tas bort. Till exempel försvann sidohistorien med alkisgänget, vilket faktiskt inte gjorde något. Det blev också en starkare betoning på Håkans pedofila läggning än i filmen. Håkan (Jesper Feldt) var som en martyr i sin åtrå efter det oskuldsfulla och ofördärvade.

Elisabeth Wernesjö var lysande i rollen som Oskar. I varje litet andetag kunde man känna av pojkens smärta och ensamhet, ibland kanske lite väl feminin i sitt kroppsspråk men inte på ett sätt som utesluter trovärdigheten. Bahar Pars hade däremot en svårare nöt att knäcka. Vampyrer är behäftade med en rad klichéer som Ajvide lindqist försökte komma bort från i sin bok. Eli är därför mer undertonad än den lugosiske vampyren, mer stoisk än flickidolsvampyrerna. Ett sånt underspel som Elis rollfigur kräver gör det svårt att nå fram alla gånger, inte minst i den intensitet som kärlekshistorien mellan två barnen fordrar. I snitt var det godkänt, men den som bar hela föreställningen på sina späda små axlar blev ändå den unge Oskar.

Låt den rätte komma in
Manus: Jakob Hultcrantz Hansson efter John Ajvide Lindqvists bok
Regi: Jakob Hultcrantz Hansson
Medverkande: Jesper Feldt, Tytte Johnsson, Robin Keller, Victor Nyström, Bahar Pars, David Rangborg, Elisabeth Wernesjö

Relaterat:
Recensioner i Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala stadsteater, Låt den rätte komma in, skräck, teater, scen, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Låt den rätte komma in, Recension, Scen, Skräck, Teater, Uppsala Stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in