Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bob Hund

Bob Hund på stor höstturné i Norden

by

bobhund_hostturne

I september släpps Bob Hunds nya album Dödliga Klassiker. I samband med det ger sig bandet ut på en omfattande turné på 24 datum i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Ett pressmeddelande:
I helgen avslutades Bob Hunds Sverigeturné för sommaren med en storslaget experimentell konsert på Stockholms Kulturfestival. Sommarturnén har tagit bandet till festivaler som Storsjöyran, Peace & Love, Putte i Parken, Emmaboda, Uport Festival, Uddevalla Solid Sound och Musikens Makt. Samt till stora konserter på nöjesfälten Gröna Lund och Liseberg.

I våras offentliggjordes att Bob Hund ingått samarbete med musikhuset Woah Dad, också känt som Håkan Hellströms skivbolag. Under vårens turné släpptes singeln Brooklyn Salsa som följdes upp av en andra singel, ”Din Piñata”.

16 september släpps albumet Dödliga Klassiker. I samband med albumrelease ger sig bandet ut på en omfattande turné som idag presenteras. Hela 24 datum i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Tillsammans med en fullmatad vår och sommar är 2016 härmed Bob Hunds mest turnéintensiva på 20 år.

Turnén avslutas på självaste nyårsafton med en konsert som också blir det sista någonsin på klassiska Debaser Medis i Stockholm.

Bob Hund Höstturné 2016:
07/10 Tromsö (NO), Driv
08/10 Bodö (NO) Sinus
13/10 Kongsberg (NO) Energimölla
14/10 Halden (NO), Brygga Kulturhus
15/10 Horten (NO) Glassmagasinet
19/10 Oslo (NO), Rockefeller
20/10 Porsgrunn (NO), RIP
21/10 Drammen (NO), Union Scene
22/10 Trondheim (NO), Samfundet
03/11 Ålesund (NO), Terminalen
04/11 Bergen (NO), USF
05/11 Stavanger (NO), Folken
24/11 Köpenhamn (DK) Loppen
25/11 Ålborg (DK) Studenterhuset
26/11 Horsens (DK) Kulisselageret,
03/12 Vasa (F), Ritz
04/12 Uleåborg (FI) 45 Special
05/12 Helsingfors (FI); Korjaamoo
06/12 Tammerfors (FI) Klubi
07/12 Åbo (FI) Klubi
15/12 Göteborg, Pustervik
16/12 Malmö, KB
17/12 Helsingborg, The Tivoli
31/12 Stockholm, Debaser Medis

Storsjöyran: Bob Hund

by

bobhund

Bob Hund på Storsjöyran
Badhusparken

Betyg 3

Bob Hund är överallt på Storsjöyran. Bandet barrikaderar Storsjöteatern. Där inne finns fotografier över bandmedlemmarna och alla skivomslagen till allmän beskådan. Och på husets glasvägg utåt torget hänger en jättestor pläd med Bob-hunden, gjord av kreativa fans. Bob Hunds närvaro kan skönjas under hela fredagen. Vid tretiden går en båttur ut på Storsjön där besökare får möjligheten att förhandslyssna på nya skivan. Och på kvällen samma dag spelar Bob Hund tillsammans med en orkester och Kulturskolan Östersund en mycket lyckad stumfilmskonsert i Teatersalen.

Thomas Öberg, the star of Bob Hund, har verkligen trissat upp förväntingarna inför konserten den sista festivalkvällen. Tyvärr leverar de inte. Utifrån de sprudlande idéer som onekligen finns hos bandets medlemmar hade jag förväntat mig något mera oförutsägbart. Istället får vi en klassisk Bob Hund-konsert där all fokus riktas mot Thomas Öberg, sångaren som inte kan stå stilla en sekund. Scenen blir hans lekplats. Som en unge full på socker springer han runt, svingar mikrofonen runt halsen, bygger torn av högtalarna och leker med basistsens bassträngar. Det är både roligt och irriterande att beskåda denna lekstuga.


Öberg ger 100 procent%och drar av klassiker som Tinnitus i hjärtat, Hjärtskärande rätt och Har du inget man kan dansa till. Men jag som sett dem förut saknar något mera. Här finns Kulturskolan Östersund som är en skicklig kör, men det räcker inte. Det känns snålt av bandet att enbart bjuda på en ynka låt, Brooklyn Salsa, från nya skivan. Till nästa gång hoppas vi att Öberg och Co tar med sig alla nyskapande idéer till spelningen och bjuder på en show som faktiskt överraskar.

Bob Hund kommer till Storsjöyran

by

bobhundyran

Bob Hund kommer till Storsjöyran i sommar, berättar ett pressmeddelande:
Under Yrans 33-åriga festivalhistoria har Bob Hund bara spelat en gång. Det är inte klokt egentligen. Vi snackar ju om ett av landets mest unika, angelägna och kreativa band. Som dessutom de senaste åren lyckats återuppfinna sig själva och undersöka vad en rockorkester kan vara.

Bob Hund har de senaste åren bland annat auktionerat ut sina instrument och istället spelat på lånade grejer i varje stad de kommer till, arrangerat sin egen Bob Hund-festival och tagit över Malmö Opera för ett allkonstverk som sändes av SVT våren 2015. Också musikaliskt har Bob Hund utmanat sig själva att tänja sina gränser med en svit musik som är det starkaste och mest mångfacetterade de gjort.

När Bob Hund kommer till Yran i sommar är vad de väljer att göra i linje med denna experimentlusta. Utöver en vanlig spelning (hur vanlig nu ett gig med Sveriges bästa liveband kan vara) kommer de också att göra en specialkonsert i Storsjöteatern där bandet kommer framföra nyskriven musik till den sovjetiska stumfilmen “Människa med filmkamera” från 1929.

Båda konserterna kommer att skräddarsys på plats i Östersund och gästas av ungdomar ifrån staden. Tidigare har Bob Hund samarbetat med en kör från Popkollo vars plats nu tas av ett 20-tal unga medborgare mellan 13-16 år från Östersunds Kulturskola. Kulturskolan står också för en ensemble klassiskt skolade unga musiker på stråkar, blås och slagverk.

Som om inte det var nog kommer Bob Hund dessutom göra en rad aktiviteter, som när de tidigare tagit över Konserthus runt om i landet men den här gången med ett festivalområde som plattform.

Bob Hund – Årets hemliga gig på Riche 9 december

by

bobhundbild

Bob Hund
Riche, Stockholm 9 december 2015

Är i Stockholm under en semesterdag. Hade sett på krogens hemsida  att det vankas exklusiv spelning, utan att namnet avslöjas. Medan jag äter varmrätt på Riche hör jag soundcheck, kan ändå inte identifiera bandet. Tidigare år har storheter som TSOUL och The Hives lirat. Jag luskar vidare. Får reda på att de som rätar ut frågetecknet i annonsen är självaste Bob Hund, vars succéartade turné jag gav full pott i Göteborg. Länken från Kulturbloggen distribuerades faktiskt av PR-anvarig till gitarristen Conny Nimmersjö. Var  hur mäktigt som helst att genomstrålas av deras samarbete med symfoniker och flera körer. Nu blev det en helt annan grej, som Jonas Jonasson sa till mig efteråt.

Det var återigen deras avskalade nakna arrangemang som gällde. Jämfört med den gigantiska laguppställningen i Göteborgs Konserthus för halvannan vecka sedan råare och på sätt och vis fattigare. Att jag formulerar mig så här, möjligen en aning knasigt, beror nog mest på att jag inte kan deras nyaste material, var nytt för mina öron i Göteborg. Och jag bär med mig, vad jag förmodar kommer vara, outplånliga minnen från nämnda projekt. Stimulerande då att som en total motvikt, för första gången uppleva dem i så här intimt format.

Lilla Baren är absolut inte idealisk för högljudd livemusik, de flesta stod lika ihoptryckta som resenärer i ett japanskt pendeltåg. Hade gjort en deal med vakten eftersom gästlista inte fanns, men konstigt nog syns ingen större kö  när jag anländer från nationalscenen intill. Kommer in utan problem, fast det blir för klaustrofobiskt att stå uppe i baren. Ljudet var helt okej, det vill säga dräglig decibelnivå. Och intensiteten var fullkomligt uppenbar. Tomas Öberg i sedvanlig Zorro-mask, var liksom resten av bandet i högform. Han tog förstås chansen att dansa på bardisken, vränga av sig sin T-shirt och göra snygga övergångar i mellansnack. Öberg välkomnade oss genom att tala om att ”det är en ära att spela i centrala Stockholm.” Jag stod som sagt mestadels några trappsteg nedanför, bakom en pelare nära utgången. Kompet var närmast mig. Kan vara främsta anledning till att jag vill lyfta fram en instrumentalist ur ett supertajt kollektiv. För första gången slog det mig att Mats Hellquists basgångar är ytterst väsentliga för rockorkestern sound. Mannen vars vätskeförråd behövde fyllas på flera gånger, var en primus motor. Kickade igång deras urstarka låtar. En annan sak jag inte kunde undgå att notera, var hur man låtit sig inspireras (knyckt åtskilliga takter?) av Talking Heads i gungande Hollywood nästa.

Hur det lät? Kanon är det klyschiga svaret. De remarkabla texterna gick fram förträffligt tack vare en sångare som vet hur man fraserar.  Satt extra fint att få höra Nu är det väl revolution på gång? I denna miljö. I en repertoar där allt höll hög klass, blev det som mest euforiskt i Rocka billigt.

Harduingetmankandansatill – så långt ifrån politik man kan komma enligt frontmannen- och extranumrets (Folk)musik för folk som inte kan bete sig som folk kom hack i häl. Andra godbitar: Hjärtskärande rätt, nya singeln Blommor på brinnande fartyg, Åh döds, Det överexponerade gömstället och Tinnitus i hjärtat. Eftåt satt flera ”efterhängsna” melodier kvar i skallen. Jag till och med drömde på hotellrummet om detta unika indieband.

Bob Hund med Göteborgs symfoniker – Överlag en fantastisk upplevelse

by

bobhundgbg

Bob Hund med Göteborgs symfoniker + gäster i Göteborgs Konserthus 28 november
Betyg 5

Tack vare stort sug efter biljetter anordnades en extra spelning tidigare under dagen. Min recension är dock från kvällskonserten, vars exceptionella bifall renderade i att Bob Hund på egen hand, framförde en sylvass komprimerad version av Jag rear ut min själ bara för oss. Men för att ta det från början har jag sett dem en handfull gånger, dock aldrig inomhus i sådan här god akustik. Detta anrika konserthus är hemadress för Sveriges nationalorkester, varav cirka hälften av musikerna fick plats på scen. Jag har njutit ett otal gånger av symfonikerna live både inomhus och ute i det fria. Kanske just för att det på papperet är totalt omaka konstellationer, blev symbiosen till en organisk helhet. Anmärkningsvärt många låtar passar väldigt bra i det större formatet, i en annan klangvärld. Oavsett vad karismatiske Tomas Öberg vill ge sken av, är gruppen Bob Hund med sitt säregna livsbejakande sound betydligt större än sina enskilda beståndsdelar. Tillsammans lyfter de varandra! Och vid detta tillfälle – en variant på tevesända aptitretaren från Malmö där olika världar möttes – fick de ovärderlig assistans av klassiskt utbildade musiker. Just skillnaden i skolning mellan orkestern med sin kör och rockbandet, gjorde förstås Öberg en fyndig poäng av flera gånger.

Ett antal band jag gillar bildades och fick sina genombrott under 1990-talet. De för mig största namnen var/är Kent, TSOUL, Cardigans, Stonefunkers, Bo Kaspers och inte minst Bob Hund. Jag såg dem i Hultsfred -94 när frontmannen gick på kryckor. Sedan första albumet 1994 har man bara behövt rekrytera ny trumslagare. Medan gruppen kan ses som en supertajt homogen enhet, uppfattade jag deras publik denna gång som osedvanligt heterogen. De som eventuellt var okunniga om, men nyfikna på rockbandet, blev totalt sett inte alls bortskrämda av högljudda gitarrer eller dunkande bas. Till lika delar förvåning och fascination kunde höras hur stråkar och blås, slagverk och klaviatur under konsertens första två tredjedelar; inte tilät ackord från herrarna Nimmersjö och Essing att ta över. I slutskedet gavs utrymme för gnistrande eskapader av nämnda gitarrister. Ska noteras att medlemmarna i vanlig ordning blev introducerade av Tomas Öberg, vars motorik och användande av ”rekvisita” känns igen från diverse festivalspelningar.

Det var givetvis inte extas man i första hand var ute efter. Därför saknades röjiga dunderhits som Ett fall och en lösning och Istället för musik förvirring. Konstmusikens tonspråk gifte sig elegant med ett unikt rockband, vars kombination av hypnotisk rytmik och sällsamma harmonier passade perfekt i denna kostym.

I vad som måste beskrivas som groove kunde jag ana lån från Isaac Hayes och annan 1970-tals soul. Stilgreppet lät helt underbart i exempelvis (Folk)musik för folk som inte kan bete sig och i Harduingetmankandansatill. Blev extra effektfullt när symfonikerna öste på, betonade låtarnas rytmiska kvaliteter. Upptäckte att deras vibrafonist några gånger hade en framskjuten position och att Jonas Jonasson på synt/klaviatur hade den mest framträdande rollen i bandet. Gästdirigenten Jonas Nydesjö ska ha stor eloge för det jättejobb han måste ha lagt på att lära orkestern en ovanlig repertoar.

Något jag inte var beredd på var att den elektriska atmosfären stegrades ytterligare. Två stora körer avlöste nämligen varann. Popkollokören bestående av cirka tjugofem tjejer belönades med långa applåder jämte stående ovationer. De sjöng bland annat Blommor på brinnande fartyg så att nackhåren reste sig. Verkligen mäktigt! Efter att ha ryst av välbehag sköljde en ny våg av lycka över oss i form av Göteborgs symfoniska kör som tolkade Åh döds, vilket enligt vår ciceron skulle resultera i en slags paradisisk upplevelse. Jag och hela publiken instämde i hans påstående. Öbergs speciella sångteknik på skånska är förresten en balansgång som han behärskar. Den karaktäristiska rösten bär tillräckligt.

Andra godbitar jag lyckats identifiera från låtlistan: Tinnitus i hjärtat, Min trampolin, Stanna klockorna stanna samt Helgen vecka 48. Jag har en randanmärkning på hur ett par av dessa låtar lät live. Inte minst med tanke på vilket grepp de hade kopplat om oss, blev jag häpen över att det på sluttampen inte var samma koncentration. Var ganska svajigt en kort stund. Mellansnackets mästare sa dels att det bara finns ett vi och dels att verkligheten är en summa överenskommelser. När publiken inte ville anse att konserten var slut, sa domptören att det kändes lite overkligt.

Bob Hund hittade tidigt en fungerande formel, fast jag är ändå osäker på om min hypotes håller. Hypotesen går ut på att de i över tjugo års tid har komponerat varianter utifrån likartade ackord, tonarter och favorittakter. Tror ändå de delvis håller med. Samtidigt har de utvecklats oerhört rent musikaliskt, vilket märks om en tar del av gamla klipp på nätet. Det symfoniska draget fanns inte i starten. Beträffande texterna är de varken uttalat politiska eller romantiska, snarare absurda och humanistiska. Lagom spänd av förväntan intog jag min plats långt bak vid mixerbordet. Kan inte ge uttryck för annat än lättnad och lycka att mina högt ställda förväntningar infriades. Det var värt mycket tjat för att få klartecken till recensionsbiljett. Och det var värt de timmar jag i natten spenderat på att verbalisera euforin som uppstod. Som van och därmed kräsen publik blir jag alltid tillfreds av att kunna identifiera konst med klass. Stort tack Bob Hund, GSO samt ovan nämnda körer.