Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggen från ”Låt den rätte komma in” på Uppsala Stadsteater

by

Miljonprogrammens höghus vittnar om tidsepoks modernitetsoptimism. Rationalitet är ledordet och i en förort med 10.000 invånare har man inte ens brytt sig om att bygga en kyrka. Vilket också visade hur dåligt förberedda man var för ondskan som vilar bakom varje krök, innanför varje grannes stängda fönster. Oskar är den mobbade pojken som fantiserar om mord, osedd av alla för vem han verkligen är. Tills han träffar grannflickan Eli och en spirande ungdomskärlek tar form.

John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” blev film redan 2009 och kommer även som Hollywoodversion senare detta år. Frågan är huruvida teaterscenen är rätt forum för att återberätta denna historia. Uppsala Stadsteaters minsta scen Ettan blev med enkla medel såväl betongdystopisk som lagom miljongramskitschigt när man projicerade interiörerna från Elis hem på en av väggarna.

Det sceniska upplägget fungerade överraskande bra med blixtsnabba förflyttningar från skogen till Oskars rum och sen ut till bostadsområdet. För manus och regi stod Jakob Hultrcratz Hansson, som gjorde väl grundade avvägningar på vad i originalstoryn som skulle bli kvar och vad som skulle tas bort. Till exempel försvann sidohistorien med alkisgänget, vilket faktiskt inte gjorde något. Det blev också en starkare betoning på Håkans pedofila läggning än i filmen. Håkan (Jesper Feldt) var som en martyr i sin åtrå efter det oskuldsfulla och ofördärvade.

Elisabeth Wernesjö var lysande i rollen som Oskar. I varje litet andetag kunde man känna av pojkens smärta och ensamhet, ibland kanske lite väl feminin i sitt kroppsspråk men inte på ett sätt som utesluter trovärdigheten. Bahar Pars hade däremot en svårare nöt att knäcka. Vampyrer är behäftade med en rad klichéer som Ajvide lindqist försökte komma bort från i sin bok. Eli är därför mer undertonad än den lugosiske vampyren, mer stoisk än flickidolsvampyrerna. Ett sånt underspel som Elis rollfigur kräver gör det svårt att nå fram alla gånger, inte minst i den intensitet som kärlekshistorien mellan två barnen fordrar. I snitt var det godkänt, men den som bar hela föreställningen på sina späda små axlar blev ändå den unge Oskar.

Låt den rätte komma in
Manus: Jakob Hultcrantz Hansson efter John Ajvide Lindqvists bok
Regi: Jakob Hultcrantz Hansson
Medverkande: Jesper Feldt, Tytte Johnsson, Robin Keller, Victor Nyström, Bahar Pars, David Rangborg, Elisabeth Wernesjö

Relaterat:
Recensioner i Aftonbladet, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Bob Hund – Det överexponerade gömstället, albumet alla hyllar

by


Artist: Bob Hund
Titel: Det överexponerade gömstället
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-16

”Lite av varje för ingen” sjunger Thomas Öberg i bob hund på nionde skivan Det överexponerade gömstället. Texten är inte en innehållsförteckning för skivan, utan ett exempel åt vilket håll bob hunds texter gått. Mer åt det finurligt samhällskritiska, eller politiska om man så vill, och bort från spexigt men charmigt nonsens.

Musiken är genomgående mörkare, där vi tidigare kunde höra Tralala lilla molntuss får vi nu mörka Ja, ja, ja, nej, överladdad av beslutsångest och ovilja. Såväl i text som i musik. Men egentligen är det ingen skillnad i deras inställning till musikens mening. bob hund letar efter oväder precis som förut, men gräver djupare för att hitta svaren. ”Ja, nej, kanske, vi får se” sjunger Thomas Öberg.

Osäkerheten och tveksamheten förstärks av skivans genomgående lite postpunkliknande komp. Ibland känns det som nyss Stockholmsgästande Wire, eller ett mer basmättat Young Marble Giants snarare än Sveriges gladaste band. Egentligen inte mig emot, men det mörka måste för att inte falla laddas med trovärdighet och vilja. Oftast lyckas bob hund, men ibland får viljan att leka med språket, bolla med orden, sångtexterna att likt överfyllda ballonger spricka. Det är en tunn linje att balansera på, men den pondus som Sveriges främsta popband har byggt upp gör att det är lätt att acceptera de få snedstegen.

Det mer allvarstyngda och analyserande bob hund är inte på något sätt en besvikelse. Skivan lever inte upp till tidigare klassiker som Omslag: Martin Kann eller Jag rear ut min själ, allt ska bort och den dåliga fantasi omslagsdesignern Martin Kann visar prov på är inget som återspeglas i bandet. Det här är ett steg framåt, åt sidan, 10 år bakåt och 100 år framåt. bob hund är reinkarnerade, precis som förut.

Betyg 3 i Expressen
Betyg 4 i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Noah And The Whale med Last Night On Earth

by


Artist: Noah And The Whale
Album: Last Night On Earth
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-07

Nu är Noah And The Whale aktuella med sitt tredje album – Last Night On Earth.
Trots plattans ganska så deprimerande albumtitel så är låtarna harmoniska och positiva. Jag fylls med mer vårkänsla av den här skivan än år 2009’s The First Days Of Spring, det är nästan så att jag skulle vilja byta namn på dom. Men bara nästan.

För alla som gillar blandade toner av synth, klassiskt piano tillsammans med skönt poppigt rockgung och lite fiolstråk här och var så är det här en alldeles utmärkt skiva. Och för alla som fastnade för First Days Of Spring så är Last Night On Earth en mycket bra fortsättning på Noah and The Whale’s troligtvis långa musikkarriär.

Jag skulle vilja dra vissa liknelser mellan detta albumet och Jay Jay Pistolet’s ”Happy Birthday You” från 2008 och någonstans så får jag känslan av att det skulle kunna vara en skiva med filmmusik. Det känns inte så nytt och spännande men det funkar och framför allt så tror jag att på en stor scen i London med ett väldigt stort publikhav så funkar det nog också, väldigt bra.

Får inte missas: Life Is Life, Life Goes On och Waiting For My Chance To Come.

– L.I.F.E.G.O.E.S.O.N släpptes innan Last Night On Earth som ett smakprov på vad som skulle komma och enligt mig så är den skivans tiopoängare. För er som har hört den så tror jag inte ens att jag behöver förklara varför, för er som inte har hört den: LYSSNA, annars går ni miste om någonting riktigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inget andetag är det andra likt – diktboken av Jesper Svenbro mer en bönbok

by


Vad är gud? I Jesper Svenbros nyutgivna diktbok ”Ingen andetag är dte andra likt” finns ordet gud med i de flesta dikterna. Ibland verkar gudsbilden vara något nära livsprincipen, själva livsgnistan, i andra dikter anar jag en mer traditionell kristen gudsbild med en han som gud.

De starkaste dikterna är där gudsbilden är som i dikten ”Fotsteget”, där gud finns inne i människan:
Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds!
….
….
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!

Dikten finns i bokens första avdelning som består av dikter skrivna under en konvalescens från stroke.

Jesper Svenbro sitter med i Svenska Akademin, här är lite fakta om honom från Svenska Akademin hemsida:

Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005

Han är poet och de flesta dikterna har en mjukt, skönt språk och genomtänkt rytm som också förmedlar något, utöver orden. Det förvånar mig därför att han, som är så språkligt begåvad, så ofta använder utropstecken i dikterna. Ett utropstecken är att skrika och att överbetona något, som att inte lita på läsarna. Jag kan inte se vad utropstecknet tillför i dikten jag citerade delar ur ovan, till exempel.

inget andetag är indelade i avdelningar, den första handlar om tiden som konvalescent efter en stroke. Jag tycker bäst om tio dikter som ingår i den delen, ”Tio dikter från botandets frist”. De talar mer till mig, är mer allmängiltiga. De tankar som slår oss när vi ställs inför sjukdom och tragiska händelser drar ofta undan den hinna som hindrar oss från att de livets väsentligheter.

Att lika diktboken med en bönbok är inte mitt eget påfund, Jesper Svensbro skriver om det själv i dikten ”Genrebyte”:
”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok
och inte en diktsamling”,
säger en uppbragt röst i mitt inre,
men jag känner mig inte tillintetgjord
av denna radikala kritik.
Då för det helt enkelt blir en bönbok!
Jag är mogen för genrebytet.
….

Svenbro själv må vara mogen för genrebytet, men Anna Hallberg, litteraturkritiker i DN gillar det inte. Hon skriver bland annat:

jag kommer på mig själv med att tänka ut tre riktlinjer där min egen läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ:

1. När dikten faller över i ren patologi (det finns förstås exempel på fantastiska ”sjukdomsdikter”, snarare handlar det om att dikten blir statisk och monoman, ett tvångsmässigt symtom).

2. När dikten övergår till propaganda, demagogi eller endimensionell politik (här finns också undantag, men återigen rör det sig om att bevara någon form av stilistisk spänst och estetisk aktivitet.)

3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.

Jag kan delvis ställa mig bakom Anna Hallbergs kritik, samtidigt som jag gärna läser några av dikterna om och om igen, som den dikten jag citerade lite i början av detta inlägg, där gudsbilden närmar sig något mer allmängiltigt och närmar sig livsbegreppet. Jesper Svenbro har också ett, som jag redan nämnt, vilsamt och mjukt språk, som jag gärna vilar i.

Inget andetag är det andra likt
Författare: Jesper Svenbro
ISBN: 9789100125707
Albert Bonniers Förlag

Relaterat: Recension i recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Bright Eyes med albumet The People’s Key

by

Artist: Bright Eyes
Album: The People’s Key
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-02-15

Efter att ha väntat i fyra år på ett nytt skivsläpp från Bright Eyes så kan jag bara konstatera att Conor Oberst har gjort det igen.

Jag läste igenom ett flertal recensioner innan jag ens lyssnade på nya plattan ”The Peoples Key”.
Enligt dem flesta skulle skivan vara väldigt spretig och den tycktes inte vara någon höjdare, så mina förväntningar var låga. Kanske hade alla andra höjt ribban alldeles för högt och hade förhoppningar över att skivan skulle vara något extraordinärt? Något måste det vara, för så illa var den absolut inte.

I min mening så låter The Peoples Key som en salig blandning av Bright Eyes hederliga, melankoliska lugn samtidigt som Cassadaga och Monsters of folk gör sig påmint med sina Amerikanska lantliga toner. Det är verkligen inte klassiskt Bright Eyes sound fullt ut, men det är inte långt ifrån och skivan är mycket väl godkänd enligt mig.
Det är inte alla spår på skivan som är tiopoängare men med Conor Oberst’s fantastiska röst så går det att ta sig igenom varenda en.

Plattans höjdpunkter är helt klart: A Machine Spiritual, Jejune Stars och Shell Games.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,